Väntan är lång

Fortfarande går jag omkring och väntar. Hoppet växer för varje dag och magen känns (såklart)lite sjukare än vanligt. Jag mår lite illa och är hungrig hela tiden, precis som jag alltid brukar. Ändå så hoppas jag så mycket att jag nästan är säker på att den här gången har det lyckats.

I helgen var jag med en massa kompisar på en stuga och hade kräftskiva. Riktigt roligt hade vi och jag drack en del vin. Två av dessa vänner vet om att vi försöker få barn och jag berättade att det fanns två "ägg" den här gången och att det kan bli tvillingar. Och att det är så tråkigt att vänta. Då frågar min kompis om det inte är kul att vänta. Mumlade bara något till svar. Men det jag ville säga var ju att: DE FEM FÖRSTA GÅNGERNA VAR DET ROLIGT ATT VÄNTA OCH EFTER DET ÄR DET RENA RAMA HELVETET OCH NÄSTAN DET VÄRSTA SOM FINNS! Men det sa jag inte. Det är ju inte hennes fel att jag inte blir gravid och eftersom hon inte gått igenom samma sak så finns det ingen möjlighet att hon fattar vad det är frågan om.

En sak som jag har märkt är den att jag inte är lika glad nuförtiden. Det är säkert alla bakslag som spökar. Och jag kan inte bli glad åt andras graviditeter. Tvärt om, jag blir nästan arg. Någon hade skrivit: Det är inte bort från mig ifall någon annan blir gravid. Det vet jag ju, men det känns så!!! En liten del av mig dör varenda gång någon i min närhet blir gravid. Hur många "dödar" orkar man med innan man ger upp?