Svagt ögonblick

I ett svagt ögonblick så berättade jag för min syster via textmeddelande att jag försökt i två år att bli gravid. Då kändes det rätt, nu ångrar jag mig. Min man tyckte att det var bra. Han sa att han inte har berättat åt någon och att det börjar bli jobbigt att bära på. Jag har berättat åt några kompisar som haft samma problem, åt mina bästa tjejkompisar och åt mina fysioterapeuter och frisör. Min frisör skall adoptera och båda mina fysioterapeuter har själva lidit av barnlöshet. Så det har varit lätt att berätta för dem.

Reaktionen var dock inte den jag väntade, därför ångrar jag mig. Men å andra sidan så vet jag inte vad jag ville ha för reaktion heller. Hon har ju precis haft missfall själv så det är kanske svårt för henne att tänka sig min situation. Hade väntat mig följdfrågor eller något. Anyway, nu vet hon det. Kanske har hon ringt min mamma...det vet jag inte.

Nu skall jag försöka klara veckoslutet utan att deppa ihop totalt. Mensen borde lägga igång typ på söndag...nice! (det finns EN bra sak med nästa månad, inga mediciner, inga svettningar och en kanske rätt så normal Mikaela hela månaden).

Paska, skit och kräpp!

För en stund sedan då jag for från jobbet så kände jag det. Mellanblödningen! Så nu finns det nog inget hopp kvar.

Min mamma berättade igår att vår en bekant skall få sitt fjärde barn. Vissa får alltså fyra barn och jag får inget. Just nu känns livet bara så oändligt orättvist. Sen fick jag höra om ett till par som väntar idag. Först kände jag svartsjukan komma krypande men sen fick jag höra att de försökt i ca två år och då blev jag lite lugnare, en stund...vi har ju också försökt i två år snart och inte fan har något hänt åt oss ännu. Inte ens ett litet svagt streck på en jävla pinne.

Till julen blir det två år. Två långa år av besvikelse och väntan. Två långa år av att glida isär från vänner och familj. Ett år av mediciner som gör att jag inte känner igen mig själv längre. Ett halvt år med mediciner som ger svettningar. Ett halvt år med sprutor och nålar.

Om en månad skall jag till sjukhuset igen. Blir nog inget roligt besök. Rutinartat förmodar jag. Jag lägger en remiss till IVF, ni får vänta ett år. Typ nåt sånt väntar jag mig. Då jag sticker därifrån skall jag ringa till en privat klinik och boka tid.

Jobba mer, spara mer pengar och köpa sig ett barn. Tänk så fel det låter. Barn är inget man köper. Men det gör man visst det. Man köper IVF, man köper insemination. Man betalar för att få spermier "uppstoppade" på rätt plats. Man betalar för medicinerna och man betalar för resorna. Medan andra "i misstag" råkar bli gravida.
Livet är fan inte rättvist!

Onödigt inlägg

Det där förra inlägget var ju så onödigt. Nu sitter jag här igen och räknar dagarna. Tänk om!

Man borde väl fatta vid det här laget att PMS symptom = snart börjar mensen. Hur svårt skall det vara att lista ut detta? Nej vet ni, varje timme utan mellanblödningar ger en dl hopp och många dagar är snart litervis med hopp. Och sen visar verkligheten sitt fula tryne igen.

Tills dess skall jag samla decilitervis med hopp.

Skrivet 15 min senare: Mellanblödning nummer 1. Behöver nog ej hoppas längre!

Jobbar på

För tillfället så har jag enormt mycket jobb. Därför så har jag inte uppdaterat här. Och den andra orsaken är att jag inte riktigt hunnit tänka på det här med att vänta på BIM. Det är väl en vecka kvar ungefär. Men jag försöker att låta bli att titta i kalendern och försöker koncenterara mig på att jobba. Av någon underlig anledning så har det fungerat hittills. Blev väl så besviken förra gången. Så nu har jag satt på en "spärr", vill inte bli så besviken igen.

Nu skall jag forstätta jobba =)

En stor fin en

En väldigt enorm stor follikkel hittades på vänstra sidan, två minimala på höger och en slemhinna som ser bra ut. Fort som f*n till apoteket som givetvis var stängt. Skulle vara på jobbet klockan 9 och apoteket öppnade 9. What to do? Skickade min man till apoteket för att köpa pregnyl och sprutor och hela faderullan. Han åker dit och kommer på att han glömt sina kort och pengar hem. Han får ändå medicinen eftersom det är panik-fort-ta-medicinen-genast! Kommer med medicinen åt mig som sitter och funderar på varför han inte ringer. Har lagt mobilen på tyst funktion, inte konstigt att jag inte "hör" något. Till slut får jag medicinen, gömmer den i kylskåpet på jobbet och far iväg på utflyjt med barnen. Kommer tillbaka, rusar upp till kylskåpet, hämtar pregnylen och börjar fundera var i all världen jag skall få detta gjort. Bestämmer mig slutligen för toaletten, säkrast då man kan låsa dörren.

Sitter på knäna med toalettstolen som mitt bord. Blandar och söndrar ampuller. Lyckas få det gjort, nålen är lite kortare än vanligt och det svider som tusan. Skit samma fort skall det gå. Klart! Kastar in grejerna i en påse som jag fort för till min väska. Sen blixtsnabbt tillbaka till barnen och sjunga imse vimse spindel.

Och nu är det bara att ha sex idag och i övermorgon. Sen börjar väntan...än en gång.

Inget nytt här inte

Ultra på torsdag, tills dess väntan. Efter det väntan.

Kom igår på att det blir en till jul utan barn. Detta gjorde mig så ledsen. Det blir ingen baby i maj nästan år heller.
Har inga höga förväntningar inför kommande försök. Har tagit mina clomifen och druckit grapesaft, så mycket mer än det kan man väl inte göra i nuläget. Tyvärr!

Livet går vidare, tydligen

Jepp, jag vaknade också i morse, jag är inte död. Livet går vidare. Nästa vecka är det nytt ultra och då fastställs när jag skall ta ÄL-sprutan och bla bla bla. Samma som förra gången. Hoppas att det finns fler än en även denna gång. Då känns det som om man har lite mera chanser men efter den här månadens jag-är-säkert-gravid-freeeekout så kommer jag inte att ha så höga förhoppningar den här gången.

Och sen, förlåt till alla er som bor på större orter och är barnlösa, men jag blir lite sur. Ni får börja med insemination genast på gyn.poli. vi andra måste köra clomifen + tajmat samlag tills de tycker att det räcker och då först får vi remiss till ett universitetssjukhus. ORÄTTVIST!!!!! Och då skall vi köra flera hundra kilometer varje månad för att få spermier intryckt till rätt läge. Och om man väljer att göra detta privat så kostar ju det givetvis hur mycket som helst. Jag säger det igen, orättvist.