Jag lever nog =)

Måste ju skriva något här också emellanåt. Har en annan blogg som jag skriver i oftare, en icke anonym.

Vi har det rätt så bra. Lite kolik har vi dock så vissa dagar hinner man inte göra annat än trösta den lilla. Har börjat på zonterapi och det tycks hjälpa så det skall vi fortsätta med.

(lilla tjejen då hon ser i kors ;)

Förövrigt ammas det ofta, dop planeras och vi försöker kommas oss ut lite varje dag. Ibland känns det dock som om att vi är någonstans hela tiden, vet inte riktigt när man skall ta det lugnt.

Jag som trodde att alla bara satt hemma och gnällde över att de inte har något att göra, här är det nästan tvärtom.

Sen hörni, det här med julkort!! Jag kommer ihåg då jag som barnlös hat-älskade julen på många sätt. Julen är en underbar högtid men de där förbaskade julkorten. Måste alla skicka bilder på sina ungar? Och här sitter jag nu och funderar hurudant julkort vi skall skicka och jag hade tänkt att lilltösen skulle vara med på helst en bild.

Nästan så att man skäms, har säkert skrivit att jag ALDRIG skall skicka något sånt och nu funderar jag på det. Har jag blivit en sån där?

Å andra sidan så är alla nästan med barn eller har barn som jag skall skicka åt. Det är bara ett par som jag vet att lider av barnlöshet och dem skall jag nog inte skicka ett sånt kort åt. De får något annat kort.

Typ...svåra saker.

Väntar på julen, skall bli roligt att lägga fram alla julsaker och mysa med glögg och pepparkakor i handen här hemma.

Läser era bloggar, kommenterar sällan! Så ni vet!

Fem meningar...

Fick en sån här av Puma =)


1. När ingen ser och hör så...pratar för mig själv ;)

2. Jag går aldrig hemifrån utan...telefon, nycklar och min marimekko börs med pengar och alla kort.

3. Min blogg heter som den gör för att...när jag startade den så fanns det verkligen inte ett plus i sikte och det tog ju länge innan det blev ett plus också. Och då undrade ju man VAR finns MIN bebis? Nu är hon ju här så namnet borde ju ändras...

4. Om jag vågade skulle jag...oj, klippa mig i någon häftig frisyr, Åka utomlands ensam, kasta det mesta i min garderob och köpa nytt (är fånigt fäst vid alla mina kläder)...

5. Om 10 år kommer jag att...förhoppningsvis ha två barn, bo i ett egnahemshus eller i en större radhuslägenhet. Frisk vill man ju vara och så vill jag jobba med det jag jobbar med, men få bättre lön och ha bättre arbetstider!


Och vet ni vad? Jag kommer in i mina gamla jeans redan och har bara 1,5kg kvar till startvikten. Ganska bra på lite över två veckor. (Måste ju skryta!!) =)

Förlossningen

Här kommer nu min förlossningshistoria. Den är aningen flummig eftersom jag inte var riktigt "med" under hela förlossningen, en del tider är tagna från A´s anteckningar och en del från pappren jag fick från sjukhuset efteråt. Det jag borde ha gjort: skrivit den tidigare, eftersom jag nu inte kan skriva så mycket om smärtan eftersom jag har "glömt" den redan. Ont gjorde det ju och jobbigt var det, men jag kan inte liksom lägga ord på det längre.

På fredagen var vi till sjukhuset för att göra ett ultraljud och en hinnsvepning. Allt var bra och hinnsvepningen gjorde lite ont men jag bet ihop. Det kanske kunde lägga igång förlossningen och senare visade det sig att det var precis vad det gjorde.

Under dagen hade jag lite mensvärk då och då, inget värre. På kvällen klockan 21 så började vi ta tid på värkarna för de började vara smärtsamma och komma rätt så regelbundet. A satt och skrev upp på en lista som han gjort. Använde pilatesbollen, stod på alla fyra på golvet och försökte hitta olika ställningar som skulle lindra lite. Klockan 23.32 så gick slemproppen har A skrivit i min dagbok. Såg ut som en mördarsnigel!!!

2 på natten ringde A till förlossningen för att kolla när de tyckte att vi skulle komma in och fråga lite råd. Efter detta samtal tog jag en 1g Panadol fortsatte att värma vetedynan och gick och satte mig i duschen. Under hela dagen fick jag även springa på toaletten och tömma mig riktigt ordentligt (återigen ett tecken på att det verkligen är förlossningen som startat).

Efter duschen så låg jag i sängen och varje gång jag fick en värk så föll jag ihop på golvet och försökte att yoga-andas det bästa jag kunde. Och hade lite ljud för mig, det skulle ju liksom lindra smärtan. Började må lite illa emellanåt och bad A att hämta ett ämbare, ifall om det skulle bli kräkkalas av det hela.

I detta skede så tyckte A att det var dags för oss att åka in. Så jag började försöka få på mig kläder och göra mig i ordning. A hämtade bilden och värmde sätet till max. Vetedynan var maxvärmd den också och så hoppade vi i bilen med dynor, filtar och ämbaren. (varför jag hade med dynor och filtar vet jag inte, det verkade liksom logiskt just då :)

 

Då vi kom fram till sjukhuset var jag såå glad över att klockan bara var 6 på morgonen och det inte var folk någonstans. Vi ringde på och fick komma in. Fick en värk i hissen och kunde knappt komma ur hissen. Barnmorskan som tog emot oss konstaterade att vi nog nog kommit till rätt plats/ eller var det i rättan tid...hade så ont i detta skede så jag inte kommer ihåg.Jag fick ligga ner en stund, de kollade att jag var öppen redan 4 cm!!! (Jag hade alltid trott att jag kommer att komma in med värsta ont och så säger de, en cm: åk hem, så jag var både lättad och förvånad) Hade massor med sammandragningar som kom ofta. Bara att ta med picket och packet och gå till förlossningssal nummer 3. Fick byta kläder, A värmde vetedynan igen och jag försökte sitta på en pilatesboll igen men det gick inte, det gjorde alltför ont.

Snart blev jag frågad om jag är intresserad av lustgas och det må ni tro att jag var i det här skedet. Det svåra var det att mina värkar inte meddelar innan de kommer utan de steg som ett höghus direkt på skärmen så jag hann inte börja andas innan för att ta bort den värsta smärtan. Så i något skede så andeades jag lite gas då och då, ifall om värken skulle komma snart. Bara ifall om...

För övrigt så tyckte jag om lustgasen, den tog bort lite av smärtan och gav mig annat att koncentrera mig på.

Efter ett tag blev det dock klart att jag inte öppnade mig så värst mycket och jag sa att nu är det epiduraldags. De beställde anestesiläkaren och jag fortsatte med lustgasen. I något skede drog jag för mycket, började må dåligt och spydde som en liten gris. Efter detta blev jag försiktigare med lustgasen, andades bara lite då och då, sen utanför masken en stund, sen masken mot ansiktet igen.

Sen skulle de ha en kanyl i handen på mig. Något som jag avskyr så mycket. De prickade rätt andra gången. Hade skrivit i "förlossningsbrevet" att ingen studerande får lägga denna så vår underbara barnmorske studerande Annika fick snällt stå bredvid och titta på medan den äldre stack mig.

Sen dröjde det inte länge innan anestesiläkaren kom och började fixa för epiduralen. Var inte det minsta nervös i detta skede för epiduralen och nålen i ryggen kändes men jag andades lustgas samtidigt så jag uppfattade det inte som något obehagligt. Tyckte att kanylen i handen var värre. Han stack rätt genast och verkan kom ganska snabbt. Fick epidural klockan 10.03.

Efter epiduralen tog de hål på hinnorna (klockan 10.36), satt en elektod på babyns huvud och dropp (klockan 11.15) åt mig för att värkarna skulle komma tätare. Sen så ville de att jag skulle vara på alla fyra så mycket som möjligt så jag låg framåtlutad och ibland lutade jag mot sängkanten som senare lyftes upp.

Kände i detta skede att det tynger på där bak men alla bara sa att jag inte får krysta ännu. Föklarade att jag inte krystar utan jag bara tynger på lite eftersom det hjälper, om jag försökte hålla emot så gjorde det ännu mera ont. Fick en påfyllning av epiduralen (klockan 12.57) eftersom jag till sist var tvungen att ta till lustgasen igen då epiduralen verkan började sina. Hade bara öppnat mig till ca 7 cm i detta skede så påfyllning var det enda rätta.

Fortsatte med att stå på alla fyra i sängen och kände hur det tyngde på där bak heela tiden. Hade så ont nästan hela tiden att jag inte längre visste/tänkte på varför jag var där utan jag tog en värk i taget. Kommer inte ens ihåg var jag eventuellt tänkte där emellan. Tiden gick så fort. Ibland hörde jag då någon kom in och frågade: Vill pappa äta mammas mat? Så A åt min mat, jag var inte intresserad av varken mat eller dryck. Jag vet inte ens vad han ätit för nåt. Vi hann med 3 skiftesbyten av personal. Kommer inte riktigt ihåg de som var där i mitten, men Annika var det enda som var med från början till slut och det var så skönt att det fanns en person som var där med oss nästan hela tiden.

Nya barnmorskan Lisbeth kommer på jobb och nu har jag igen börjat med lustgas vilket betyder att epiduralen håller på att gå ur. Hon lägger mig på rygg för att känna efter hur mycket jag är öppen och säger glatt att här är ju huvudet. Hur vill du krysta frågar hon? Jag är helt i min egen värld och börjar fundera över att krysta, det kom så plötsligt att jag skulle gjort vad hon än skulle ha sagt åt mig. Svamlar ur mig: visst är det i det här skedet som folk inte vill vara med längre?? Får ett jakande svar och Lisbeth säger att hon tror att det skulle passa mig om jag ligger på sidan och håller i mitt högra ben med ena handen och A hjälper till med andra benet.

Sagt och gjort jag börjar krysta. Först med ljud varpå jag blir tillsagt att inte skrika. Hålla andan, tynga ut! Tre gånger per värk. Inte lätt kan jag säga. Jag håller i mitt högra ben med högra handen, vänster hand är framför munnen och liksom tynger på den, som en påminnelse om att inte skrika och på grund av att kanylen sitter där. Ögonen är stänga och jag vägrar att öppna dem. Ta bort handen från munnen säger någon, nej ropar jag. Öppna ögonen säger en annan, nej ropar jag tillbaka.

Jag tar luft då värken sätter igång och pressar så mycket jag kan, tar mera luft och pressar en gång till. Men någon tredje gång går helt enkelt inte. Två gånger per värk är helt nog för mig.

De vill att jag skall ha upp ögonen så att de skall kunna följa med att jag är vid medvetandet, men i något skede ger de upp för jag svarar på det som de frågar av mig och är väl tydligen vid medvetandet.

Lite flummigt är det ju dock emellanåt. I något skede lägger de mig i halv sittande ställning, jag känner att de klipper (de hade ju givetvis bedövat före men det har jag ingen aning om), ropar att jag är duktig, att jag skall tynga på och i något skede hör jag någon ropa att barnet måste komma ut NU!

Sen tar det inte länge innan jag vet att nu är huvudet ute. En stund till väntar vi och sen skall jag ta i ännu en gång och då känner jag hur det "slurpar till" och så vet jag att nu är bebisen äntligen ute. Frågar i detta skede, tror jag, att får jag sluta krysta nu? Ja, det får jag!!!

Börjar gråta av lycka över att det är över. A börjar gråta bredvid mig och så hör jag då någon av barnmorskorna säger att det är en flicka. Hör att A upprepar det. Gråter av lättnad och av lycka och av förvåning (vadå flicka liksom :) och av alla känslorna som väller över en. Och jag kände faktiskt att jag älskade denna lilla varelse fast jag inte ens sett henne utan bara hörde henne skrika!

Bebisen bajsade på väg ut och navelstrången var ganska så kort så A fick gå och klippa innan jag fick upp henne på bröstet. Hon skrek och var arg som ett bi. Visade sitt temperament genast ;)

Där låg vi och bekantade oss med varandra och ammade lite och förundrades över detta lilla under som vi ÄNTLIGEN fått.

Moderkakan, ja den skall ju också ut. Krysta sa de. Men det gick helt enkelt inte, jag kunde inte krysta mer. Fast hur jag försökte så fungerade inga muskler längre. Jag kämpade och kämpade, de tyngde på magen och jag försökte. Efter ca 25 minuter så kom den ut med hjälp av att någon drog i navelsträngen, jag försökte tynga och de tyngde på min mage.

Sen var det dags att sy lite, ungefär 10 stygn var det frågan om, de syddes och jag sög in lustgas för kung och fosterland. Sen då det var över så kommer den andra barnmorskan in och kollar och konstaterar att på tre ställen skall det sys om. WHAT??? Vaddå sy om? Så hon sprättar upp en del och syr om det. Litet antiklimax där på slutet måste jag säga. Det är inte roligt med att sys där nere och sen skall det ännu göras två gånger!!!

I något skede var dock även detta skede över och jag skulle gå i duschen. Satte mig upp, försökte stiga upp, kände hur det snurrade till i huvudet och sa att det aldrig kommer att gå. Fick lägga mig ner igen, de beställde någon från labben som skulle komma och ta blodprov på mig och jag fick dropp. Var helt enkelt slutkörd. Jag hade varit vaken i nästan 40h och just fött barn utan att varken äta eller dricka! Så de tvättade mig i sängen. Men det var inte så farligt, jag hade inte svettats så mycket och kände att jag klarar mig utan att duscha just då.

Blodprovet togs och visade 103 vilket ju är lite lågt. Så hela första natten så bad jag om hjälp med att gå till toaletten, kunde inte byta blöjor eller nåt så jag fick mycket hjälp. Sen på morgonen så mådde jag redan bättre och bara jag åt ordentligt så var det ingen fara. Och på BB fanns det verkligen mat och dryck så det räckte. Som att vara på hotell!

Och personalen var underbar på både förlossningen och BB. Har svårt att förstå att någon inte kommer överrens med någon under t.ex. förlossningen. Jag var så i min egen värld att jag inte ens skulle ha fattat om någon skulle varit spydig eller otrevlig.

Född en liten prinsessa

Nu är vi hemma med vår lilla prinsessa,

Hon föddes 8.10

3535g

51cm

Alldeles underbar!



BF +12 dagar

Idag var jag på kontroll till sjukhuset. Urinen var ren, blodtrycket lågt och bebisen väger ca 3,8kg men kan vara lite mindre sa läkaren. Hon lossade på hinnorna, det var inte så kul, men efter ivf och äggplock så kändes det ju bara en kort stund. Och jag trodde att de använde några redskap så jag var förvånad att hon bara använde fingrarna.
Det har kommit en del lite blodiga flytningar nu under dagen och en del sammandragningar som känns som hårdare mensvärk. Inget som jag inte klarar och inte regelbundna. Så vi bara väntar fortfarande...men nu känns det ändå som om det händer något.

Vi har tid till förlossningen på måndagen 10.10 klockan 8.00 men hoppas ju givetvis att det skulle starta av sig själv nu före.
Så snart så!

BF + 10 dagar

Jahapp, 10 dagar över då!

Min man har börjat göra lite jobb under dagarna, trots att han är på semester. Det händer ju liksom inget här inte. Bebisen bökar runt som en galning på kvällarna.

Tänkte jag skulle göra lite kokosbollar.

Bara väntar på fredagen då vi skall till sjukhuset. Hoppas att de gör en hinnsvepning eller något som skulle göra att det lägger igång. 

Har förresten försökt att kommentera på t.ex. Puma din blogg, men det går av någon anledning inte. Läste att blogger haft lite problem på senaste tiden med detta. Har försökt även på andra bloggar men nej, fungerar inte. Konstigt!!!

Vet ni vad jag hoppas!? Att SEN när allt detta lägger igång, då jag kommer till sjukhuset så kommer de att säga typ: jamen vad bra du är öppen 7cm redan, bara att tuta och köra.

Men vet ni vad jag är orolig för, att komma in och de säger: sorry 1 cm åk hem tillbaka. Det är liksom det värsta som kan hända just nu...

Skulle bli så glad om något gick min väg nu!

Sista MVC besöket

Idag var vi på det sista mvc besöket. Blodtrycket var ok, babyns hjärtljud 120 (den sover alltid mellan 8-11 på morgonen), hade en del svullnad och hade gått upp 1,5kg på en vecka. Så nu börjar jag samla vätska också.

Näste besök på fredag kommer att gå till sjukhuset och deras mödraavdelning. BM sa att jag skall förbereda mig på att de kommer att undersöka mig ordentligt och troligtvis att lossa på hinnorna och "gräva lite extra" där nere. Om det ser ut att vara något konstigt så sätter de igång mig. Men om allt är ok så kan det hända att de väntar ändå till måndagen.
Har en kompis som också har tid till sjukhuset samma dag som mig och hon blir kanske också igångsatt så i bästa fall är vi där samtidigt och föder. Jag bara hoppas att det skulle starta av sig själv före fredagen eller då sen under helgen, men inte så att jag måste vänta ända till måndagen.

Så nu bara väntar vi...

Nej, inget ännu!

Ingenting har hänt ännu. Har sammandragningar hela tiden precis som förr, men ingen nytta gör de och inte ont heller. Börjar kännas lite tråkigt det här att gå och vänta. Min mamma gick 8 dagar över med mig och min syster gick 14 dagar över med sin son. Frågade om eventuell igångsättning av läkaren (då vi gjort ivf) men de lägger inte igång så länge moderkakan fungerar som den skall.

Så vi bara väntar och nu har det ju bara gått 4 dagar över, imorgon är det den 30 och den dagen jag själv gissat att jag skall föda på, så vi får se. Snart blir det ju en oktoberbebis, men jag är ju själv oktoberbarn så det är väl ok =)

Vilken natt!!

Igår kväll var vi hos några kompisar på middag och kom hem typ 1 tiden på natten. Dagen till ära så är det ju beräknad förlossning...

Vaknade på natten av att jag hade ont i magen, tänkte att kanske det snart kickar igång, men det jag förundrades över var ju det att det gjorde ont hela tiden. Ryggen, magen och en grym halsbränna. Steg upp, kissade, tog en rennie mot halsbrännan och la mig på nytt. Hann inte ligga länge innan jag började fundera om jag ändå kanske hade ont i magen och inte nu-skall-jag-föda-ont.

Gick på toaletten två gånger med grym diarre´och jätteont i magen. min man vaknade och försökte lindra på olika sätt. Hittade ingen bra ställning fast jag hur rörde på mig. Sen kände jag att jag måste gå på toaletten igen. Hann bara öppna toalettlocket och började spy upp allt jag ätit under hela dagen, typ.

Medan jag spydde (vilket jag är livrädd för) så tänkte jag bara: om detta är förlossningen som kommit igång och det kommer att vara sånt här så klarar jag inte många timmar. Min man kokade vatten som jag försökte dricka och jag låg på golvet med min stora boll framför mig och försökte hitta en bekväm ställning.

Efter en timme så sa jag åt min man att hämta vetedynan värma den, lägga den på min rygg, massera min rygg ovanför och att jag vill försöka sova en stund. I detta skede började jag få smärtsamma sammandragningar också. På något sätt lyckades jag somna och då jag vaknade imorse så var jag bara ovanligt svag, men annars är det ok nu.

Men fy fan alltså vilken natt!!! Vill inte vara med om detta igen!! Vet inte om det var den ryska soppan vi åt hos våra bekanta som var för kryddig eller nåt. Idag kommer jag att vara väldigt försiktig med vad jag äter och dricker.

Men nej, ingen bebis ännu!!!

Sjukhusbesök nummer 2

Var på ultraljud nummer två idag och fick höra att bebisen väger ca 3,4 kg vilket är lite under det normala men växer fint enligt sin egen kurva. Läkaren (som pratade dålig svenska) gjorde en inre undersökning och konstaterade att ingenting hade hänt. Snacka om ANTIKLIMAX!!!! Eftersom ingenting hänt så kunde hon inte göra någon hinnsvepning eller något annat heller.

Så både min man och jag har missuppfattat vad läkaren på fredagen sa åt oss. Vi trodde att hon menade att det bara är en tidsfråga innan något händer. Den här menade att allt är som det brukar där inne. Så hon sa allt är ok, välkomna och föda. Hej då, du behöver inte komma hit fler gånger!

Och när det blir, det vete gudarna! Jag som hade trott att alla mina sammandragningar gjort en massa nytta och gjort att jag börjat mjukna upp där nere, men nej! Så nu är det bara att ta det lugnt och vänta. BF är ju den 25.9 så det är en vecka kvar till det, sen så går jag ungefär en vecka över tiden så jag börjat tro att bebisen kommer först i oktober.

Puuust också! Ikväll har jag förlossningsförbredelsekurs, sista gången. Har absolut ingen lust att gå. Och eftersom vi går på både finska och svenska så att min man också skall få info så skall vi imorgon också.

Just nu vill jag bara att tiden skall gå snabbt framåt!

En sväng på förlossningen!

Var till MVC idag och allt var ok tills vi skulle höra på bebisen. Den hade varit lite lugnare än vanligt och flyttat på sig från sitt "vanliga ställe". Hjärtljuden var väldigt låga och fast vi försökte tynga på magen och så så gick de inte upp tillräckligt mycket.
Så BM sa att vi kan åka in till förlossningen för att kolla att allt är ok. Så vi for dit och fick ligga med CTG i 30 minuter. Då vaknade bebisen till och kurvan blev riktigt bra. Hade även sammandragningar med 10 minuters mellanrum, vissa kändes mer vissa mindre, men inget som räknas som värkar (enligt mig).

Sen kom även en läkare och gjorde ett ultraljud, kolla flödet i navelsträngen och fostervattnet. Allt ok. Hon frågade om jag vill att hon gör en inre undersökning och jag sa att jag ville dt då jag nu en gång var där. Hon stack in fingrarna och det kändes riktigt ordentligt och hon bara tyngde dem längre och längre in. Men hon sa att hon inte kände nåt. Hon kom inte tillräckligt in så hon sa, om jag uppfattade rätt, att det nog börjat hända saker därinne.

Bebisen har rört på sig under dagen, inte lika mycket som den brukar men det brukar bli så mot slutet sa de. Hicka har den haft, så jag har nog känt den under dagen. Emellanåt känns det tungt och gör ont i ryggen. Vissa sammandrganingar känns lite men ännu inget som tyder på att förlossningen har startat.

Så en sådan dag har jag haft!! Puh!

11 dagar kvar

Ungefär 11 dagar kvar eller fyra veckor, om jag har otur. Har en lite sämre dag idag. Har sovit dåligt, har ont i ryggen och känner mig allmänt osocial. Var en sväng på stan igår och var helt slut då jag kom hem. Dagen före var jag på en mamma-barnträff med några gamla kompisar och efter det var jag också trött och där så satt jag ju bara och pratade.

Dessutom så har jag svängt uppochner på min dygnsrytm. Går och lägger mig 01.00 tiden och vaknar vid 10.30. Och så sover jag dåligt därtill, vaknar av att det trycker lite här och där. Jag börjar vara riktigt trött på att vara gravid just nu. Och det värsta är ju att jag inte har någon aning om hur länge jag har kvar att gå och vänta. Jag har ju räknat med att gå över tiden som tycks vara vanligt i min familj men hoppas ju ändå på ett något tidigare ankomstdatum.

På fredag skall jag till mvc och på måndag på nytt TUL till sjukhuset. Jag hoppas ju i hemlighet på att de skall göra in inre undersökning på sjukhuset för att kanske lägga igång det lite ;) Men är rätt så säker på att de inte kommer att göra det. Huvudsaken är att bebisen mår bra. Och vet ni, efter att ha sett på min mage nu en längre tid och följt med bebisens hjärtljud så börjar jag bli säkrare och säkrare på att det är en kille jag väntar. De flesta sa i början att det nog är en tjej men fler och fler har sagt åt mig nu att det nog är en kille. Så vid födseln kommer jag att bli väldigt förvånad om det är en tjej som kommer ut.

Tillväxtultraljud idag

Idag var vi på tillväxtultraljud till sjukhuset. Läkaren var en "gammal" bekant från ivf-tiden så det kändes trevligt att se ett känt ansikte.

Först fick jag lämna urinprov och återigen så fanns det protein. Vikten ligger nu på exakt + 10kg. Blodtrycket var bra, men mycket högre än vad det brukar vara. Sen fick jag ligga med såndär dosor på magen och lyssna på Pingvinen i ungefär 10 minuter.

Efter det var det dags för ultraljudet och ja, man såg ju inte så mycket av bebisen. Lite näsa, lite mun och ryggrad. Resten så var lite suddigt och det fanns bara en skärm så jag var tvungen att ligga lite på sidan för att se något överhuvudtaget. Läkaren mätte bebisen till 3 kg och fostervatten, blodflöde osv såg allt bra ut. Skall tillbaka den 19.9 för att kolla samma saker och då kan läkaren avgöra om bebisen växt som den skall. Hon tyckte att babyn rörde på sig fint och att magens storlek var helt ok.

Så nu är det bara att vänta till den nittonde på nästa ultraljud. Har idag packat bb-väskan och bäddat i spjälsängen. Vikt ihop babykläder och satt dom i skåpet.

Vissa stunder blir jag helt nervös, hur skall jag klara av att föda? Andra är helt ok och jag tänker att det är så länge kvar. Vet inte om jag skall läsa mer förlossningshistorier eller låta bli. Tror att jag skall läsa Att möta förlossningssmärtan en gång till och skriva upp lite nyttiga meningar som jag kan stirra på under förlossningen sen  ;)

Nu skall jag äta lite bullar och dricka kall mjölk, det får man väl om man bara gått upp 10 kg =)

MVC-besök

Idag var jag till BM och träffade samtidigt en läkare. Hb var 126, blodtrycket 115/73 (stiger sakta men säkert), hade gått upp över 1kg men det beror till en del på svullnaden (som dock är bättre idag) och jag kan föda vaginalt. Så så långt var det bra.

Men mitt SF-mått hade bara växt en cm så det är fortfarande "för litet", endast 28 cm nu. Så denna vecka eller nästa skall vi till sjukhuset på ett tillväxtultraljud. Läkaren sa att hon tror att babyn inte kommer att vara mer än 3,5kg då den föds. Troligtvis kommer den att vara mindre. Men tidigare så sa BM att jag ju kan ha en stor baby då jag är lång. Så det skall bli skönt att få ett nytt ultraljud av förhoppningsvis en kunnig läkare.

Så här ser det ut just nu =)

Snart ikea

Imorgon åker vi äntligen till ikea för att hämta bebisens klädskåp så nästa vecka kommer att vara tvätt-vecka och packa bb-väskan-vecka.

En kompis fick sin lilla flicka i förrgår 2800g och 47cm så det var en liten en. Börjar bli lite orolig om hur stor vår bebis är och vi har lite pratat om att göra ett privat ultraljud ifall de tycker att vi inte behöver gå på tillväxt ultraljud nästa vecka då vi skall till mvc.

Bebisen har hicka nästan hela tiden. Och sparkar med ena foten hela tiden, den andra foten känns inte så vi skojade att den kanske bara har en fot. Men mvc-tanten sa att de nog brukar märka sånt på ultraljudet så vi kan nog vara lugna.

De senaste veckorna har jag varit sugen på nektariner, sen gick det över och några dagar så var det oboy och tunnbröd som gällde. I början åt jag ju granny smith äpplen. Några cravings skulle jag inte säga att det är frågan om eftersom de inte pågått så länge utan bara en liten tid. Och jag får inga raseriutbrott om jag inte får dem. Idag är det hemmagjorda chokladbollar som gäller.



Mvc besök idag

Var till MVC idag och nästan allt såg bra ut. Blodtrycket 116/70. Viktuppgång 8 kg. Bebisens hjärtljud ca 132.
Men sen hade jag protein i urinen, igen! Så nu blir det att lämna ett till urinprov (på måndag) för att se om jag kanske ändå har UVI. Och mitt SF mått var samma som för två veckor sen så om det är konstigt ännu nästa vecka så skall jag skickas till sjukhuset för ett tillväxtultra. Just nu ligger jag under kurvan =( Men BM sa att det inte är något farligt med detta utan att bebisen säkert växer som den skall iaf. Den beräknas nu vara 2,5kg och vid födsels så räknar de med att h*n är ungerfär 3,5kg. Men eftersom jag är så lång och smal så kan jag dölja ett större barn. Så man kan få räkna med 300-400g till.

Så vi får se om 1,5 veckor när jag skall till läkaren och mvc på nytt hur det ser ut och på samma gång kollas det om jag kan föda på naturlig väg etc. Så detta ser jag fram emot.

BM sa även att eftersom jag är smal och lång och inte har gått upp så mycket i vikt så suger babyn extra mycket ur mig vilket gör att jag är så trött och slut. Hon sa att hon stött på detta ofta. Så nu blev jag ordinerad mycket kolhydrater =) Inte mig emot! Bring it on pasta och potatis.

Släppa fram sitt "rätta" jag

Började fundera över torsdagkvällen då jag var ute på restaurang med mina kompisar. Kom hem och var så lycklig och tyckte det hade varit så jätteroligt. När har jag senast tyckt att något har varit så där jätteroligt?

Man kan ju säga att det är ett tag sedan. Sen började jag fundera att det kanske är den riktiga Mikaela som håller på att titta fram. Hon som fanns innan barnlösheten, innan det där träsket av skit, det där träsket av dålig feeling hela tiden, de där känslorna av avundsjuka, svartsjuka och längtan.

Kanske jag håller på att bli jag igen? Men, vem är jag?

ONT och vecka 35

Shit alltså vilken dag! Min man åkte på jobb vid 11.30. Hade lite konstig mage och lite diarre´ som tydligen hör till min graviditet då och då. Sen började en liksom mensvärk i mitten av magen, precis ovanför blygdbenet (heter det så?) och det liksom slutade inte. Gick i duschen, hjälpte inte, låg på min "jumppaboll", hjälpte inte. Försökte kolla på klockan lite då och då men det var ju inga sammandragningar utan en konstant smärta.

Sen tog jag min vetedyna som tog bort det ondaste. Värmde den allt som allt 3 gånger och låg och vred mig i soffan för att hitta en bra ställning. I något skede värmde jag den JÄTTEvarm och la den mot magen och tvingade mig själv att somna. Sov kanske 45 min trots att det gjorde väldigt ont fortfarande. Vaknade, kissade, hade ännu ont. Men sen då jag kom tillbaka lyckades jag hitta en ställning i soffan som inte gjorde ont hela tiden. Satt så jättelänge.

Helt skumt alltså. Bebisen skall verkligen INTE komma ut ännu!!!! Nu gör det ont då jag rör på mig men då jag sitter så är det ok. Började fundera om jag har fått kallt, om det kan vara urinvägsinflammation?! Men det gör ju inte ont då jag kissar.

Försökte ringa min man just men han svarade: har bråttom! Så jag sa att han kan ringa senare (mår ju bättre nu). Vill inte skrämma upp honom då han är på jobbet. Han har bara ett sånt jobb att ifall det händer något så kan det ta flera timmar innan jag får hem honom.
Bebisen rör på sig hela tiden så där vet jag att allt är bra. Det är ju huvudsaken, men man blir ju skraj då man får så där ont ett tu tre. Låg bara och tänkte och sa: jag tänker inte föda nu, det är för tidigt!

Hoppas att resten av dagen är bättre =)

Japp, jag har syndat

En stor fet bit getost på kycklingsmörgås blev det igår på restaurang med två kompisar och ett glas alkoholfritt vitt vin. Och det var gudomligt gott!

Min bästa vän var ute utan sin lilla bebis för första gången och min andra kompis erkände att de lämnat bort sina p-piller. Kände att det var skönt att hon sa det. Fast jag nu snart själv skll bli mamma så kändes det bra att veta att det kan komma glad nyheter därifrån inom kort. Det är ju konstigt egentligen men då man vet att det kan komma nyheter så är man liksom förberedd. Tänk att man ännu måste var lite förberedd.

Imorgon börjar vecka 35. Fatta det!!!

Har sammandragningar dagarna i ända. Men jag tar det lugnt. Har varit på förlossningsförberedelse kurs och lärde mig kanske lite nytt, men det mesta visste jag sen tidigare.

Fick rådet att inte planera sin förlossning in i detalj utan mera ta det som det kommer och det tycker jag är en bra grundregel. Det lär ju sällan skall bli som man planerat i alla fall.

Vecka 32 och läkarbesök

Var precis till läkaren och det blev som jag trodde. Sjukskrivning de resterande 3 veckorna före mammaledigheten börjar. Sammandragningarna kommer så ofta och att springa efter en massa barn är inte möjligt just nu.
På måndag har vi en skolningsdag och den skall jag delta i så EN dag skall jag jobba, sen den 2.8 börjar sjukledigheten.
Jag ville ju jobba så att inte tiden skall bli så lång, men just nu känns detta val ok och rätt så skönt. Det är massor med fina dagar kvar. Min syster och bästa kompis är hemma med bebisar så jag kan umgår med dem. Läsa böcker. Börja tvätta bebiskläder. (bara vi får skåpet från ikea...det kommer att ta en månad tills dess) Så jag har nog att göra ;)

Bebisen har svängt sig med huvudet neråt redan för länge sedan och vägrar tydligen att flytta på sig mer. Hickan känns alltid på samma ställe, ryggen och rumpan rör på sig lite men ploppar alltid tillbaka i samma position. Så den har tydligen bestämt sig för att vara så redan nu.

Vecka 31

Var på rådgivningen idag och lyssnade på hjärtljuden (ca 130 slag). Hade gått upp nu 6 kg allt som allt så det är inte så mycket men alldeles passligt enligt barnmorskan. Slutade med mina järntabletter för nästan två veckor sedan och var väldigt orolig att värdena skulle gått ner men till min förvåning så låg värdet på 130 så nu är det bara att fortsätta äta jordgubbar i mängder.

Skall träffa en läkare igen nästa vecka och prata om då jag skall börja jobba igen i augusti. Har sammandragningar hela tiden och tror inte jag kommer att kunna jobba. Det känns tungt hela tiden, att andas och jag vill absolut inte gå i trappor. Så troligtvis så blir det sjukskrivning de resterande 3 veckorna. Det blir nog bäst så.

Var på biblioteket idag och lånade 8 namnböcker och skall läsa igenom dem och skriva upp lite alternativ. Har tre egna namnböcker och en lista med säkert 30 namn. Min man har typ 3 namn på sin lista men...som tur har vi tid kvar :)

Blodprov igen och lite tankar om den stundande förlossningen

Nu har jag varit på det förhoppningsvis sista blodprovet på en lång tid (mätning av sköldkörtelvärdet). Det gick väl ok men hon som tog provet var aningen för nervös för att jag skulle kunna slappna av. Trots sin ålder, hon var inte ung precis och då hon var klar så var hon tvungen att gå och kolla med några kollegor att det kommit tillräckligt i provröret för att det skall undersökas.

Läste ut Att föda idag och kommer nog att läsa vissa kapitel på nytt för att få det att sjunka in bättre. På nåt sätt så anser jag att boken tar upp smärtlindring i en liten negativ ton och då jag läst delar av den så tänkte jag att jag skall minsann föda med bara lustgas jag. MEN jag känner mig själv och jag VET att det aldrig kommer att gå. Jag klarar ju knappt av blodprov. Kanyl i handen är ett kapitel för sig och jag kommer mer än väl ihåg hur det gick till när Pingvinen plockades ut ur mig som litet ägg. Och det var inte behagligt. Jag kommer även ihåg hur det kändes efteråt då jag ett tu tre fick ont i magen och låg och slog med handen i madrassen pga smärtan. Då var det inget bautahuvud på väg ut ur mig....
Så smärtlindringen är jag tyvärr tvungen att tacka ja till.

Det kommer att gå, det tvivlar jag inte på och det kommer att vara jobbigt, det vet jag också. Men det kommer att gå, på något sätt och i nuläget så känner jag ingen panik över förlossningen. Det får ta den tid det tar, jag får ta den smärtlindring som behövs och det som är det viktigaste är ju det faktum att ut kommer ett barn som är vårat.
Vår egen lilla Pingvin!

Ja just det och en bild kan jag ju bjuda på. Så här ser jag ut i vecka 29 (28+0)

Vecka 29

Vecka 29 är här och i min bok som man får från barnmorskan står det att man nu kan fira 7 månaders kalas =)

Är på semester och har tagit det bara lugnt. Varit på stan med några tjejkompisar. Hämtat gravidtidningar på biblioteket och läst dessa. Lyssnat på åskan. Börjat läsa Att föda boken (dock inte kommit så långt). Verkligen skönt att inte ha så mycket inplanerat för en gångs skull.

Var på sockerbelastningsprov nu i veckan och såg som vanligt ut som en sprutnarkoman efteråt. 3 stick inom loppet av två timmar. Och igår då jag var till mödrarådgivningen och läkaren så ville de att jag skulle gå på ett till prov för att kolla min sköldkörten på nytt då det var lite högt senast. Men då sa jag stopp! Att jag inte går någonstans före på måndag, att mina stackars händer måste få vila lite från alla stick. Så på måndag morgon skall jag tillbaka på ett blodprov. Sen hoppas jag att det skulle räcka för ett tag.

Hade gått ner lite i vikt vilket var överraskande. Trots att jag ätit som en häst på senaste tiden. Blodtrycket var fortfarande lågt och Hb behövdes inte tas eftersom de tagit det på sjukhuset och det var ca 120 så tydligen så har extra järntillskott gjort järnet! Babyns hjärtljud låg på 150 och tidigare har det varit 140 och 144.

Börjar så längta efter bebsisen nu att jag skulle vilja gå på ett till ultraljud. Bara för att få se den lill* igen. Men det är ju inte så länge kvar till september...

Vagnen får vi hämta nästa helg. Borde nog göra en lista på vad som fattas. Jag har ju liksom tid för sånt nu =)

Vecka 28

Vecka 28 är här och efter sjukledigheten så har min semester börjat idag. Tog en sväng till stan för att kolla på rean och åka till biblioteket. Lånade lite gravidtidningar som jag inte har läst och boken Att Föda. Tänkte att jag kanske skulle läsa helst en bok om att föda, kanske fler. Men å andra sidan så vill jag inte läsa för mycket om förlossningen utan ta det som det kommer.

På rean hittade jag en mamalicious kjol. Sen försökte jag desperat att hitta jeanskjol, shorts, BH eller tunika på hm men det var lönlöst. Tunikorna satt som tält, shortsen fick min rumpa att se platt ut och jeanskjolarna var i storlek 48(!). För att inte tala om BH:na... Har försökt mäta här hemma och kommit fram till att jag gått frn en storlek 75A till en 80A eller kanske en 75B. Provade samtliga och ALLA var för småa. Fattar liksom inte!! Skall försöka ta med syrran någon dag till stan och ha henne att springa efter storlekar åt mig. Hon har tidigare jobbat i en affär på underklädessidan så hon borde ha koll på läget.

Har mått mycket bättre efter att jag lämnade på sjukledigt och just nu så känns det som om jag aldrig mer vill börja jobba. Nu till semstern så har vi ingenting inplanerat. Ofta har vi hela sommaren inplanerad med diverse resor till Spanien och Sverige. Till Spanien bestämde vi att inte åka eftersom blodproppsrisken tydligen finns eftersom det där blodprovet var så dåligt. Vill inte ligga på sjukhus i Spanien. Men en trip till Stockholm kan jag tänka mig. Vi har alltid bott hos släktingar i Stockholm men nu tänkte jag att vi skulle kunna bo på hotell inne i city, det skulle vara en trevlig omväxling. Bara ta det lugnt, äta gott och shoppa lite. Och så skulle vi åka över med typ silja line så blir ju det lite resa också. Vi får se, måste kolla hur det finns med lediga platser på båtarna och hotellen =)

Under 100 dagar tills bebisen kommer =)

Besök på akuten

Skulle ju på ett läkarbesök eftersom jag trodde att jag haft lite sammandragningar och har känt mig så trött, slut, orkelös, svag i benen, tungt att andas då jag bör på mig snabbt och i trappor. Fick vänta i en timme då hon hade så många patienter före mig. Läkaren kunde inte säga så mycket. Tyckte jag skulle gå på ett blodprov. Babyns hjärtljud hördes fint och jag har inte öppnat mig eller något sådant. Blodtrycket låg på 98/56 (ca).


Åkte till sjukhuset för att ta blodprov. Sen hade jag ett jobb som jag ville sköta om eftersom det var sista gången så jag fixade det och på väg därifrån ringer läkaren som hon lovade och meddelade svaren för blodproven. Ett av blodvärdena var förhöjt, just det som tyder på att man kan ha blodpropp. Så hon ville veta mera om hur jag mådde. Förklarade igen hur jag mår och så kom det ju fram att vi har blodpropp i släkten.
Hon tyckte att jag skulle åka till akuten och bli uppkollad av en annan läkare. Så jag åkte hem tog med min man och for till akuten.

Där blev jag först emottagen av en person, sen pratade jag en sköterska, sen med en till som tog blodtryck (som låg på 127/70 typ, högt för mig skall jag säga), väntade en stund och sen fick vi gå in i ett rum och där så skulle de ta ett blodprov på mig som skulle tas med en viss nål och med det skulle man se "blodgaserna" i blodet. Hon stack mig två gånger (en ung läkare) och det misslyckades och i detta skede hade jag redan kommit i grym panik eftersom det gjorde så ont och hon hade redan gjort det två gånger.

Sen kommer det in en stor kärra, två damer och en börjar slita mina kläder och den andra i min arm, utan att riktigt säga vad de håller på med. Eftersom jag i detta skede var i panik pga blodprovet så skulle de bara kunnat förklara vad de håller på med så skulle jag hållit mig lugn.

Den ena skulle ta hjärtfilm och den andra skulle ta ett vanligt blodprov. De gjorde allting så snabbt så tom min man blev lite skraj att varför gör de allting så snabbt, är det bråttom på något vis eller?!
jag visste ju att de måste ta det där "svåra" blodprovet på nytt så jag låg i sängen och var helt panikslagen fortfarande. Sen låg vi nog där i ca 3 h utan att det hände nånting. En sköterska var in och frågade om jag haft vattkoppor som barn eftersom de behandlat en där som troligvis haft det under dagen.
 
På 3h hann jag som tur lugna ner mig. Sen blev det skiftesbyte och en sjukskötare kom in och presenterade sig. En humoristisk typ som sa att jag var den de skulle ta i tu med som nästa då vi väntat så länge.


Snart kom läkaren in. Han hade med sig de där hemska nålarna igen. Men av nån anledning så litade jag genast på denna läkare på ett annat sätt än den förra. Så vi tog hjärtultra, syre kollades, han frågade massor med frågor, kollade om jag var svullen, lyssnade på hjärtat... Han höll nog på med mig i allt som allt 1,5h skulle jag säga. Och ja, han skulle ju ta det där obehagliga testet. Han hämtade ultraljuds maskinen och försökte hitta rätt med hjälp av den. Första gången gick inte. Andra så kom det blod och jag bara yes nu lyckades det.
Sen kom han tillbaka såg lite knepig ut och sa att det nog var en vanlig ven, eftersom jag inte skulle må så bra om jag hade så uselt värde i just den venen som han försökt hitta. Så han sa orden: jag måste prova igen! Denna gång hämtade han ultramaskinen och sa att han kan försöka ta det från armvecket. Hittills hade de försökt ta det från handleden.


Och nu lyckades det nästan genast med hjälp av ultraljudet och det gjorde inte lika sjukt som tidigare. Värdet var väl ok, men eftersom jag hyperventilerade under provet så var det inte så exakt som det skulle ha kunnat varit.
Men, enda som tyder på propp var till slut detta ena blodprov som blivit taget under dagen. Då det togs på nytt var det lite lägre än tidigare. Men ändå förhöjt. Slutsatsen blev att jag skall ta kontakt genast jag känner att något förändras eller blir sämre. Tröskeln att ta kontakt skall vara låg, som det så fint heter. Annars får jag leva som vanligt.


Så en sådan historia. Måste tacka det finska sjukvårdssystemet som faktiskt tar det minsta lilla på allvar. Kändes som om jag hela tiden visste att det inte är något men sånhär saker är inte att leka med.

Och läkaren var kunnig, sjukskötaren humoristisk och jag fick en jogurt trots att de inte brukar ge någon mat på akuten.
 

Sjukskriven

Jepp, jag är sjukskriven. Började på ett nytt jobb så där hux flux, där jag är tvungen att springa efter ett barn på en gård utan staket så att detta barn inte skall rymma(!). Började känna mig slut och anfådd och tyckte det var jobbigt att gå och stå och ville bara sitta ner. Ringde till mödrarådgivningen och hon sjukskrev mig resten av veckan.
Idag ringde jag tillbaka och sa att jag nog tror det är sammandragningar det är frågan om. Har funderat hur det känns och alla har sagt att: Du VET nog sen när du har sammandragningar!! Guess what, det har jag inte visst förän igår! Då satt jag med händerna och klämde på magen och så kände jag hur den blev hårt. Jag har alltid tänkt att det är bebisen som gör något så att det känns så, men kom nog fram till att det måste vara sammandragningar. Min man kände också och sa till mig att så där tycker han det har varit redan i många veckor. Jag har bara inte själv fattat. Så jag ringde tillbaka till MVC idag och fick tid till en läkare imorgon, bara för att kolla att jag inte börjat öppna mig eller något annat hemskt.
Är inte så värst orolig men det är ju inte så kul heller det här. Men nu är jag som sagt sjukskriven resten av veckan och nästa vecka är det meningen att jag skall jobba 4 dagar och sen börjar min semester så tjejen på mvc sa att hon tror läkaren sjukskriver mig för de fyra dagarna. Så det börjar se ut som om jag har semester nu då =)

Babyn sparkar och verkar må fint. Så det är ju en himla tur det!


(bild lånad från internet)

Vecka 26 (25+0)

Värmeböjan sköljde över Finland här i veckan och idag är det + 32 grader varmt. Folk tycker väl jag är tokig men just nu sitter jag faktiskt härinne för jag kan bara inte vara ute i värmen.

Pingvinen väger ungerfär 850 gram och är fortfarande lika vild som tidigare. Nu syns rörelserna ovanpå magen, men jag kan fortfarande inte urskilja vilka kroppsdelar det är som syns. Jag har faktiskt ingen aning om det är ett huvud eller en fot som trycker på.
Det känns som om det är så långt kvar, men ändå börjar jag ha lite panik om vi skall hinna beställa/köpa/fixa allt innan Pingvinen kommer. Vagnen har vi beställt och den får vi efter midsommaren. Det blev en Emmaljunga duo edge som jag trånat efter. Mannen gav efter till slut då han såg att den ryms både i bilen och tamburen. Billig var den ju inte men eftersom det blir en höstbebis så var det viktigt för mig att få en stor vagn.

Har köpt en liten body i storlek 56, ett par sparkbyxor och två par mössor. Några bodyn och strumpor hade jag från förr. Inget annat har jag köpt iklädväg. Ingen säng, inget skötbord...ingenting...shit, borde jag ha bråttom?

Men fast jag inte köpt dessa ännu så har jag ju lite på gång hela tiden, en mössa skall jag ropa in på huuto.net så fort det kommer en i bra pris. Skötväska jagar jag på blocket och tradera. Babyskyddet skall vi köpa av en kompis eller av min syster. Sängen skall inhandlas på ikea och någon form av skåp till bebisens kläder. Före detta borde dock sovrummet tapetseras.

En av orsakerna till att vi inte fått något gjort här hemma är att vi har sprungit på en massa hus och lägenhetsvisningar och tänkt lämna bud på två stycken, men dragit oss ur i sista stund. Här nära skulle ha funnits en perfekt lägenhet till ett perfekt pris, men vad var då felet?? Jo en VÄLDIGT livligt trafikerad väg precis invid huset och vi testade att stå ute vid terassen men vi som är vana med att det är tyst...nej, det gick bara inte. Lägenheten var perfekt, vi skulle bara ha behövt renoverat den lilla toaletten och ev. bytt ut golvet på övre våningen. Så vi var så ledsna. (Till beslutet inverkade givetvis också det faktum att det inte fanns något garage, gården var lite dåligt skött och en del av renovering som var gjord, var slarvigt gjort)

Så sånt här! Magen växer och blir bara större hela tiden. På morgonen tycker jag den är liten och nätt men på kvällen är den enorm och jag vaggar framåt. Min man skrattar åt mig varje kväll då jag blivit så stor och pratar med magen. =)

23+3 och MVC

Var till MVC idag och checkade läget.

Babyn har det bra. Vi tänkte inte få fram några hjärtljud men det berodde nog på att den lilla hade bestämt att sparka i dopplern istället. Så det lät bara ljud från de små fötterna som sparkade =)

Järnvärdet hade blivit så dåligt att det är dags att äta järntabletter. Kom ju över hälften innan det blev dags. Sen blir det sockerbelastningstest om några veckor. Det är jag INTE intresserad av men det är tydligen så att det görs på alla som är över 25 år så vad gör man. Hatar att ta blodprov, speciellt då det skall tas tre stycken på samma dag. Hu då!

Har gått upp nästan 4kg så inte mer än det ännu, men jag har märkt att jag nu har lite ökat behov av mat så vi får se om det börjar öka snabbare nu.
Mina sköldkörtelvärden var lite sämre så troligtvis måste jag öka dosen thyroxin snart. Hon skulle ringa mig då hon pratat med läkaren.

Så allt är bra. Idag har jag semester och skall åka in till stan och shoppa lite då jag ätit. Min man håller på med att lägga värmeslingor i vår tambur så jag åker helst bort så han får sköta det ifred ;) (egentligen så vill jag bara shoppa lite och slippa syssla med hemarbeten ;) Kanske shoppa lite år bebisen...

Arbetsresa i hufvudstaden

Har varit på en kort arbetsresa i Helsingfors. Tänkte jag skulle shoppa lite mammakläder men hittade ingenting och inget åt Pingvinen heller. Då jag kom ut från Stockmann så körde just tre stycken spårvagnar förbi, marken skakade och det var förfärligt ljud och stackars Pingvinen blev så skraj och hoppade till och började sparka helvilt. Fick säkert livstids trauma för huvudstaden och spårvagnar ;)

Imorgon skall vi på picknik med barnlösa vännen (som numera är tvåbarnsmor) och hennes familj. Skall bli kul att träffas nu då man kan "vara med" på ett annat sätt, då man själv väntar barn och orkar vara glad för den andras skull. Skall bli kul att träffas!

Pingu åt lilla Pingvinen

Detta har jag beställt åt Pingvinen. Och en vagnleksak skall ännu beställas men den var slut där jag beställde dessa. Babygymmet var onödigt dyrt men jag tänkte om jag köper det nu så känns det inte så mycket sen. ;)

Har haft diarre nu i 4 dagar i stäck och börjar bli så smått orolig. Ringde till MVC idag för att fråga vad det kan bero på. Hon jag pratade med sa att den KAN vara någon form av matförgiftning. Jag mår ju bra, är inte trött, lider inte av vätskebrist eller så men varje gång då jag går på toaletten så bara rinner det. Och det är ju inte normalt. Så nu skall vi se över helgen och sen på måndag om det har fortsatt under helgen så skall jag få träffa en läkare. Inga sammandragningar har jag heller, Eller VET man ALLTID om man har sammandragningar? Jag har åtmiståne inte känt av nåt sådant ännu.

Men orolig blir jag ju!  Och så har jag varit lite slarvig med alla ostar och kallrökta fiskar, så jag får väl skylla mig själv nu då! Men hoppas att det inte är något allvarligt!

Ultraljud idag

Ultraljudet idag gick fint och allt såg bra ut. Moderkakan låg lite skymd men det borde inte vara nåt problem så dom. Alla mått var enligt veckorna och den lilla Pingviinen var så söt!

H*n for omkring hela tiden och det svårt att få vissa mått. Händerna i munnen och sparkade på mig. Verkligen livlig liten en!

En sten föll från mitt hjärta, allt borde vara bra. Så nu är det bara att vänta att den lill* växter till sig och kommer ut. 

Vecka 22 (21+0)

Idag går jag in i vecka 22. Babyn sparkar vilt och väldigt ofta. Ibland på kvällarna så ser jag tom ovanpå magen då den bökar runt. Har börjat få lite halsbränna men annars mår jag rätt så bra. Köpte ett par pyttesmå sparkbyxor i storlek 50 igår och undrar ifall det inte blivit något fel på storleken då de ser såå små ut. Har varit mycket och kollat i affärer men får inte riktigt till det med shoppingen.Allt är rosa eller ljusblått och vi har ju bestämt att inte ta reda på könet så vi får nog bara lita på att man får en massa grejer sen då babyn är född.


Vi har ultraljud på måndag så nu närmar det sig med stormsteg. Var inte så nervös men efter att ha läst vad som hände åt Längtan till ett barn så vet man återigen att ingenting är säkert. Blev såå ledsen över att såndär saker händer. Hur klarar man av det? Man borde få gå tillbaka till början och göra om allt! Styrkekramar åt Längtan och hennes familj.

Vecka 20 (19+0)

Halvtid! Och i går var vi och lyssnade lite på hjärtljuden som nu hördes riktigt bra genast (ca 140 slag). Jag hade gått upp två kg och allt såg bra ut.

Det är en livlig liten krabat därinne, har börjat känna småa buffar, speciellt på förmiddagen och kvällen. Svagt ännu så att min man inte har känt något, men snart kanske.

Var till grannstaden och kollade in vagnar idag och jag blev helt kär i en. En Emmaljunga hade vi (jag :) bestämt oss för för länge sedan men vilken modell och så var lite öppet ännu. Hade mest varit inne på svarta och bruna vagnar men nu i butiken blev jag totalförälskad i en grå och silverfärgad så det lutar nog mot denna. Min man dock tänker så praktiskt med allt och skulle vilja att vi skulle ta en mindre vagn som passar lättare in i bilen och hit hem. Men, vissa saker så är det jag som bestämmer. Typ vagn och så ;) Bilstolen däremot kommer jag att ge honom fria händer till. Det är en sån stor djungel som jag inte orkar ge mig in i.

Vi bestämde oss nog härom dagen att vi inte skall ta reda på könet. Funderade en stund och tyckte båda att det blir kul att spara det. Många berättar att de har en pojk eller flick-känsla men jag har inget ännu. Några få, typ 3 stycken tror att det blir en pojke och resten tror att det blir en flicka. Enligt töntiga tester på nätet har det blivit flicka två gånger av två. Så jag börjar ju tro att det blir en flicka för att det står det i testerna ;)

Nu skall vi ut och skåla in Valborg!

Fladder i magen

Nu har jag börjat känna något i magen. Har i flera dagar redan gått och undrat om det är lilla pingvinen eller bara gaser men börjar nog mer och mer tro att det är lilla pingvinen. Spännande!

Vi skulle på ultraljud 9.5 men min man måste åka iväg på en resa så jag bokade om det till den 16.5. Så nu blir det en lång vecka extra att vänta, men det är det värt. Vill ju att vi båda skall vara med på ultraljudet.

Illamåendet har blivit lite bättre och jag mår sällan illa på kvällarna längre så v. 18 var den magiska gränsen för detta.

Jag läser era bloggar, är inne på vissa varje dag, men är dålig att kommentera...men ville bara säga att jag inte glömt er, mina medbloggare.

Vecka 18

Vecka 18 är här och nu börjar det nog se ut som om jag är gravid, äntligen! Har köpt två par mammabyxor från hm och det är så skönt att ha dem. Två veckor kvar till strukturultrat!!!

16+1

Igår blev min systers lilla pojke döpt. Dopet var fint och lungt och lillen var hur snäll som helst. Min vänstra hand är dock alldeles slut idag för han väger mycket fast han är ganska liten. Men det gick bra.

16+1 har vi idag och just nu längtar jag mest efter att få börja känna småa sparkar och faktiskt förstå att det är någon därinne. På kvällarna är magen stor och då skulle jag behöva mammakläder, men på dagen går det ännu helt bra så jag väntar nog med byxorna lite till tror jag ;)

Rådgivningen idag

Var på rådgivningen idag. Hade gått ner 300g, vilket jag blev förvånad över. Blodvärdet var lite dåligt men inte så dåligt att jag behöver extra järn ännu. Allt såg bra ut men det tog väldigt lång tid innan de kunde hitta hjärthjudet med dopplern och jag hann redan bli lite orolig. Hade ju dock läst att det kan ta tid att hitta det.

Tankarna går dock till FC som går igenom det värsta man kan gå igenom. Styrkekramar till dig för att klara av morgondagen!

Livets orättvisa

Livet är så orättvist ibland så det går inte att lägga ord på det. FC har mist sin lillSudd.

Vad säger man? Det finns inga ord som kan beskriva hur ledsen man blir. Tänker på dig!

Det blir väl bättre snart

Har under helgen mått riktigt dåligt. Det är som om illamåendet kryper fram tidigare än vanligt. Har haft ont i magen, ryggen och baken. Livmoder trycker ordentligt på tarmarna och detta orsakar smärta, har tom svårt att sitta ibland. Har legat på en "jumppaboll" och försökt andas lungt och slappna av.
Tänkte idag åka tidigare hem från jobbet, men klarade av att jobba till slut i alla fall. Får se hur det blir med kvällsjobbet :-/

Man skulle ju börja tro att det borde bli bättre vid det här laget, åtminståne med illamåendet. Det magonda får jag nog dras med en tid till tills livmodern stiger uppåt och slutar tynga på mina inre organ.
Men som min man sa igår: kom ihåg vår utgångspunkt! Och det är så sant, detta ÄR 100 gånger bättre än vad vi började med. Men det gör inte det det minsta enklare. Skall till mödrarådgivningen på torsdag och skall även träffa en läkare och fråga om allt är som det skall trots mina många krämpor.

Nu är maten klar...hej...

Vecka 15 (ok, imorgon)

Fattar inte, vecka 15 är här nu. Fjärde månaden. Som gravid!

Har börjat få en liten mage och igår fick jag höra av två elever att det nog redan syns så jättebra att jag nog säkert kommer att bli jättestor. Vilket förvånade mig lite. Jag har inte egentligen ens behövat fundera på att gå och köpa mammakläder ännu och känner mig inte så värst stor. Tvärtom så jag blev väldigt fövånad över denna kommentar. Sväller ju upp då jag ätit, men...

Illamåendet på kvällarna håller i sig och jag har lite problem att få något gjort. Skall bli skönt med helg nu. Skall kanske träffa min kompis och hennes baby imorgon och gå på lite loppis. Sen borde jag skaffa doppresent åt min blivande gudson. Så lite spring på stan ser det ut att bli i alla fall.

Det stämmer nog det där med att efter v. 12 börjar tiden gå fortare. Snart är det ju sommar och sen är det dags för babyn. Skall bli såå härligt!

13+1

Igår var jag på stn med min arbetskompis som är gravid och skall få en månad före mig. Eftersom vi nu kommit totalt ur skåpet med vår graviditet så kunde jag med gott samvete titta lite på både mammakläder och tafsa lite på babykläder. Så jag spenderade en heldag på stan i den nya världen, gravida och blivande mammavärlden.
Vi satt på lunch och babblade mammagrejer och jag fick nästan dåligt samvete. TÄNK om någon som satt i närheten är barnlös och var tvungen att höra på oss. Å andra sidan så pratade jag ju nog öppet om min barnlöshet men min vän, hoppas i så fall att denna person hörde även detta.

Min arbetskompis hade börjat använda mammakläder väldigt tidigt och är redan nu ganska stor. Själv då jag stod med ett par mammabyxor i handen, så kom jag på att det nog inte är tid för mig ännu. Jag knäpper jeansen utan problem fortfarande. På eftermiddagen så känns det kanske lite tajt, men det går. På eftermiddagarna och efter maten så syns det nog om man fattar att titta, men inte annars. Så jag tror att det kommer att ta ett tag ännu innan det blir aktuellt för mig.

Ja just det, på jobbet så har jag nu öppet berättat att vi gjort IVF och av 5 personer som satt vid samma bord så hade jag + en annan gjort ivf, min lyckats den andra aldrig lyckats. En försökt i 1,5 år med första barnet, en i 5 år med första barnet och den enas dotter försökt få sitt andra barn nu i 8 år. Så de förstår ju verkligen vad det är frågan om. Och alla var nog väldigt glada för min skull. Det kändes bra!

Bild på underverket

Bebis på bild ett och Alien på bild två :)



12+4 och ultraljud

Idag var det äntligen dags för ultraljudet och ALLT såg bra ut. Jag som hade målat fan på väggen fick nog vara alldeles tyst och se på då det lilla hjärtat slog och ett tu tre under undersökningen så vaknade vår lilla pingvin och började sprattla runt.
Vi fick höra då hjärtat slog och risken för downs är bara ca 1:38000. Ont har jag fortfarande i magen men jag måste bara förstå att det är livmodern som växer. Och jag måste sluta katastroftänka nu.

Berättade för min mormor och farmor idag och gav lov åt vissa att de nu får berätta öppet om vår graviditet. Så vi får se hur snabbt ryktet sprider sig. ;)

Så nu känns det på riktigt allt det här. Och magen har nog börjat synas lite redan, speciellt på eftermiddagarna.

Gudmor

Min syster var här igår med sin lilla pojke och frågade av mig och min man ifall vi ville bli gudmor och gudfar. Så nu kommer det att bli vi som håller honom på dopet. Blev jätteglad att de valt oss till denna stora uppgift. Och vi kommer även att fråga dem sedan när Pingvinen kommer till världen. (såg ni formuleringen, när inte om)

Över en vecka kvar till ultrat, håller på att hoppa längs med väggarna. Är mest rätt för MA just nu, att jag skulle gå omkring och inbilla mig att jag är gravid och så skulle den lill* ha gett upp för veckor sen. Humöret dalar upp och ner.

Och igår, satt jag på parkeringen till vårt snabbköp med en bebistidning i handen och grät. Orsak? Hittade min "barnlösa vän" i tidningen var hon berättade lite om sin graviditet och om planerat snitt och så hade de frågat hur hennes humör varit nu under hennes andra graviditet varpå hon svarade: att hennes bekantas barnlöshet har orsakat stor sorg hos henne. Och jag visste ju att det var óss hon menade med detta och så satt jag i bilen och stortjöt. Hormoner??

Har läst så mycket om det här med strechmarks under graviditeten och att man skall smörja in sig från början. Jag börjar ju liksom vara lite sent ute. Å andra sidan så har min mamma strechmarks så jag tror nog inte att jag slipper dessa i alla fall. Måste köpa något i något skede. Tips på vilken kräm som är bäst?

11+0

Idag får jag äntligen börja minska på Lugesteron och Zumenon. Om en vecka så får jag även sluta med Aspirinet. Sen är det bara vitaminerna och Thyroxinet kvar, men dessa två är ok. Två är lite mot sex.

Min bästa vän födde en liten dotter för två dagar sen. En vecka före BF. Samma natt drömde jag att hon, jag och vår en gemensan vän födde barn. De klarade sig lätt undan med lustgas och jag hade värkar, gick omkring på sjukhuset i dagar och hade ingen som helst mage och visste inte hur länge det skulle ta men jag fick inte åka någonstans. Sen så får jag ett sms på morgonen var det står att hon fått sitt barn. Senare då vi pratade så visade det sig att hon bara fått lustgas och klarat sig utmärkt med det.

Min vän har dock en hög smärttröskel och brukar klara av det mesta. Jag däremot har så låg smärttröskel att jag knappt klarar av då de skall ta ett Papa-prov på mig. Så vi får se om detta blir en sanndröm för min del då sen i september. Eller pessimist som jag är så går jag ju två veckor över tiden och föder i oktober. ;)

Illamåendet lägger till fortfarande på kvällarna men dagarna går ganska bra. Har dock haft en jobbig vecka på jobbet och känt att jag varit tvungen att ta ansvar för saker som inte tillhör mig. Nästa vecka är sportlovet slut och förhoppningsvis går allt tillbaka till det normala efter det.

En vecka kvar till de omtalade 12 veckorna. Och en vecka och 5 dagar tills ultrat. Efter det tror jag att det är dags att komma ut ur garderoben. Om allt är bra då, det vill säga.

Denna eviga oro

Jag går omkring och är orolig hela tiden. Det börjar minst sagt bli aningen jobbigt.

Oroar mig för ifall vår lilla Pingvin lever. Undrar varför det liksom ilar i livmodern, slidan och ner mot baken. Funderar över vårt nacksvullnadsultra som är om 2,5 vecka. Kommer allt att se bra ut? Tänk om allt inte är bra? Kommer jag att kunna slappna av efter detta eller kommer detta oroande att fortsätta? Varför har jag ingen mage ännu? Osv osv. Är det någon som känner igen sig eller är jag ensam.

Är med på något forum och känner mig inte fullständigt som "en i gänget" eftersom jag oroar mig så mycket mer än de andra och vårt barn inte blivit till i misstag. Borde säka upp ett forum för såna som är gravida efter IVF. Yes, det skall jag göra, hitta likasinnade.

Min man och jag bestämde igår att vi nu måste börja tänka mer positivt. Vi har blivit riktiga pessimister (åtminståne jag) och tänker allt så väldigt negativt. Inte bara iom barnlösheten utan så där överlag. Måste börja hitta mer positiva saker i vardagen. Som t.ex. idag var maten god på jobbet eller blev så glad då en kollega sa att mitt hår är så fint. Ni vet, små saker.
Så dagen positiva grej får bli: solen sken hela dagen och maten på jobbet VAR faktiskt god.

Småa steg i rätt riktning...

9+6 eller 9+4 typ =)

Typ nåt sånt...måste gå enligt det gamla pga att jag håller på trappa ner mina mediciner. Snart slipper jag en av dem. =)

Var och lämnade blod i förrgår och bokade tid för ultrat igår. Det blir 16.3 så det är en bit kvar tills detta. Mår fortfarande illa kvällstid men dagtid går ganska bra om jag kommer ihåg att äta. Huvudvärken har blivit bättre. Inga blödningar och inga spyor.
Berättade för de enda vännerna som vi hade lite svårt att berätta för idag. Skickade ett sms och berättade och svaret som kom tillbaka var jätteglatt och positivt så vi blev både förvånade och lättade. De var glada för vår skull och skrev att jag skall komma ihåg att ta det lugnt och inte stressa. Att deras tur kommer och att vi försökt så mycket längre än dem. De har tid för vidareundersökningar om två månader och jag tror att de väntar på detta nu. Så det finns ju ett ljus i tunneln. Känns skönt att ha fått berättat åt dem. Vad jag vet så har vi inga andra nu som det är "svårt" att berätta åt, men eftersom man själv varit barnlös så kommer vi nog att berätta försiktigt iaf åt barnlösa par. Och samtidigt så kommer vi nog att komma ut ur IVF-skåpet också och det kan ju hända att någon öppnar sig om sina problem då, man vet ju aldrig.

Skall bli skönt med helg. Har jobbat väldigt mycket kvällstid denna vecka och det har varit ganska jobbigt emellanåt. Min syster skall komma hit med sin lilla bebis och vi skall kanske åka ut på isen en sväng på lördag. Sånt där lungt och skönt. Ja just det och idag har min man köpt en ny tv så vi möblerade om här i vardagsrummet. Kul med lite nytt!

Nu skall jag hoppa i säng innan jag börjar må riktigt illa.

Besök nummer 1 på mödrarådgivningen (9+3/9+1)

Idag har jag/vi varit på första besöket vid mödrarådgivningen. Fick en underbar ung tjej som heter Anna till min "tant". Hon var duktig och jättetrevlig och jag tror att det kommer att gå riktigt bra. Personkemin fungerade fint och vi pratade finska och svenska blandat så det kändes bra.

Blodtrycket och hb var bra. Fick massor med infobroshyrer, böcker och en dvd. Hade gått upp 800gram, men jag var ju inte 100% säker på ursprungsvikten. Idag ligger jag ju på dag 9+3 men det blev ändrat nu så jag är "bara" på dag 9+1 nu. Men eftersom jag håller på att minska ner på mina mediciner och sånt enligt min gamla 9+3 så tänker jag fortsätta med att räkna så, åtminståne till nacksvullnadsultrat. Sen ändrar jag det om det behövs.

Om jag hinner skall jag åka på blodprov och lämna ett urinprov imorgon. Efter det får jag boka tid till ultrat.

Får man säga att det fortfarande känns helt overkligt??

8+6

Det känns nog ganska otroligt det här ännu. Berättade för min chef idag eftersom jag skall till mödrarådgivningen nästa måndag och man behöver inte jobba in det. Så jag var ju tvungen att berätta. Hon blev jätteglad eftersom hon visste vad vi gått igenom. Bestämde att jag skall försöka hålla mun åt de andra ännu några veckor. Dock känns det lite skitit att inte berätta då det planeras för fullt inför kommande höst. Det är då meningen att jag skall förflytta mig till en annan avdelning. Nå, de får nog veta sen ;)

Igår och idag har jag haft lite bruna flytningar igen och det har blivit lite nervöst att gå på toaletten igen. Men jag har försökt att intala mig att:
1. Vi IVF:are har aningen större tendens till att ha lite blödningar, utan att det är farligt.
2. Jag hade mellanblödningar innan graviditeten, så det kan vara orsaken.
3. Mina slemhinnor där nere är sköra av lugesteronet och all annan smörja som jag trycker i mig.
4. Det kommer inte blod, utan ljusbrunt/ljusgult, så det behöver inte vara någonting.
5. Missfallsrisken är under 5%.

Så det behöver inte betyda någonting. Så det så!

Min man har blivit helt nojig över det här med fisken. Min läkare anser att gravida bara skall äta fisk 2-3 gånger per månad. Detta gäller även norsk lax osv. Jag är villig att se genom fingrarna på detta. Vi får fisk en gåmng i veckan på jobbet och utöver detta brukar jag laga fisk en gång i veckan även hemma. Oftast har det blivit lax. Så om vi säger att jag skulle lämna bort fisken hemifrån så skulle det ändå bli 4 ggr per månad. Och detta är enligt min man typ för mycket. Egentligen är det konstigt att han tog det där med fisken så på allvar, han brukar stå med fötterna på jorden men jag antar att det är grottmannen som kommer fram och skall skydda sin familj ;)
Anyway, jag skall höra vad de säger på rådgivningen.

Eftersom jag är tvåspråkig så läser jag ju både på finska och svenska, nätsidor, tidningar, tv osv. Och blir otroligt förvånad över hur stora skillnader det är mellan Sverige och Finland och dessa länders rekomendationer för gravida. I Sverige anses t.ex. Postafen helt ok att ta som gravid, nej nej nej säger de på apotekefinland här i Finland. Köpte ingefära, som sägs lindra illamående och rekomenderas att användas. Sen hör jag att i Finland så rekomenderas detta inte. Leverkorv som jag trodde man fick äta, ja i Sverige, nej i Finland. Så det är en hel djungel det här!!!
Har bestämt mig att inte bryta ihop om jag råkar äta en bit leverkorv eller lite gravad lax. Om jag får missfall så beror det knappast på en bit leverkorv.

Idag var jag första dagen på jobb efter tre veckors semester och tre dagars sjukledighet. Kändes konstigt! En del av personalen i min grupp har blivit utbytt och det var minst sagt kaos. Dagen gick ganska bra men sprang till köket emellanåt och hämta lite minitomater eller surskorpor. Illamåendet kom då och då, så jag försökte att äta bort det. Var helt slut då jag kom hem och har bara suttit framför datorn (och sprungit till köket emellanåt). Nästa vecka börjar mina kvällsjobb så vi får se hur det går då.

Tänk att det jag så länge väntat på nu äntligen är här. Det är liksom så svårt att förstå ännu. Eftersom det inte syns ännu och då det är så tidigt så vågar jag inte riktigt "ta ut svängarna" ännu, den den tiden kommer väl, den också =)

Och jo, en sak till, min gravida arbetskompis är nu i vecka 12 och hon ser ut som om hon är i typ 5:e månaden. Men för hennes så tyckte jag det syntes redan i v. 8 så det är nog så väldigt individuellt det där. Hon sa att hon varit och köpt två stycken amnings bh eftersom hennes egna inte passar längre och mammabyxor. Jag har nog en lång väg till det jag ännu. Men jag hoppas att min tid också kommer...

Houston, we have a baby

Vår lilla pingvin lever och mår bra. Jag kunde inte tro det, jag var säker på att det var kört och där pickar det lilla hjärtat på monitorn. Och vi hade ju räknat ut att det var 8+2 idag och det blev 8+2 med ultramaskinen också.
Blödningen jag haft har högst troligen berott på att tarmarna och livmodern fått sammandragningar i samband med diarre´n jag hade. Läkaren sa att det är något vanligare med blödningar för IVF-patienter men att det inte är farligt.
Orsaken till att jag har så ont i magen är min bakåtlutade livmoder. Den tynger inte på urinblåsan utan på tarmarna och bakåt istället. Har väldigt ont i ryggen emellanåt.
Illamåendet hänger kvar och jag har bestämt att vara borta från jobbet imorgon och ringa en läkare och konsultera hur vi skall göra. Jag jobbar ju både dag och kvällstid och just nu har jag inga möjligheter att jobba kvällstid. Så det blir att boka om en massa jobb och fundera hur jag skall göra. Just nu skall jag tänka på mig och Pingvinen.

Shit liksom, nu är det på riktigt. Nu tror jag att jag är gravid. Det har varit så flummigt hittills. Jag skall ringa till mödrarådgivningen i morgon, en helt ny värld öppnas. Risken för missfall ligger på under 5%, men än kan ju vad som helst hända. Nu vågar jag åtminståne vara glad och nu vågar jag tro att det kan gå bra.

Tack för allt stöd jag fått av er och för att ni finns och läser.

Illamående jag är tillbaka

Hej! Nu är jag tillbaka från min Thailandsresa. Och man kan ju säga att jag mår illa. Under resan så klarade jag morgonen och dagen rätt så ok men kvällarna var jobbiga som bara den. Konstant illamående och thai-mat, bläääää. Ni kan ju bara tänka er hur lätt det är att vara i thailand och inte vara det minsta sugen på deras mat. Vi fick kolla alla resaturanger att de hade pizza eller pasta så att jag kunde äta där.

 OM jag skulle vetat hur dåligt jag skulle börja må skulle jag nog aldrig ha rest iväg. Mot slutet av resan började jag må illa även på dagen. Jag spydde inte men såndär hela-tiden-illamående. Sen sista kvällen så hade jag även diarre´och så fick jag en blödning. Ni kan bara tänka er hur det kändes. Jag var säker på att nu är det kört. Blödningen var sparsam och slutade ganska snabbt och övergick till brunt. Diarre´n fortsatte och klockan 4 på natten steg vi upp och satte oss i en buss för att åka mot flygfältet. Hemresan var jobbig och jag mådde sååååå illa i planet. Satt bara och gungade fram och tillbaka som en autistisk och försökte få i mig lite vatten helst.

Efter mycket om och men kom vi till hotellet i Helsingfors och min man beställde mat till rummet. Tog en bit lax i munnen och fick springa och spy ut den.

Nu är vi hemma och jag mår illa hela tiden. Inte så att jag spyr men nästan. På måndag borde jag infinna mig på jobb vilken just nu låter omöjligt. Skall på ultra imorgon för att se om blödningen jag hade gjort någon permanent skada eller om det finns någon därinne. Jag har inte ens ringt mödrarådgivningen ännu. Vill inte göra något innan ultrat. Och diarre´n den liksom fortsätter så just nu är jag även rädd att jag fått typ salmonella eller något liknande

Så imorgon så vet vi hur det ligger till. Jag försöker intala mig själv att illamåendet är ett bra tecken, men det kan ju bero på medicinerna jag äter också.

Skall försöka läsa ikapp om er andra, det har säkert hänt en hel del här också. Sen då jag orkar, borde kanske gå ut en stund i solskenet.

Ja just det och jag borde ju liksom vara i v. 9 nu.

Vecka 6 (5+3)

Vaknade inatt av att jag hade så ont i brösten då jag svängde mig. Lite illamående har jag också, mest kvällstid fortfarande. Inte så mycket mer. Läser om andra som spyr och har sig och är trötta. Blir det så för mig också om någon vecka?

Angående Postafen så svarade min läkare att det är ok att jag tar det OM jag kräks, inte om jag "bara" mår illa. Max två per dag. Hon skrev att det inte raporterats några missbildningar vid användning av Postafen. Så jag skall köpa med lite. Om jag använder det beror ju på hur jag mår. Men det känns skönt att ha med.

Nu är det bara att packa det sista och jobba lite och sen bär det iväg till Thailand. Vi hörs!



Vecka 6 (5+2)

Gårdagen var fylld med olika känslor och vi kom hem sent så det blev inget inlägg. Berättade för min bästa vän i samband att vi var och såg på ders nya hus. Gick en storkram och orden: oj vad jag är lättad. Äntligen! Vi har ju haft lite problem med vår relation då hon blev gravid utan att försöka och vi försökt så länge. Nu kanske vi hittar tillbaka till varann =)

Sen åkte vi iväg till min mamma och hennes man. Vi satt på soffan och så bara sa jag det: jag e gravid. Mamma for upp ur soffan som ett skott, sprang runt bordet och kom och kramade mig. Jaaa jag visste det skrek hon. Jag drömde i natt att du fick en flicka, sa hon. Och då du ringde och berättade att ni skulle komma hit så lät du så glad på något sätt. Sen satt vi och pratade om lite allt möjligt. Om hur det var då hon väntade mig och sånt. Mamma mådde dåligt men spydde aldrig och hade väldigt ont i magen de första månaderna. Tårarna kom fram flera gånger för oss båda. Hon lovade att hålla tyst och låta mig själv berätta för min syster sedan.
Sen kom mammas man hem och hans småa barn. Ville ju inte att de skulle få veta ännu så jag satt vid matbordet och pekade på min mage och visade tummarna upp. Sen talade vi på finska en stund så att inte barnen skulle förstå ;) Han blev också jätteglad för vår skull.

Efter detta for vi iväg till min pappa, hans fru och mina syskon. Där också så satt jag på en stol och så bara sa jag det: jag är gravid. VAD? Alltså vad? Sen hoppade de upp för att komma och krama mig. Jag berättade ju att det är tidigt men att vi ändå ville berätta. Min syster hade feber och låg på soffan och sen då hon vaknade så berättade vi för henne också. Sen kom min andra syster som hade suttit på datorn ovetande om någonting in i rummet. Alla blev jätteglada men är givetvis oroliga då det är så tidigt.

Nu vet jag att vi har stöd av alla nära och kära, eller det visste jag redan men nu är det bekräftat med folk som vill sköta babyn och hjälpa till. Och det kändes bra att berätta. Nu återstår min mans föräldrar och sen håller vi paus i berättandet tills det börjar bli säkrare att berätta. Vi har ju en lång väg kvar med ultraljud och hela köret.

Vet inte om jag hinner skriva något mer, har så mycket att stå i med packning etc inför resan på tisdag. så det blir troligtvis tyst här i två veckor men jag återkommer efter resan!!!

Vecka 6 (5+0)

Vecka 6 börjar idag, om jag har förstått det här rätt. Har haft en lite down dag men då jag kom hem ringde min barnlösa kompis (som nu är tvåbarns mamma) och förklarade att allt det jag känner och tänker är helt normalt. Sen facebookade jag med min arbetskompis som är gravid och nu hade hon börjat må dåligt och var helt slut. Så det kommer tydligen lite senare det.

Med tanke på min resa nu så har jag försökt att ta reda på det här med åksjuketabletter. Och gud vad olika man fått höra. Då jag var till apoteket härom dagen så stod jag redan med Postafen asken i handen då apoteks damen sa att jag inte får äta det. Jahaa, sen då jag googlat det så är det vanligt i Sverige. Vissa säger ja och vissa tvär nej. Så jag är helt ute och cyklar nu. Skall kontakta min gynekolog på måndagen och fråga henne, man tar ju hellre med Postafen från Finland än köper fkjdhnghjegk i Thailand, eller hur?

Vecka 6
Händer i magen:


Hjärnan växer snabbt och formen av ett huvud börjar att synas. På huvudets sidor syns det som så småningom ska bli ögon. Matsmältningssystem och andningssystem bildas. Utvecklingen av organ fortsätter. Lever, bukspottkörtel och sköldkörtel står på tur att bildas. Små knoppar markerar embryots armar och ben och man kan se en svans. Struphuvud och inneröra börjar utvecklas. Mellan munöppning och hjärta växer sex utskott ut från halskotpelaren. I detta utvecklingsstadium liknar de mest fiskarnas gälar. Ett av dessa utskott kommer att bli underkäke, de andra kommer att bilda hals och ansikte.

Moderkakan fortsätter att utvecklas men den kommer inte att ta över produktionen av hormoner förrän vecka 12 ungefär.

Och för mina finska läsare ;)
Alkio
Nyt alkio on kolme viikkoa vanha. Foolihappo auttaa sulkemaan alkion hermostoputken. Vajavainen sulkeutuminen voi johtaa selkäydinkohjuun ja aivojen huonoon kehittymiseen. Aivan viikon lopulla muodostuvat kolme aivo-osiota. Etuaivot huolehtivat muistista ja ajattelusta – käytännössä ongelmanratkaisusta ja aistien viestien tulkitsemisesta. Keskiaivot koordinoivat signaaleja ja lähettävät ne oikeaan päätöspaikkaan.
Taka-aivot huolehtivat lämmönsäätelystä, hengitysrytmistä ja lihasliikkeistä. Selkäranka, selkäydin, aivot, sydän, luut ja lihaksisto alkavat vähitellen kehittyä. Kaksi sydänputkea muotoutuu ja kun ne sulautuvat yhteen yhdeksi putkeksi niistä kehittyy alkeellinen sydän. Kun alkio on 25 päivää vanha (hedelmöittymisestä), eli tämän viikon puolivälissä, alkaa pikku sydän lyödä ja pumpata nestettä kehon eri osiin!


Källor: vau.fi och barntotal.se

Vecka 5 (4+6)

Det har varit en lite orolig dag. Funderar mycket över vår kommande resa och allt vad det innebär. Vi är båda lite oroade över blodproppsrisken och vi måste kolla noga på flyget att jag rör på mig tillräckligt, dricker mycket vatten och inte sover ihopkrupen. Att sova ihopkrupen tycker jag är skönt på flyget så det lär inte ska bli så mycket sömn för min del på den här resan. Får sova sen då vi kommer fram.

Det är en lång väg till ultraljudet ännu och som sagt är jag orolig. Försöker att tänka positivt och att det skall gå bra, men det där kan man ju aldrig veta. Just nu så känner jag mig inte så värst gravid och det gör mig orolig. Tänk om jag inte är det längre?

Nu skall jag försöka tänka positivt så långt det bara går.

Det skall gå bra! Det går bra! Det blir bra!

1. Klara resan med bravur ;)
2. Ultraljudet
3. Shit, vad händer sen? Vi kör bara med ettan och tvåan nu till att börja med.

Det skall gå bra!

v. 4+5 och samtal till kliniken

Idag tog jag ett nytt test och ett fint Gravid Raskaana 2-3 dök upp i rutan. Ringde kliniken och de var glada över att höra att jag plussat. Skickade ett sms åt min gynekolog och hon ringde mig lite senare. Hon var också glad och sa åt mig att fortsätta med alla mina mediciner, utom Paroldel då som jag redan slutat med.

Hon var aningen orolig över de kommande veckorna och JA, det är väl aningen knasigt att flyga iväg till Thailand nu. Men det är en efterlängtad resa och ett efterlängtat + så det måste ju gå att kombinera. Hon sa att jag skall vara försiktig och jag fick recept på blodförtunnande spruta som jag skall ta innan vi går på flyget för att undvika blodproppar. Pga att jag tar så mycket östrogen så har jag en ökad risk för blodproppar och att sitta ca 14h i flygplan gör det inte bättre så det är bara att ta sprutan och hoppas på det bästa.

Då vi kommer hem skall vi höra av oss och så skall vi få göra ett privat VUL i helgen. Hon lovade att sköta det i helgen då hon befinner sig i vår hemstad (service kallar jag detta).

Hämtade mediciner från apoteket idag för 200 euro. Kändes väl så där. Handbagaget kommer att vara fullt med mediciner.

Bestämde mig, efter att ha talat med kliniken, att INTE ta något blodprov. Barnmorskan sa till mig att många blir oroliga i onödan och jag bestämde mig för att skippa detta. Det får bära eller brista. Efter Thailand får vi veta hur det ligger till.

Så detta är vad som hänt idag. Symptom: ont i brösten, pyttelite illamående, ont i ryggen, lite tröttare än tidigare men har ändå svårt att somna på kvällarna och orolig som bara den!!!

Ruvardag 13 eller 4+4

Imorgon är min sista ruvardag, dagen då jag meddelar kliniken och förhoppningsvis får mer info om ALLT. Man är ju liksom lite nybörjare på allt det här. Av mina mediciner så har jag redan slutat med en, den enda det varit tal om som skall slutas med genast. Sen har jag ju 5 andra som jag ännu inte vet vad jag skall göra med.

Jag hade ju tänkt att man skulle gå omkring med ett fånigt smile på läpparna och sväva på moln, men rikitgt så är det inte. Man är orolig, nervös och allt känns lite overkligt. Jag tror att jag snart skall vakna upp och upptäcka att allt detta är en dröm. Vill berätta för alla men ändå vara så tyst om detta som möjligt.

Min man vill att vi skall berätta för hans föräldrar innan vi reser till Thailand nästa vecka. Först så ville jag hålla det hemligt, men min man anser att hans pappa tappat livsgnistan och att detta skulle verkligen pigga upp honom. Och om vi berättar för dem så vill jag verkligen berätta för mina föräldrar och syskon. Min syster har inte fått sin bebis ännu och det skulle ju vara roligt att berätta detta för henne sen då hon ringer och berättar att hon fått sin bebis. Så snart vet ju alla!
Först så tänkte jag också att jag inte vill berätta pga missfallsrisken men sen tänkte jag att de är ju ändå de personerna som kommer att få veta om detta inte går vägen.

Symptomer: LITE illamående, ryggont, värk i livmodern och hela "nedre delen" då och då.

Ruvardag 12 eller 4+3

...Beroende på hur man tar det. Snälla FC var snäll och hjälpte mig räkna ut hur det nu ligger till egentligen. Så idag är alltså 4+3 då.

 Var på jobbet idag. Kändes väl som förut men jag var kanske lite distant. Berättade för min arbetskompis som nyss själv blivit gravid. Ville berätta för någon och jag visste att hon ändå börjar fråga mig om några dagar hur det ligger till efterom hon visste om att vi gjorde ett FET försök nu. Hon blev superglad och vi började nästan gråta båda två. Sa åt henne att det är bara hon som vet så hon måste hålla tyst. Dels för att allt är så osäkert och dels för att jag inte vill berätta på jobbet ännu. Dels för att jag inte fattar det själv heller ännu.
Jag hade fått för mig att officiella testdagen är imorgon men den är ju först på onsdag. Är helt yr i bollen. Då får jag äntligen ringa till kliniken och berätta. Men imorgon blir alltså en testfridag och sen på onsdagen så
använder jag det sista clearblue testet. Och hoppas att det fortfarande står gravid där!

En lång väg kvar att gå...

En fråga

En fråga: Vilken vecka är jag i? Mensen började 20.12 och FET skedde 5.1.
En till fråga: Är det vanligt att CB:s veckoindikator gav 2-3 eller borde det ha varit 1-2?? (Eller betyder det bara att jag är jättegravid =)

Jag kan helt enkelt inte fatta det här. Jag sitter med testet bredvid mig hela tiden och tittar på det med 5 minuters mellanrum för att se att den inte ändrat sig, så att det står inte före Gravid.

Skall ringa kliniken på tisdagen och se när jag får tid till ett ul så jag får se om det faktiskt finns något där. Hinner nog inte före den 25 då vi åker till solen.