torsdag 29 april 2010

Ruvardag 3

Börjar ju bli lite nervös här nu. Det fäster ju på dag 4-8 sägs det. Och så vet jag ju inte hur jag skall räkna, egentligen, fick ju tillbaka embryot på måndagen så det räknas inte. Idag är det torsdag så det är väl dag 3 då.

Beställde clearblue test igår via internet. Tänkte att det är lika bra att beställa "idoitsäkra" test. Så det blev två stycken digitala, men utan det där "hur många veckor"-tramset. Vi vet ju liksom typ när det hänt. Helt vanliga digitala fick det bli. Och bara två, så att jag inte börjar med en massa tjuvtestas, dessa kostar ju en del också.

En god vän som vet om vår situation som bor på annan ort ringde mig idag på jobbet och hade precis läst mitt mail som jag skickat henne. Hon var superglad för vår skull att vi kommit så här långt. Hon hade blivit så glad att hon hade sprungit till sin man och ropat: Mikaela skall få TVILLINGAR!!!! Hennes man hade undrat hur man kan veta det nu redan, då hade hon ju sagt...kanske. =) Roligt att någon annan också är glad för vår skull. Hon har följt med våran story från början och jag hennes. Hon hade två jobbiga missfall och en svår graviditet med mycket risker, men har nu en underbar liten dotter. Så hon förstår och det känns härligt.

I natt vaknade jag att jag behövde hosta och märkte i samma veva att jag var jättekissnödig. Det gjorde riktigt ont och jag steg upp om fumlade iväg mig till toaletten i mörkret. Sen då jag kom tillbaka började det svida i nedre delen av magen, typ som då man har urinvägsinfektion. Och det höll i sig, länge. Jag försökte värma nedre delen av magen med handen med det riktigt brände och sved hur länge som helst. Sen i något skede har jag somnat och då jag vaknade var allt som vanligt. Har ingen aning om vad det var för något.

Någon skrev i sin blogg om något sug som känns i livmodern och var säker på att hon var gravid redan två dagar efter insättningen och sen var hon det. Jag har också det där suget, känner det då och då, det känns bra på något sätt och samtidigt så kommer den där feelingen: det KAN ju lyckas. Men jag känner inte mig gravid och jag är verkligen inte säker på att jag är det, tvärtom så har jag svårt att tro att det skulle lyckas. Men man hoppas ju så innerligt att det skulle lyckas!!

onsdag 28 april 2010

Sen nångång














Ruskovilla mössa. Juno-säng. Babybjörn och emmaljunga vagn.
Kanske någon gång?!!

Ruvardag 2

Dag två är här eller egentligen dag 3. Måste erkänna att jag inte hittills tyckt att detta är så jobbigt. Testdagen är SÅÅ långt borta att jag knappt tänker på det ännu. Har inte köpt några test än. Och tänker inte börja tjuvtesta. Nej, max två test får det bli. Ett har jag hemma som jag fått av en kompis och det är redan "gammalt" så det kanske inte är så klokt att använda det. Tänk om det visar plus och så är det inte det.

Jag får troligtvis äta upp att jag sa så där senare. Då dagarna börjar krypa fram, då det närmar sig. Då springer jag säkert till apoteket efter en hop med test och sitter och analyserar varje test.

Och jag har heller inte ringt till sjukhuset för att fråga hur det gick med de två återstående äggen. Fick så dålig respons senast då jag ringde dit så jag tänkte att jag låter bli att störa dem i onödan. Blir det eskimåer av dem så blir det, blir det inte, så blir det inte. Så enkelt är det. Väntar på brevet som kommer hem sen.

Mitt magonda har så gott som gått om nu och jag kan röra mig rätt så normalt. Ont i brösten har jag, det är det värsta just nu. att ta bort BH´n på kvällen, det är det värsta. På jobbet får jag akta mig för barnen ibland så att de inte kommer åt dem, det gör så ont. Magen är hur stor och uppsvälld som helst och igår märkte jag att jag hela tiden gick och kollade hur den ser ut i spegeln och kollade neråt för att se hur stor den är. Idag tog jag såna kläder att det inte syns fast den är hur stor som helst. Måste nu prova lite mer av mina kläder och se vilka som jag kan använda just nu.

tisdag 27 april 2010

Ruvardag 1 (är det så man räknar)

Bara en miljon kvar då ungefär. Fick en massa konstiga kommentarer på jobbet idag, en trodde att jag varit sjukledig pga ryggen och en att jag varit på resa ;) Sa bara att jag varit sjukledig och till några som blev mer intresserade pratade jag om "ett ingrepp", svamalade nåt om morfin och typ samma sak som du gjorde sa jag till en som tog bort en cysta för ett tag sen. Ingen frågade mer sen.

Har funderat väldigt mycket på det här med äggkvalitet. Jag borde väl vara nöjd med ett 8-celligt och ett 9-celligt, eller hur? Många har ju blivit gravida med 4-celliga ägg. Men ändå så undrar man ju hur bra de nu egntligen var och varför var de satt in två. Alltså missförstå inte, jag är ju glad att de satt in två, men man undrar ju.

Vi funderade med min man på en grej. En massa av privatklinikerna lägger oftast bara in ett och nu har jag hört att sjukhuset ofta lägger två. Vi kom fram till att sjukhusen kan bra lägga in två åt gången men klinikerna tar ju betalt så de lägger ett i gången så får de mer pengar om det inte lyckas. Troligen är det inte så här, men tänk om det är så?

Nu skall jag googla vidare om äggkvaliteten och se om jag kan komma fram till något vettigt.

Och en fråga, när borde ägget fästa om man gjort IVF?

måndag 26 april 2010

Ruvare eller gravid tills motsatsen bevisas

Ringde till sjukhuset imorse för att fråga hur det står till med våra ägg. Fick ett svar som lät ungefär så här: har inte hört någonting från laboratoriet så ni kommer på utsatt tid. Lite så där med måndagsstress i rösten.

Hoppade i bilen och var framme i god tid. Blev dock inkallade efter en god stund. Läkaren sammanfattade. 9 utplockade, 7 mogna, 4 befruktade med vanlig IVF (sperman normal, YES!), två blir insatta (ett 8 celligt och ett 9 celligt) och de två återstående skall de se hur de utvecklas, frysen om allt går bra.

Ingreppet var snabbt över och gjorde inte ont. Det var liksom förvånande snabbt över. Min livmoder är lite bakåtlutad så vi fick tyvärr inte se våra småa därinne men läkaren och damen i "korvkioskluckan" bekräftade att de är inne.

Så nu är jag en ruvare. Gravid tills motsatsen bevisas. Och det är nu väntan börjar!

söndag 25 april 2010

Imorgon blir det (förhoppningsvis) insättning

Två dagar har förflutit sen äggplocket och jag har varit riktigt sjuk. Gårdagen var grym och jag trodde redan att jag blivit överstimulerad. Men man är ju så uppsvälld att minsta lilla tarmrörelse gör ont. På kvällen var det bättre. Min pappa kom hit med en pizza och tvingade mig runt kvarteret, varje steg gjorde ont men det var ändå skönt att vara ute.

Idag har jag känt mig mycket bättre och det har varit en solig dag så vi har varit ute och kört en stund och suttit i solen. Har inte haft några blödningar idag, det är bara lugesteron som kommer ut.

Imorgon blir det återbesök och insättning på sjukhuset. Vi fick tid till eftermiddagen och det var aldrig tal om att jag skulle ringa eller något utan ni kommer då punkt. Bestämde mig för att ändå ringa på morgonen för att klargöra att det blir insättning. Ser framför mig skräckscenariot att vi kör 300km dit och så säger de, nämen har ingen ringt er? Allt sket sig! Så jag ringer dit på morgonen och klargör att det har hänt något, sen kör vi.

Om allt går bra kanske jag orkar shoppa en liten stund imorgon ;) Man borde ju passa på då man är i en främmande stad. Beroende på hur jag mår.

Spännande tider!

lördag 24 april 2010

Jag lever, tror jag

Kunde inte skriva någonting alls igår, sov hela dagen. Men här kommer nu storyn om när Mikaela var på äggplockning.

Vi börjar med torsdagen, min man ringer och säger att de fått larm på jobbet och att han kommer att blir riktgit sen. Jag börjar förbereda mig på att köra de 300 km till sjukhuset. Lägger mig tidigt, min man kommer hem klockan 04.00 och min väckarklocka ringer klockan 05.00. Lite mat, lite packa grejer, väcka mannen och klockan 05.45 sitter vi i bilen.

Resan dit var ganska jobbig, min man sov för att orka resten av dagen och jag sitter vid ratten och vänder mig i plågor. Inget sätt kändes bra och det gjorde så ont hela tiden.

Vi kom fram lite i förtid, men eftersom jag hade så ont ville jag genast gå in och anmäla oss. Vilket var helt bra eftersom min man fick lämna sitt prov genast då vi kom in. Det var över på typ 10 min, hans andel. Sen fick vi vänta ganska länge 30-45 min på att få komma in och jag hade väldigt ont vid detta laget.

Sen blev det äntligen vår tur. Jag hade sett framför mig ett lugnt rum (obs eget rum) men en säng och ett fönster. Detta var ETT stort rum med skynken för och ca 7 personer bakom dessa skynken. Precis var man kom in till detta rum, vid dörren, där var vår plats. Ta av dig alla långärmade blusar och på med den fina blåa rocken. I detta skede bad jag barnmorskan om lugnande, kände att det aldrig går utan det. Fick en lugnande tablett och en värktablett. Sen kom hon med sina kanylgrejer.

Jag sträckte fram båda armarna och frågade var hon tänkt lägga kanylen. Hon sa, antingen i armvecket eller på handen. Jag frågade genast om hon inte kunde lägga den ungefär vid handleden, där jag tidigare haft den och det lyckats bra. Hon märkte väl att jag var livrädd och sa att ådrorna är väldigt småa. Tårarna började rinna redan innan hon hann börja med detta. Men hon förstod att jag var rädd eftersom ådrorna är så småa och att alla blodprov gör så ont. Hon var jätteduktig, hon fick in den på första försöket och jag låg och mumlade någonting om värmen i Thailand och hur härligt det skulle vara att vara där nu på en strand etc. Och så var det gjort. Duktig flicka.

Sen fick vi vänta bakom vårt skynke, första ca 15 min och sköterskan kom och bad mig gå på toaletten. Efter en stund bad hon mig gå igen. Och nu vet ni hade jag redan väldigt ont, kunde knappt gå längre. Och till sist blev det vår tur.

Gick in i rummet bredvid, tog i hand med läkaren och blev tillsagd att lägga mig ner i gynstolen. Bara då läkaren tog i mina ben och bad mig flytta mig längre neråt så hoppade jag i luften. Via kanylen fick jag först medicin som ganska snabbt verkade så att jag kände att det snurrade i huvudet. Vid det här laget hade jag nog börjat gråta redan och det gjorde jag genom hela ingreppet. Bedövningssprutorna gjorde ont, själva plocket gjorde ont och bara situationen fick mig att må dåligt. Låg och höll min man i handen och började igen mumla om thailand, läkaren började fråga en massa om var vi varit och försökte få mig att prata mig igenom ingreppet. Var bor ni? Hörde jag någon fråga om min man svarade inte eftersom han också ville att jag skulle prata så jag dröjde alltid med mina svar, tårarna bara rann ner för mina kinder hela tiden.

Då höger sida var tömd så trodde jag att de hade tömt vänster, det kändes så och då när det var dags för vänster så ville jag ha mer värkmedicin. De gav det och så fortsatte vi. Jag försökte andas djupt men då så sköterskan åt mig att andas inte så där, du börjar snart hyperventilera. Sen gick det en liten stund och jag har tydligen sagt att mina fingrar börjar domna bort och ett tu tre så får jag en påse framför som min man håller i och de säger att jag har börjat hyperventilera.

Sen var det över. Ca 15 min tog det, men av någon underlig anledning så tyckte jag att det gick fortare. Jag skakade, kände inte mina händer och upp med mig bara och en sköterska och min man ledde mig till sängen tillbaka. Där började jag må illa och min man hämtade en sån där pappers spy-grej som jag som tur inte behövde. Hon som satt kanylen på mig kom genast in med en dropp påse med medicin mot illamående och då den var slut kom hon med en påse med värkmedicin.

Sov en stund och sen gick min man till bilen och hämde mat som vi hade med oss. Ingen fika här inte. Åt lite smörgås och börjasde genast att må bättre.

Vi var de sista som var kvar. Jag brukar höra till dem som alltid är kvar efter operationer etc. Blödde en del och de sa till mig att så länge det är som mensliknande blödningar så är det ok men om det börjar komma mycket så skall jag ta kontakt med mitt eget sjukhus. Fick med mig lite medicin till hemresan och tog den då vi stannade vid en bensinstation. Sov i regel hela vägen hem, väl hemma fick jag mig till övre våningen och sov från ca 17 till 24. Steg upp, gick och hämtade min lugesteronförpacking och tillbaka till sängen. Vaknade nu 7 i morse och här sitter jag nu.


Så slutresultatet var 9 st fina ägg vilket de sa att var väldigt bra. Och jag klarade det. Att jag faktiskt klarade det. Jobbigt var det, extremt jobbigt. Och jag hoppas med hela mitt hjärta att jag aldrig behöver gå igenom det där igen. Nästan så att man hade hoppats på ännu fler ägg eftersom det var så jobbigt så att man skulle ha frysen full. Men det krävs ju bara ett säger de ju =)

På måndagen blir det insättning på eftermiddagen så vi behöver inte köra mitt i natten den här gången.

Just nu mår jag inte så bra, både illamående och ont plågas jag av och det blir nog en lugn helg för min del. Känner mig lite som om jag blivit överkörd.

Men nu är det över för den här gången!

torsdag 22 april 2010

Dagen före dagen!

Igår kväll var det pregnyldags. Hade tappat lappen med instruktionerna så jag gjorde det ur gammalt minne. Kändes lite osäkert och sen då jag sprutade in det och det inte sved ett dugg så var jag säker på att jag gjort något fel :) Men idag gör det ont på det stället, så något hände väl. Idag har jag mått lite illa och känt mig stor och haft ont i magen. Detta har varit den första riktigt jobbiga dagen under denna omgång.

Imorgon på morgonen skall vi infinna oss vid sjukhuset. Vi börjar ju dagen med att sitta i bil ca 3 timmar och sen följer puntkionen.

Tackar alla för alla underbara pepp-kommentarer jag fått. Det bara måste ju gå bra eller hur?

Har bestämt mig att jag inte skall läsa några fler skräckhistorier. Har läst om så många mardrömspunktioner som jag kunnat hitta. Dum som man är. Men å andra sidan så vill jag inte åka dit fullt ovetande om vad det kan vara för något. Jag vill veta på förhand, jag vill veta om det gör ont. Med tanke på min historia så kommer det att göra ONT!!

Man hoppas ju att man inte skulle vara så smärtkänslig, men vad gör man?!!

Håll tummar, tår och muttor imorgon vid 9.30-10.30 tiden. Det är då det smäller, eller suger eller...ja händer!

onsdag 21 april 2010

Sista sprutdagen

Idag klockan 22.00 blir det pregnylsprutan. Sen blir det en dags paus och sedan troligen en av de värsta dagar i mitt liv. Som ni kanske redan förstått så är jag väldigt känslig mot smärta. Ett slemhinneprov och jag nästan svimmar, ett vanligt VUL är grymt om det "tar på fel ställe" och vi ska ju inte glömma min hemska spolning. Så hur i hela världens namn skall jag klara av en lång nål? Och hur skall jag klara av kanylen i handen?

Måste fokusera på slutresultatet. En baby, ett barn, en liten... Om man helst hade en garanti på att det lyckas. Då tror jag att jag skulle klara av smärtan, att jag skulle veta att det är bara den här ena gången och sen blir det inget mer. Men jag vet bättre och vet att det kan bli många smärtsamma likadana plock i framtiden.

Positivt tänkande! En baby. En fin barnvagn. Babykläder i pyttestorlek. Mammakläder. Ett barn i min livmoder. Glädje. Gemenskap. Ett nytt liv.


1. Invänta mens CHECK
2. Börja spruta på dag 2 (ändrat från dag 3) CHECK
3. Vul 1 på fredag, ev, bromsmedicin Orgalutran from sö CHECK
4. Vul 2 nästa vecka CHECK
5. Pregnyl? CHECK, om en stund...
6. ÄP
7. Många fina ägg som blir befruktade och överlever. Slemhinnan etc. är fina
8. 1 överförs och resten läggs i frysen
9. Ev. eftermediciner och mycket vatten för att förebygga överstimulering
10. Testdag
11. Positivt test

tisdag 20 april 2010

Sprutdag 9 och VUL

Var på mitt andra VUL idag till sjukhuset. 18 stycken hittade läkaren. Höger sida är mest aktiv och där finns flest folliklar. Min läkare sa att det är superbra att bara en sida reagerat så stark annars skulle jag redan må väldigt dåligt.

From nu skall jag bara spruta idag och sen imorgon blir det pregnyl. Efter det är det en pausdag och sen på fredagen sker det. Äggplocket! Det efterlängtade och hatade äggplocket. Är livrädd för det. Bara tanken med kanyl (har dåliga erfarenheter) i handen. Och enligt sköterskan så hör inte någon lugnande tablett till men jag tänker verkligen begära en sån. För att kunna slappna av. Men vet ni, det ordnar sig nog. Men mest av allt skulle jag ändå vilja vara nersövd.

Läkaren lät väldigt positiv vilket lugnade mig väldigt mycket. Då jag skulle gå tog hon i hand, höll min hand länge och sa att det nog skall gå bra. På första ultrat hade jag ju en annan läkare som var lite hårdhänt och tystlåten. Nu då jag hade min egen läkare kunde jag slappna av på ett helt annat sätt.
Sen var apotekstanten trevlig också och sa att hon skulle hålla tummarna åt mig.

Så detta har varit en positiv dag! Och solen skiner också. En bra dag helt enkelt!

måndag 19 april 2010

Sprutdag 8 och biverkningar

Nu har jag börjat känna av biverkningarna. Huvudvärken håller i sig längre. Ibland då jag gör snabba rörelser så sticker det till i äggstockarna. Och lite illamående har jag också. En känsla av att jag håller på att få feber finns också här. Utöver detta är jag hur trött som helst.

Tänk, det skulle kunna vara graviditetssymptom. Hur härligt skulle inte det vara!?!

Tack MDB för ditt svar om yogan. Om det fortsätter så här så får jag nog skippa yogan. Men om det känns okey så åker jag med. Skulle ju kunna berätta hur det ligger till för yoga instruktören, men det är en "halvbekant" så jag känner inte mig riktigt bekväm i att berätta.

Imorgon skall jag VUL. Då får jag se hur det ser ut därinne.

söndag 18 april 2010

Sprutdag 7 och orgalutran 1

Blev lite chicken när jag skulle sticka orgalutranet. Det var ju liksom nytt, blev länge sittande med den i handen. Min man satt bredvid och förklarade, nålen är lika tunn som den på din penna, tyng in den nu bara. Och så gjorde jag det. Gick bra, men efteråt började det svida ganska ordentligt. Nästan som det gör med pregnylen som jag tidigare använt.

Det råder riktig "positivtest-fest" i bloggvärlden, skrev om det igår men måste ju nämna det idag också. Nu har ju skål från ensamheten plussat också! Nu gäller det att hoppas att flytet håller i sig för oss andra också.

Jag är fullt medveten om att det inte alls behöver lyckas på första försöket, inte heller på andra. Jag försöker att inte vara för entusiastisk och positiv. Men jag har nu märkt att det fina vädret och alla dessa sprutor och magont ger mig hopp. Det kan ju faktiskt lyckas. Tänk OM det lyckas. Och om det inte lyckas så kommer jag att vara bitter, så mycket sprutor, magont, funderingar och väntan för ingenting.

Nu hoppas jag att jag inte får så mycket biverkningar av dessa två mediciner. Har inte fått så mycket av puregon, egentligen bara lite huvudvärk som bara kommer då och då. Och idag är första dagen som jag har lite illamående. Det känns som om jag håller på att bli sjuk, har ont i halsen och det känns som om jag kommer att få feber. Så det behöver inte alls bero på puregonen.

Sen en fråga: Kan man börja med ashtanga yoga (en form utan hopp) några dagar före ÄP? Jag har aldrig yogat förr och nu skall jag med en kompis på detta, men är lite skeptisk att börja precis före ÄP, är rädd att jag skall lyckas förstöra någonting. Å andra sidan kanske jag är så stor och full men ägg då att jag inte ens kan vara med, vem vet?!!

lördag 17 april 2010

Positivt i bloggvärlden

Joanna har plussat!!! Efter en lång kamp. Hon ger hopp åt oss andra. Alla ni därute, fortsätt att kämpa. Det tänker jag göra.

Igår var jag på en konsert och pickade inne på toaletten efter två glas vin. Kanske inte det bästa sättet men det gick ;)

fredag 16 april 2010

Sprutdag 5

Var på VUL idag och de hittade 5 stora på höger sida och 3 på vänster, därtill en massa småa.
Ni som vet, är detta en normal mängd? Läkaren sa egentligen inte så mycket.

Får fortsätta med samma dos och börja med orgalutranen på söndag. Det gjorde lite ont då hon gjorde VUL:et, försökte slappna av men det gick inte. Återigen undrar man hur ÅP skall gå då man knappt klarar av ett vanligt VUL.



1. Invänta mens CHECK
2. Börja spruta på dag 2 (ändrat från dag 3) CHECK
3. Vul 1 på fredag, ev, bromsmedicin Orgalutran from sö CHECK
4. Vul 2 nästa vecka
5. Pregnyl?
6. ÄP
7. Många fina ägg som blir befruktade och överlever. Slemhinnan etc. är fina
8. 1 överförs och resten läggs i frysen
9. Ev. eftermediciner och mycket vatten för att förebygga överstimulering
10. Testdag
11. Positivt test

torsdag 15 april 2010

Sprutdag 4

Sprutandet idag gick bra och det kom inget blod alls. Det känns i magen, men jag vet inte riktigt hur det känns. det gör ju inte ont utan det "känns". Imorgon skall jag på VUL, då får vi veta vad som egentligen händer där inne.

onsdag 14 april 2010

Sprutdag 3

Idag är den tredje dagen som jag sprutar. Det har gått riktigt bra. Men för en stund sen blev jag lite skraj, då jag drog ut nålen kom en stor droppe blod med, det liksom "vällde ut" ur mig. Det har det inte gjort de senaste gångerna. Tänkte att jag nog kommit åt något inre organ. Sen började vi kolla i pappren och min man sa att jag sticker för nära naveln. Måste sticka längre ner imorgon.
Är det farligt om det kommer mycket blod då man drar ut nålen? Har ni haft så?

Så där annars har jag inte känt så mycket ännu. lite som ÄL-ont har jag haft och nu efter att jag sprutat så gjorde det lite ont i magen. Men det lär väl bli värre. På fredagen skall jag på VUL och se vad som händer. Jag har bara en dos på 100 så vi får se om det räcker till.

Ja, just det och takussa skrev ju punkt 11 som jag glömt.

11. Plus på testet =)

Hoppas att jag skulle få det. Då får man börja en helt annan lista. Men det är en lång väg tills dess.

måndag 12 april 2010

Jag gjorde det!

Så nu har jag börjat med puregonen på riktigt. Det gick hur bra som helst. Värst är alltid de där sekunderna före det händer. Som tur så har jag ju använt pregnyl tidigare så detta kändes lätt och gjorde inte ont.
En stund efter så kändes det lite var jag hade stuckit men sen ingenting. Nu är det bara att vänta på att det börjar hända något.

Hittade en bekant på familjeliv i misstag (använder man sitt smeknamn som är ovanligt så får man skylla sig själv). Hon har försökt bli gravid i 6 månader men har ännu inte lyckats. Hon blev gravid med sitt första barn rätt så ung och visste inte om det före sent in i graviditeten. Nu hade hon skrivit att hon tagit för givet att det skulle gå bara så där att bli gravid igen. Som så många andra får hon märka att det inte är det lättaste.
Har två bekanta nu som försökt 6 månader. Hoppas att det inte är många fler som försöker. Nu tycker jag faktiskt att det är vår tur.

Sprutdag 1 (kan ni tänka er?)

Min mens började igår och det var tänkt att jag skulle börja spruta på dag 3. Eftersom sjukhuset inte har öppet då när jag skulle behöva VUL så blev det bestämt att jag börjar redan ikväll. På fredagen skall jag på första VUL för att se om det hänt någonting och då får jag ev också bromsmedicin. Så nu ÄNTLIGEN så händer det faktiskt någonting i mitt liv också.

Jag har väntat nu i typ ett halvt år på att få börja. Alltid kom det någonting i vägen. Men nu jävlar skall det sprutas. Jag låter aningen stöddig nu, får se hur det blir ikväll då det är dags. Min man är på jobb så jag är tvungen att sköta detta ensam de tre första gångerna. Men, då vet man ju åtminståne att man klarar av det.

Och solen skiner också, det får mig på mycket bättre humör. Jag försöker att inte hoppas för mycket, men, men...ca 30 % är ju en ganska bra chans. Dock kan det hända att den är aningen sämre nu när min mans test visade sig vara "inte så bra". Men de kanske vill prova både IVF och ICSI, då vet vi ju genast vilket som passar oss bättre. Förutsatt att vi får många ägg.

Min lista:

1. Invänta mens CHECK2. Börja spruta på dag 2 (ändrat från dag 3)
3. Vul 1 på fredag, ev, bromsmedicin
4. Vul 2 nästa vecka
5. Pregnyl?
6. ÄP
7. Många fina ägg som blir befruktade och överlever. Slemhinnan etc. är fina
8. 1 överförs och resten läggs i frysen
9. Ev. eftermediciner och mycket vatten för att förebygga överstimulering
10. Testdag

Nu är det bara att hoppas att man helst skulle klara det så här långt. Bockar av vart efter.

Aaaah, spännande tider. ÄNTLIGEN!

fredag 9 april 2010

Alldeles underbar blogg

Och för er som inte kan finska så vill jag ändå rekomendera denna sida. Bilder säger mer än tusen ord!!




Kvinnan lider av magavund och är bitter. Tänker Fetto då hon går förbi en gravid kvinna.

onsdag 7 april 2010

Just nu

Nu är det 2 dagar tills p-piller stop. Sen invänta mensen och på den 3:e dagen är det puregon som gäller.
FATTAR NI!! NU ÄR DET NÄRA!!!
Om någonting skiter sig i detta skede kommer jag att dö. Det senaste halvåret har bara varit att vänta. Hoppas allt går som det skall!

Jag gjorde VAD?

Jag har gjort någonting som jag hade bestämt att jag inte skall göra. Berättat om barnlösheten för en person som jag besämt att är den absolut sista som skall få veta. Det är en kille och en tjej som jag parat ihop, jag är väldigt god vän med båda. Har väl känt att de är två såna som fått allting lätt och inte velat berätta det här för dem. Svårt att förklara, men ni vet känslan: De där kommer nog aldrig att få veta om mitt problem att få barn.

Sen händer det i taxin på väg till en krog under påskhelgen. Hon börjar berätta för mig att de försöker få barn, att de försökt nu i 6 månader och om hennes endometrios (som jag redan vetat om). Jag blir lite ställd för hennes kille har alltid sagt till mig (har känt honom längre än henne) att han inte skall ha barn före han gift sig. Detta kommer att ske nu denna sommar, bröllopet alltså.

Ok, 6 månader tänker jag, det är ju ingenting men med tanke på endometriosen så förstår jag hennes oro. Detta slutade med att jag fort frågade min man om det är ok att jag berättar för henne och han efter några om och men gick med på detta.

Så där satt vi vid ett bord vid krogen och pratade och grät i flera timmar. Man märkte hur ångestfylld hon var över detta men även hur lättad hon var då hon fick berätta åt någon som faktiskt förstår hur hon känner sig. Om ingenting hänt till sommaren så kommer hon att bli opererad.

Det kändes bra att berätta för henne. Om de nu skulle lyckas så då skulle hon förstå varför jag inte vill träffas och vice versa. Det vi mest talade om var alla dessa hemska tankar och känslor som man får. Och det var bra att säga dem rakt ut.

Men, den hemska människa som jag är så önskar jag ju ändå inte att de lyckas före mig. De har försökt i 6 månader, vi i 29 månader. Det är en viss skillnad. Får man känna så?