Besök på akuten

Skulle ju på ett läkarbesök eftersom jag trodde att jag haft lite sammandragningar och har känt mig så trött, slut, orkelös, svag i benen, tungt att andas då jag bör på mig snabbt och i trappor. Fick vänta i en timme då hon hade så många patienter före mig. Läkaren kunde inte säga så mycket. Tyckte jag skulle gå på ett blodprov. Babyns hjärtljud hördes fint och jag har inte öppnat mig eller något sådant. Blodtrycket låg på 98/56 (ca).


Åkte till sjukhuset för att ta blodprov. Sen hade jag ett jobb som jag ville sköta om eftersom det var sista gången så jag fixade det och på väg därifrån ringer läkaren som hon lovade och meddelade svaren för blodproven. Ett av blodvärdena var förhöjt, just det som tyder på att man kan ha blodpropp. Så hon ville veta mera om hur jag mådde. Förklarade igen hur jag mår och så kom det ju fram att vi har blodpropp i släkten.
Hon tyckte att jag skulle åka till akuten och bli uppkollad av en annan läkare. Så jag åkte hem tog med min man och for till akuten.

Där blev jag först emottagen av en person, sen pratade jag en sköterska, sen med en till som tog blodtryck (som låg på 127/70 typ, högt för mig skall jag säga), väntade en stund och sen fick vi gå in i ett rum och där så skulle de ta ett blodprov på mig som skulle tas med en viss nål och med det skulle man se "blodgaserna" i blodet. Hon stack mig två gånger (en ung läkare) och det misslyckades och i detta skede hade jag redan kommit i grym panik eftersom det gjorde så ont och hon hade redan gjort det två gånger.

Sen kommer det in en stor kärra, två damer och en börjar slita mina kläder och den andra i min arm, utan att riktigt säga vad de håller på med. Eftersom jag i detta skede var i panik pga blodprovet så skulle de bara kunnat förklara vad de håller på med så skulle jag hållit mig lugn.

Den ena skulle ta hjärtfilm och den andra skulle ta ett vanligt blodprov. De gjorde allting så snabbt så tom min man blev lite skraj att varför gör de allting så snabbt, är det bråttom på något vis eller?!
jag visste ju att de måste ta det där "svåra" blodprovet på nytt så jag låg i sängen och var helt panikslagen fortfarande. Sen låg vi nog där i ca 3 h utan att det hände nånting. En sköterska var in och frågade om jag haft vattkoppor som barn eftersom de behandlat en där som troligvis haft det under dagen.
 
På 3h hann jag som tur lugna ner mig. Sen blev det skiftesbyte och en sjukskötare kom in och presenterade sig. En humoristisk typ som sa att jag var den de skulle ta i tu med som nästa då vi väntat så länge.


Snart kom läkaren in. Han hade med sig de där hemska nålarna igen. Men av nån anledning så litade jag genast på denna läkare på ett annat sätt än den förra. Så vi tog hjärtultra, syre kollades, han frågade massor med frågor, kollade om jag var svullen, lyssnade på hjärtat... Han höll nog på med mig i allt som allt 1,5h skulle jag säga. Och ja, han skulle ju ta det där obehagliga testet. Han hämtade ultraljuds maskinen och försökte hitta rätt med hjälp av den. Första gången gick inte. Andra så kom det blod och jag bara yes nu lyckades det.
Sen kom han tillbaka såg lite knepig ut och sa att det nog var en vanlig ven, eftersom jag inte skulle må så bra om jag hade så uselt värde i just den venen som han försökt hitta. Så han sa orden: jag måste prova igen! Denna gång hämtade han ultramaskinen och sa att han kan försöka ta det från armvecket. Hittills hade de försökt ta det från handleden.


Och nu lyckades det nästan genast med hjälp av ultraljudet och det gjorde inte lika sjukt som tidigare. Värdet var väl ok, men eftersom jag hyperventilerade under provet så var det inte så exakt som det skulle ha kunnat varit.
Men, enda som tyder på propp var till slut detta ena blodprov som blivit taget under dagen. Då det togs på nytt var det lite lägre än tidigare. Men ändå förhöjt. Slutsatsen blev att jag skall ta kontakt genast jag känner att något förändras eller blir sämre. Tröskeln att ta kontakt skall vara låg, som det så fint heter. Annars får jag leva som vanligt.


Så en sådan historia. Måste tacka det finska sjukvårdssystemet som faktiskt tar det minsta lilla på allvar. Kändes som om jag hela tiden visste att det inte är något men sånhär saker är inte att leka med.

Och läkaren var kunnig, sjukskötaren humoristisk och jag fick en jogurt trots att de inte brukar ge någon mat på akuten.