Paska, skit och kräpp!

För en stund sedan då jag for från jobbet så kände jag det. Mellanblödningen! Så nu finns det nog inget hopp kvar.

Min mamma berättade igår att vår en bekant skall få sitt fjärde barn. Vissa får alltså fyra barn och jag får inget. Just nu känns livet bara så oändligt orättvist. Sen fick jag höra om ett till par som väntar idag. Först kände jag svartsjukan komma krypande men sen fick jag höra att de försökt i ca två år och då blev jag lite lugnare, en stund...vi har ju också försökt i två år snart och inte fan har något hänt åt oss ännu. Inte ens ett litet svagt streck på en jävla pinne.

Till julen blir det två år. Två långa år av besvikelse och väntan. Två långa år av att glida isär från vänner och familj. Ett år av mediciner som gör att jag inte känner igen mig själv längre. Ett halvt år med mediciner som ger svettningar. Ett halvt år med sprutor och nålar.

Om en månad skall jag till sjukhuset igen. Blir nog inget roligt besök. Rutinartat förmodar jag. Jag lägger en remiss till IVF, ni får vänta ett år. Typ nåt sånt väntar jag mig. Då jag sticker därifrån skall jag ringa till en privat klinik och boka tid.

Jobba mer, spara mer pengar och köpa sig ett barn. Tänk så fel det låter. Barn är inget man köper. Men det gör man visst det. Man köper IVF, man köper insemination. Man betalar för att få spermier "uppstoppade" på rätt plats. Man betalar för medicinerna och man betalar för resorna. Medan andra "i misstag" råkar bli gravida.
Livet är fan inte rättvist!