Värsta dagarna

De allra värsta dagarna har nu börjat. Idag är dag 10, har fortfarande inte fått några test och inget mail att de sänt dessaså de kommer väl dådet är för sent. Har känt mig deppad hela helgen och mest velat vara ensam. Stundande 30 års dagen får mig att krisa. Allt känns fel, livet, kläderna, jobbet osv. Jag har fel sorts kläder och stil, men inga pengar att köpa det jag egentligen vill ha (läs: en väska för 850 euro). Jag vill bo i ett fint hus, men ändå inte. Jag vill byta jobb. Jag vill ha en baby. Allt känns totalt konstigt just nu.

I magen så händer det saker också. Vad som händer därinne har jag ingen aning om. Mensvärk, stickningar i äggstockarna och ömma bröst. Humöret sviktar från lite hopp till total depp. Tror inte att det lyckats den här gången heller och de där två embryona som de inte visste vad de skulle göra med hade blivit kasserade. Inte varit tillräckligt bra. Har ju fortfarande 9 stycken i frysen, men det känns ändå rätt så hopplöst just nu.

Mensen/blödningarna börjar i morgon eller i övermorgon. På fredag har jag testdag, 3,5 långa dagar tills. Men sen vet jag. då behöver man inte längre gå runt och grubbla och fundera och hålla på. För första gången så känner jag att det ev skulle kunna vara läge att ta en paus från allt det här. Men för mig betyder en paus att jag måste resa bort. Jag kan inte koppla av om allt annat fortsätter som det brukar.

Alltså ilket depp-inlägg detta blev, men så känner jag mig just nu. Försöker känna efter om något känns annorlunda, så tycker jag det gör det och sen då mensen börjar så fattar jag ju att det bara var det och alla symptom var inbillning. Allt illamående, ont i magen och ryggen, ömma bröst...inbillning! Önsketänkande!