Kunde inte skriva någonting alls igår, sov hela dagen. Men här kommer nu storyn om när Mikaela var på äggplockning.
Vi börjar med torsdagen, min man ringer och säger att de fått larm på jobbet och att han kommer att blir riktgit sen. Jag börjar förbereda mig på att köra de 300 km till sjukhuset. Lägger mig tidigt, min man kommer hem klockan 04.00 och min väckarklocka ringer klockan 05.00. Lite mat, lite packa grejer, väcka mannen och klockan 05.45 sitter vi i bilen.
Resan dit var ganska jobbig, min man sov för att orka resten av dagen och jag sitter vid ratten och vänder mig i plågor. Inget sätt kändes bra och det gjorde så ont hela tiden.
Vi kom fram lite i förtid, men eftersom jag hade så ont ville jag genast gå in och anmäla oss. Vilket var helt bra eftersom min man fick lämna sitt prov genast då vi kom in. Det var över på typ 10 min, hans andel. Sen fick vi vänta ganska länge 30-45 min på att få komma in och jag hade väldigt ont vid detta laget.
Sen blev det äntligen vår tur. Jag hade sett framför mig ett lugnt rum (obs eget rum) men en säng och ett fönster. Detta var ETT stort rum med skynken för och ca 7 personer bakom dessa skynken. Precis var man kom in till detta rum, vid dörren, där var vår plats. Ta av dig alla långärmade blusar och på med den fina blåa rocken. I detta skede bad jag barnmorskan om lugnande, kände att det aldrig går utan det. Fick en lugnande tablett och en värktablett. Sen kom hon med sina kanylgrejer.
Jag sträckte fram båda armarna och frågade var hon tänkt lägga kanylen. Hon sa, antingen i armvecket eller på handen. Jag frågade genast om hon inte kunde lägga den ungefär vid handleden, där jag tidigare haft den och det lyckats bra. Hon märkte väl att jag var livrädd och sa att ådrorna är väldigt småa. Tårarna började rinna redan innan hon hann börja med detta. Men hon förstod att jag var rädd eftersom ådrorna är så småa och att alla blodprov gör så ont. Hon var jätteduktig, hon fick in den på första försöket och jag låg och mumlade någonting om värmen i Thailand och hur härligt det skulle vara att vara där nu på en strand etc. Och så var det gjort. Duktig flicka.
Sen fick vi vänta bakom vårt skynke, första ca 15 min och sköterskan kom och bad mig gå på toaletten. Efter en stund bad hon mig gå igen. Och nu vet ni hade jag redan väldigt ont, kunde knappt gå längre. Och till sist blev det vår tur.
Gick in i rummet bredvid, tog i hand med läkaren och blev tillsagd att lägga mig ner i gynstolen. Bara då läkaren tog i mina ben och bad mig flytta mig längre neråt så hoppade jag i luften. Via kanylen fick jag först medicin som ganska snabbt verkade så att jag kände att det snurrade i huvudet. Vid det här laget hade jag nog börjat gråta redan och det gjorde jag genom hela ingreppet. Bedövningssprutorna gjorde ont, själva plocket gjorde ont och bara situationen fick mig att må dåligt. Låg och höll min man i handen och började igen mumla om thailand, läkaren började fråga en massa om var vi varit och försökte få mig att prata mig igenom ingreppet. Var bor ni? Hörde jag någon fråga om min man svarade inte eftersom han också ville att jag skulle prata så jag dröjde alltid med mina svar, tårarna bara rann ner för mina kinder hela tiden.
Då höger sida var tömd så trodde jag att de hade tömt vänster, det kändes så och då när det var dags för vänster så ville jag ha mer värkmedicin. De gav det och så fortsatte vi. Jag försökte andas djupt men då så sköterskan åt mig att andas inte så där, du börjar snart hyperventilera. Sen gick det en liten stund och jag har tydligen sagt att mina fingrar börjar domna bort och ett tu tre så får jag en påse framför som min man håller i och de säger att jag har börjat hyperventilera.
Sen var det över. Ca 15 min tog det, men av någon underlig anledning så tyckte jag att det gick fortare. Jag skakade, kände inte mina händer och upp med mig bara och en sköterska och min man ledde mig till sängen tillbaka. Där började jag må illa och min man hämtade en sån där pappers spy-grej som jag som tur inte behövde. Hon som satt kanylen på mig kom genast in med en dropp påse med medicin mot illamående och då den var slut kom hon med en påse med värkmedicin.
Sov en stund och sen gick min man till bilen och hämde mat som vi hade med oss. Ingen fika här inte. Åt lite smörgås och börjasde genast att må bättre.
Vi var de sista som var kvar. Jag brukar höra till dem som alltid är kvar efter operationer etc. Blödde en del och de sa till mig att så länge det är som mensliknande blödningar så är det ok men om det börjar komma mycket så skall jag ta kontakt med mitt eget sjukhus. Fick med mig lite medicin till hemresan och tog den då vi stannade vid en bensinstation. Sov i regel hela vägen hem, väl hemma fick jag mig till övre våningen och sov från ca 17 till 24. Steg upp, gick och hämtade min lugesteronförpacking och tillbaka till sängen. Vaknade nu 7 i morse och här sitter jag nu.
Så slutresultatet var
9 st fina ägg vilket de sa att var väldigt bra. Och jag klarade det. Att jag faktiskt klarade det. Jobbigt var det, extremt jobbigt. Och jag hoppas med hela mitt hjärta att jag aldrig behöver gå igenom det där igen. Nästan så att man hade hoppats på ännu fler ägg eftersom det var så jobbigt så att man skulle ha frysen full. Men det krävs ju bara ett säger de ju =)
På måndagen blir det insättning på eftermiddagen så vi behöver inte köra mitt i natten den här gången.
Just nu mår jag inte så bra, både illamående och ont plågas jag av och det blir nog en lugn helg för min del. Känner mig lite som om jag blivit överkörd.
Men nu är det över för den här gången!