Imorgon är min sista ruvardag, dagen då jag meddelar kliniken och förhoppningsvis får mer info om ALLT. Man är ju liksom lite nybörjare på allt det här. Av mina mediciner så har jag redan slutat med en, den enda det varit tal om som skall slutas med genast. Sen har jag ju 5 andra som jag ännu inte vet vad jag skall göra med.
Jag hade ju tänkt att man skulle gå omkring med ett fånigt smile på läpparna och sväva på moln, men rikitgt så är det inte. Man är orolig, nervös och allt känns lite overkligt. Jag tror att jag snart skall vakna upp och upptäcka att allt detta är en dröm. Vill berätta för alla men ändå vara så tyst om detta som möjligt.
Min man vill att vi skall berätta för hans föräldrar innan vi reser till Thailand nästa vecka. Först så ville jag hålla det hemligt, men min man anser att hans pappa tappat livsgnistan och att detta skulle verkligen pigga upp honom. Och om vi berättar för dem så vill jag verkligen berätta för mina föräldrar och syskon. Min syster har inte fått sin bebis ännu och det skulle ju vara roligt att berätta detta för henne sen då hon ringer och berättar att hon fått sin bebis. Så snart vet ju alla!
Först så tänkte jag också att jag inte vill berätta pga missfallsrisken men sen tänkte jag att de är ju ändå de personerna som kommer att få veta om detta inte går vägen.
Symptomer: LITE illamående, ryggont, värk i livmodern och hela "nedre delen" då och då.
Uppdatering
1 år sedan
Det är svårt det där med när man ska berätta, när jag väntade dottern berättade vi direkt för vår närmsta familj, då hade vi ett ganska färskt MA i bagaget, och den gången fick vi börja i den änden, och berätta, att "jo, vi var gravida men nu blir det inget"
SvaraRaderaOch det var fruktansvärt jobbigt och smärtsamt.
Men nu ska det ju gå vägen såklart!
Du är gravid, och ska vara det så länge så du till slut är kräkfärdig på den där magen, och att inga kläder passar hur stora dom än må vara.
Så tänker jag :)
Jag funderade också mycket på när vi skulle berätta, men som du skriver så är det ju en del personer som man ändå skulle berätta för om det gick fel. Men det är klart det ska gå bra, och ni ska få lyckan att berätta för väldigt många.
SvaraRaderaJag trodde ocskå jag skulle gå på rosa moln. Men det är mycket oro. Men jag försöker tänka att det inte blir bättre av all oro. Bättre att glädjas för varje dag som det lilla livet vill stanna kvar där inne i magen.
SvaraRaderaSjälv har jag bara lite molande värk i magen. I övrigt känns det som vanligt. Därav all oro.
Jag hoppas såå att allt skall gå bra. Som sagt, en dag i taget.
SvaraRaderaMan hade ju kanske förväntat sig att man skulle må jätteilla genast eller vara riktigt trött. Men det kommer väl ;)
Jag kan bara hålla med. Det finns inga fåniga leenden ännu utan en massa rädsla. Ska denna få stanna? Jag undrar om jag kommer att vara såhär sammanbiten en hel graviditet om jag får en sån... En dag i taget.
SvaraRaderaEn liten undran, fick du mitt flummail häromdagen? :)
SvaraRaderaAnna: Jag har mailat dig nu, du hamnade i Spamkorgen av någon anledning. Visade sig att vi är nästan grannar ;)
SvaraRadera