Vecka 6 (5+2)

Gårdagen var fylld med olika känslor och vi kom hem sent så det blev inget inlägg. Berättade för min bästa vän i samband att vi var och såg på ders nya hus. Gick en storkram och orden: oj vad jag är lättad. Äntligen! Vi har ju haft lite problem med vår relation då hon blev gravid utan att försöka och vi försökt så länge. Nu kanske vi hittar tillbaka till varann =)

Sen åkte vi iväg till min mamma och hennes man. Vi satt på soffan och så bara sa jag det: jag e gravid. Mamma for upp ur soffan som ett skott, sprang runt bordet och kom och kramade mig. Jaaa jag visste det skrek hon. Jag drömde i natt att du fick en flicka, sa hon. Och då du ringde och berättade att ni skulle komma hit så lät du så glad på något sätt. Sen satt vi och pratade om lite allt möjligt. Om hur det var då hon väntade mig och sånt. Mamma mådde dåligt men spydde aldrig och hade väldigt ont i magen de första månaderna. Tårarna kom fram flera gånger för oss båda. Hon lovade att hålla tyst och låta mig själv berätta för min syster sedan.
Sen kom mammas man hem och hans småa barn. Ville ju inte att de skulle få veta ännu så jag satt vid matbordet och pekade på min mage och visade tummarna upp. Sen talade vi på finska en stund så att inte barnen skulle förstå ;) Han blev också jätteglad för vår skull.

Efter detta for vi iväg till min pappa, hans fru och mina syskon. Där också så satt jag på en stol och så bara sa jag det: jag är gravid. VAD? Alltså vad? Sen hoppade de upp för att komma och krama mig. Jag berättade ju att det är tidigt men att vi ändå ville berätta. Min syster hade feber och låg på soffan och sen då hon vaknade så berättade vi för henne också. Sen kom min andra syster som hade suttit på datorn ovetande om någonting in i rummet. Alla blev jätteglada men är givetvis oroliga då det är så tidigt.

Nu vet jag att vi har stöd av alla nära och kära, eller det visste jag redan men nu är det bekräftat med folk som vill sköta babyn och hjälpa till. Och det kändes bra att berätta. Nu återstår min mans föräldrar och sen håller vi paus i berättandet tills det börjar bli säkrare att berätta. Vi har ju en lång väg kvar med ultraljud och hela köret.

Vet inte om jag hinner skriva något mer, har så mycket att stå i med packning etc inför resan på tisdag. så det blir troligtvis tyst här i två veckor men jag återkommer efter resan!!!