Många saker som inverkar.
Chansen att bli gravid med clomifen är 5,6%. Clomifen och insemination 8,3%. IVF 20,7% Så enligt detta så är vi verkligen på väg åt rätt håll! Och jag hoppas att insemination skulle lyckas för oss, jag hoppas så hårt på detta. En orsak är att min läkare inte tror att jag skulle klara av IVF. Jag har så många faktorer som sätter mig i riskgruppen att få överstimulering. Men jag är villig att prova om insemintaionen inte lyckas.
Det är en hel del människor som berättar för sina nära om sina problem. Vet egentligen inte varför vi inte har berättat? Kanske av rädsla. Rädsla för vadå? Våra föräldrar kommer nog att tycka lika mycket om oss i alla fall. Vi har inte gjort något själva för att orsaka barnlösheten. På min sida av släkten finns adopterade barn och det är inget konstigt med det. Och pga av att det finns adopterade barn så vet även denna del av släkten att barnlöshet är ett stort problem och det är säkert därför INGEN från denna sida sagt någonting alls åt oss. Vilket är skönt! Jag hatar då okända/kända frågar när vi skall skaffa barn. Nuförtiden brukar jag säga att jag har så många barn på jobbet att jag nog klarar mig. Vilket lögn!
Ja, så varför inte berätta? Detta är något jag måste diskutera med min man givetvis först. Det skulle vara bra för honom att berätta åt någon. Jag har många som jag berättat åt redan; 5 nära vänner, frisörer och fysioterapeuter... Och så får jag mycket hjälp av att läsa andras bloggar. Det räcker med att läsa någon mening som gör att jag förstår att det finns andra som känner likadant. Ja just det och min syster vet jo om det. Vi har dock inte pratat om det sedan jag berättade. Tror att hon inte vill ta upp det eftersom det är ett känsligt ämne. Just nu har jag inte något behov av att prata om det med henne heller.
Det har gått en lång tid nu utan att någon berättat att de är gravida. Så det är väl dags snart igen då. Det värsta som kan hända just nu är att någon av mina närmaste vänner skulle meddela att de är gravida. Jag vet att det är grymt för mig att tänka så. Jag vill dem verkligen väl men just nu skulle det vara för mycket. Men i något skede kommer det att komma. Någon dag kommer någon av dem att meddela att vi skall få barn. Och HOPPAS HOPPAS HOPPAS att jag då redan har ett barn eller väntar barn. Då klarar jag av det, inte före.
En av dessa nära vänner har några gånger försökt att fråga mig när vi skall skaffa barn och jag har alltid sagt typ nåt om att man inte skaffar dem och sen bytt samtalsämne. Han har själv aldrig sagt något om deras planer men de skall gifta sig nästa sommar så det säger ju redan en del. Hans blivande har endometrios så de kanske inte får det så lätt. Detta är fräkt som bara den men jag önskar att de också fick kämpa ett tag, bara så att denna blivande frun verkligen skulle fatta att man inte kan få allt bara man knäpper med fingrarna. Hon tror det, att man får allt som man vill och sådana borde få känna på hur det känns då allt inte går som man vill.
De andra två vännerna vet om att jag försöker. Men det märks då vi pratat om det, att vi är i så olika livssituationer som man bara kan vara. De har just träffat sina respektive och den ena är inte ens intresserad av barn och så har hon också PCOS, precis som jag. Skillanden är bara att hon var gravid för flera år sedan och gjorde det hon då ansåg vara det rätta. Den andra vännen är inte heller så värst barnkär men nu skall hennes bror få barn och det har väl fått henne och hennes kille att fundera i sådana banor. Så det är bara en tidsfråga!!! Och hur klarar man av det. Att ens bästa vänner börjar få barn och man själv har försökt gud vet hur länge?!
Detta blev nu ett alldeles långt och onödigt inlägg. Men nu har jag i alla fall fått dumpa bort lite som jag funderat på. Tack för det!
