Tänk om...

Tänk om jag kunde skriva att idag har varit en riktigt bra dag. Sanningen är den motsatta. Mensvärk, allmänt störd på alla (orkade inte ens sitta i kafferummet idag på jobbet), ont i brösten, sur och vill bara försvinna från jordklotet.

Gravid- och babybesked strömmar in genom dörrar och fönster och Facebook. Man kan bara blunda och låtsas att man är någon annanstans.

Jag som var så säker! Mina "tvillingar"blev nerspolade i toaletten. På samma gång spolade jag ner mitt hopp. Så här lite hopp har jag aldrig haft.

Det här kommer nog aldrig att lyckas.

kljunikhf

Jag var så säker, jag hade alla symptom, denna gång skulle det lyckas. Allting tydde på det: jätteömma bröst, illamående, skakade i hela kroppen, nånting kändes annorlunda, ont i livmodern och hela magen, ont i ryggen osv. Men det som gjorde att jag verkligen hoppades var: inga mellanblödningar! Sen på fredag kväll...lite. Äh ingen fara tänkte jag...på fredag mer, på lördag var det ingen att snacka om längre och idag är dag 1.

Blev kastad ner på jorden tillbaka i morse. Varför måste man gå igenom det här? Varför måste man gå igenom detta så många gånger? Varför just jag?

Väntan är lång

Fortfarande går jag omkring och väntar. Hoppet växer för varje dag och magen känns (såklart)lite sjukare än vanligt. Jag mår lite illa och är hungrig hela tiden, precis som jag alltid brukar. Ändå så hoppas jag så mycket att jag nästan är säker på att den här gången har det lyckats.

I helgen var jag med en massa kompisar på en stuga och hade kräftskiva. Riktigt roligt hade vi och jag drack en del vin. Två av dessa vänner vet om att vi försöker få barn och jag berättade att det fanns två "ägg" den här gången och att det kan bli tvillingar. Och att det är så tråkigt att vänta. Då frågar min kompis om det inte är kul att vänta. Mumlade bara något till svar. Men det jag ville säga var ju att: DE FEM FÖRSTA GÅNGERNA VAR DET ROLIGT ATT VÄNTA OCH EFTER DET ÄR DET RENA RAMA HELVETET OCH NÄSTAN DET VÄRSTA SOM FINNS! Men det sa jag inte. Det är ju inte hennes fel att jag inte blir gravid och eftersom hon inte gått igenom samma sak så finns det ingen möjlighet att hon fattar vad det är frågan om.

En sak som jag har märkt är den att jag inte är lika glad nuförtiden. Det är säkert alla bakslag som spökar. Och jag kan inte bli glad åt andras graviditeter. Tvärt om, jag blir nästan arg. Någon hade skrivit: Det är inte bort från mig ifall någon annan blir gravid. Det vet jag ju, men det känns så!!! En liten del av mig dör varenda gång någon i min närhet blir gravid. Hur många "dödar" orkar man med innan man ger upp?

Kan hon så kan jag!!!

http://www.thehollywoodgossip.com/2009/08/celine-dion-pregnant/

http://celebrity-babies.com/2009/08/19/celine-dion-pregnant-with-embryo-frozen-for-eight-years/

Inte illa om man tänker på att embryot varit fryst i 8 år. Varför hennes läkare berättar om detta så här tidigt och att han över huvudtaget går ut i pressen om det går över mitt förnuft. Har inte läkare tystadsplikt även i USA?
Anyway, hon är en av mina favoritartister så det skall bli kul att följa med hennes graviditet. (Om det nu är sant). Och det är härligt då någon kändis berättar att även de ibland måste gå den långa vägen för att nå sitt mål.

Har sagt det förr men...

detta eviga väntande tar mig på nerverna. Ägget (i mitt fall äggen) har knappt lossnat och jag letar efter graviditetssymptom. Mår illa, sugen på allt möjligt, trött, kallt, finnar, värk i magen... Hallåå liksom, ägget lossnade på lördag ca klockan 21 och idag är det måndag och klockan är just över 21 =2 hela dagar! Har BIM 30.8. 13 väldigt långa dagar tills dess. På jobbet idag gick jag omkring och riktigt tänkte: vänta ni bara jag är säkert gravid! Snart går jag här med min stora mage.

Jag vill detta så hårt att jag inbillar mig en massa. Och eftersom gynekologen såg två fina ägg så är jag ju säker på att det blir tvillingar. Givetvis, klart att båda äggen blir befruktade och det blir en pojke och en flicka. Och kanske de skall ha en såndär emmaljunga vagn för tvillingar??!! Eller en Phil&Ted?

Nu borde jag jobba dygnet runt och ha internetförbud, då kanske jag skulle sluta surfa och läsa en massa historier och titta på barnvagnar.

Och just det, min man berättade nyss att Stina åkt in till sjukhuset idag. Så de får väl sin lilla oplanerade baby när som helst nu då. Och min mans ex-arbetskompis hade också blivit pappa, vi visste inte ens att de väntade. Så allt detta gör ju att man ännu mer längtar och hoppas.

Vad gör ni för att få tiden att gå???

Pregnyl morgon

Igår kväll ringde min läkare och sa att hon talat med min andra läkare och de konstaterat att jag inte skall ta pregnylen på kvällen utan på morgonen istället. Så jag steg upp och gjorde det! Ganska bra service om jag får säga, att de ringer på kvällen och meddelar detta. Och då skall vi komma ihåg att detta inte var nån privat fertilitetsklinik. Än en gång, TACK!

Att picka pregnylet går snabbare och snabbare för varje gång. Men att det svider då man sprutar in innehållet lyckas jag alltid glömma bort och tur är väl det. Prcis då jag börjat spruta in det och återigen satt och funderade: är det värt allt detta, så gick en liten flicka som bor på gården förbi. Och då kom tanken: jag skall också då en sån där! Och då kändes det hela plötsligt lite lättare. Så, det KAN lyckas denna gång!

Var in på Facebook igen, suck. En gammal skolkompis hade gratulerat en annan: "Läste mellan raderna att ni väntar en till" . Det är hela tiden någon som väntar eller uppdaterar: "nu i vecka 23 eller två veckor kvar". Så vänta bara det blir min tur! Vänta bara! Då skall nog jag också uppdatera så mycket som jag bara hinner. " Nu rörde sig bebisen" "Nu rörde den på sig igen" osv.
Först måste jag bara "göra" den där bebisen. Enkelt eller hur!??

2 st stora fina!!

2 st stora fina folliklar hittades på ultrat för en stund sedan. Först hann jag få panik då hon tyckte att det såg så dåligt ut på högra sidan, men sen hittade hon två stycken på vänster sida som båda var väldigt stora (tvillingrisk). Så nu är det pregnyl som gäller på fredag och sen är det bara att köra på och hoppas på det bästa.
Läkaren var väldigt nöjd över hur bra allting ser ut och hon var nog bombsäker på att det kommer att lyckas. Själv är jag ju inte riktigt lika säker men nu fick jag upp hoppet på oanade höjder. Min man var med den här gången, förra gången missade han och han tyckte det var riktigt roligt. Det som var det bästa var ju nog det att detta ställe är så långt ifrån en steril sjukhusmiljö som man kan komma. Med dämpad belysning och en läkare som verkligen lyssnar på vad man säger. Och vi skall inte glömma att det inte egentligen ens hade öppet nu utan hon kom dit för min skull. Tala om flexibel läkare. TACK för bra läkare!!!

Nu är det bara att vänta igen. På fredag kväll. Sen skall jag vänta på lördag så vi kan "göra" den där bebisen. Och sen igen vänta på måndag för att göra lite till. Sen börjar den låånga väntan på att mensen inte skall börja.
Och den här gången så kommer mensen INTE att börja, hör ni det! =)

Back to reality?

Igår kom vi hem efter vår 2,5 veckor långa semester. Har haft det skönt och kunnat koppla av från barnlösheten ganska bra, mensen kom och det var ingen katastrof. Då fick jag ju börja med clomifen igen. Idag var det bara att ringa till gynpoli och försöka få ny tid till ett follikelultra ännu denna vecka. Alla privata kliniker hade fullt och jag började få mild panik. Men min härliga läkare på sjukhuset fixade så att en annan läkare gör ultrat åt mig, på sin egen klinik. Så snällt av dem! Och det är så härligt då de båda är så uppmuntrande och är säkra på att det skall lyckas. Det behövs, för själv är jag riktigt säker på att detta inte kommer att lyckas. De drar upp mig ur träsket och tvingar mig att fortsätta försöka. Men nu känns det som sagt riktigt bra, speciellt då jag fick tid till ultra.

Semestern var skön och vi spenderade tid lite här och där i Finland och även i Stockholm. Jag har druckit enorma mängder med vin (inte på samma gång, men så där överlag). Jag har shoppat dyra kläder i mängder. Jag har gjort mitt bästa för att inte snegla på alla gravida (spec. i stockholm, visste ni om att ALLA är gravida där??) Jag har ätit fisk, räkor och ostar i mängder. Jag har åkt båt och suttit i bil. Bott på hotell och sett vackra platser. Haft det riktigt skönt, helt enkelt.

Nu så har jag en vecka kvar av semestern. Skall plocka lite blåbär, umgås med vänner och ta det lugnt. Sen börjar allvaret på måndag klockan 8 med tandläkare och jobbet klockan 9. Fy då!

Kommer inte ihåg om jag skrev tidigare om Clomifenets biverkningar men denna gång är det nog jobbigt. Jag svettas som aldrig förr. Jag blir helt röd i ansiktet och det bara börjar rinna, sen efter någon minut går det om och så får jag kallt. Så här håller det på säkert 20 ggr/dag. Det är jobbigt, speciellt om man är bland folk. Här hemma är det bara mannen som får se på då jag rycker tag i någon tidning och börjar fläkta med den. Som tur så hjälper han till ibland ;)
Men, jag skall vara glad, det är den enda biverkningen som jag fått. Det skulle kunna vara värre!