Kan inte den här månaden bara vara över redan???

Denna månad. Denna oktober månad så jag fyller 30 år. Jag skulle ha ett barn då jag fyller 30 eller åtminståne vara gravid, stor som ett hus. Nu sitter jag här så ogravid som man kan bli med världens värsta 30-års kris och inga som helst garantier på att det någonsin kommer att bli något barn. Hur kul är det?

Jag väntar och väntar. Just nu väntar jag på att mensen skall börja så att jag får börja trycka i mig mediciner. Att vänta på en sån sak?! Har precis försökt att läsa lite andra bloggar och se hur det gått för folk och så. Och just nu så känns det som att det är kört. Vi vet ju inte ens om det är möjligt för mig att bli gravid. 2 IVF:er och en FET och inget plus.

Denna 30-årskris finns med mig hela dagarna i ända. Skall jag ändå ta och byta jobb? Eller skall vi flytta till stan? Vad gör vi här i barnfamiljshelvetet utan barn? Eller skulle jag ändå ta och studera något, byta branch helt enkelt? Eller sälja allt och bara resa? Flytta utomlands? Köpa ett hus och börja med ett renoveringsprojekt? Bygga ett nytt?
Någon som känner igen sig?

Träffade min syster igår, nu syns det klart och tydligt att hon är gravid. Som tur så sa ingen något om graviditeten eller klappade på magen eller något sådant, åtminståne så att jag skulle ha sett det. Vi pratade på precis som vanligt men som sagt inget om graviditeten eller magen. Hade för flera år sedan plockat hem en babyoverall från min mammas hus, som egentligen min syster haft då hon var baby och hittade den i ett skåp för några veckor sedan och tänkte att denna gör jag ingenting med och att min syster nog vill ha den. Så jag gav den åt henne igår och hon blev riktigt glad. Det kändes väl helt ok då men efteråt lite konstigt. Såg en massa babysar i reklamer på tv och fick en sån där: jag måste få en baby nu-känsla.
Idag ringde jag till min bästa vän för att se ifall vi skulle kunnat åkt och tittat på deras nya hus, men de var inte på plats. Kom på att hon nog är över v. 12 redan och att det kanske syns redan att hon är gravid. Jag har ju inte träffat henne på flera veckor. Vi skall träffas nästa vecka så då får jag ju se hur det ser ut.

Blä, tycker att det här är så jobbigt just nu. Snart får jag springa på hm´s babyavdelning och köpa små söta kläder som jag inte ens får lägga i egen byrå. Känslan av att livet är så grymt orättvist bubblar upp nästan dagligen. Varför alla andra och inte vi? Vad är det för fel på mig? När är allt det här bedrövliga över? Och går det någonsin över fast man blir gravid och får ett barn?

Så jag väntar, väntar på mensen och medicinerna för det är det enda jag kan göra just nu...