Igår var första dagen utan Ketorin. Så jag hoppas på att kanske ännu ha en chans, eller jag vill ju så jättegärna att det skall finnas en chans. Men med tanke på hur mycket medicin jag har proppat i mig under den senaste veckan så kanske det är bäst att bara låta bli. Nu borde jag ju njuta av att vi har "paus" tom januari och äta och dricka som jag vill. För denna paus är inte frivillig utan tvingad så man borde ju ta ut det bästa av den. Det finns ju ändå inget vi kan göra.
Min läkare sa till mig att det borde ha lyckats med clomifen för mig att bli gravid och att insemination är det bästa steget att ta som näst, så sa hon aldrig att den absolut inte skulle lyckas på egen hand. Som sagt så har jag ju problem med ägglossningen, men iom att jag använt clomifen så kanske min kropp nu framkallar äl även under "pausmånaderna". Det kan man ju inte veta utan ultra och blodprov. Men jag tänker i alla fall försöka. Har två försök till före inseminationen så jag ger verkligen inte upp.
Senast jag hade pausmånad så testade jag med äl-stickor och fick utslag då jag borde. Ok jag vet att personer med PCO(S) brukar ha problem med att äl-stickorna kan visa positivt falskt och på fel tidpunkt etc. Men då är det ju konstigt att det alltid blir positvit just då det borde bli det. Så kanske det finns en chans? Som sagt, jag ger inte upp!
Har läst tre olika böcker om barnlöshet nu under den gångna veckan. Det är otroligt hur många liknande historier det finns. Hur många männsikor som kämpar därute för att få sitt efterlängtade barn. Läste en finsk bok med 30 historier från olika par och efteråt så var jag tvungen att bläddra igenom boken på nytt och göra en liten undersökning. Slutresultatet var att 10 av dessa 30 hade PCOS och 15 fick sitt barn till slut och resten kämpade ännu eller hade gett upp. Ingen adoption, vilket jag fann lite mystiskt. Men hälften fick sitt barn. Och de säger ju att med behandlingar så får ca 70% sitt barn till slut. Ändå så tror jag ju att vi kommer att höra till just de här 30% som inte får det.
Förbättra din fertilitet är ockå en helt ok bok. Med många kapitel som jag kunde hoppa över;så slutar du röka och så går du ner i vikt. För mig var ju problemet att jag vägde för lite och hade ett för lågt BMI. Nu har jag ju åtgärdat detta och har nu ett BMI på 18,72. Skulle gå upp 5 kg men gick upp 6,5kg ungefär. Enligt den här boken så borde man ändå ha ett BMI på 20 för att man skall ha en ordentlig ägglossning. Jag behöver ju inte gå så mycket mer upp i vikt, men jag vill inte gå upp mer. ALLA mina kläder är för små, alla spänner och känns dåliga. Min mage är så stor att folk tror att jag är gravid. En del har lagt sig på magen och resten har bildat massiva lovehandels. Någon annan kanske skulle bli glad och köpa nya kläder men jag gillar de jag har och vill inte alls byta ut dessa. Jag vill behålla min vikt i kg men ha en plattare mage och bort med lovehandels. Vilket I-lands problem alltså!! Men i U-länder blir kvinnor ändå gravida trots undernärdhet och dåliga levnadsförhållanden. Här kämpar jag för att göra allt rätt och ändå blir det inte det.
I boken finns ett kapitel som ökar risken för utebliven mens (och ägglossning):
- Har inte fött barn tidigare. Nej-det har jag inte.
- Första mensen kom som över 13-åring. Jepp, way over!
- Låg kroppsvikt!!!!
- Hög stressnivå!
Många saker som inverkar.
Chansen att bli gravid med clomifen är 5,6%. Clomifen och insemination 8,3%. IVF 20,7% Så enligt detta så är vi verkligen på väg åt rätt håll! Och jag hoppas att insemination skulle lyckas för oss, jag hoppas så hårt på detta. En orsak är att min läkare inte tror att jag skulle klara av IVF. Jag har så många faktorer som sätter mig i riskgruppen att få överstimulering. Men jag är villig att prova om insemintaionen inte lyckas.
Det är en hel del människor som berättar för sina nära om sina problem. Vet egentligen inte varför vi inte har berättat? Kanske av rädsla. Rädsla för vadå? Våra föräldrar kommer nog att tycka lika mycket om oss i alla fall. Vi har inte gjort något själva för att orsaka barnlösheten. På min sida av släkten finns adopterade barn och det är inget konstigt med det. Och pga av att det finns adopterade barn så vet även denna del av släkten att barnlöshet är ett stort problem och det är säkert därför INGEN från denna sida sagt någonting alls åt oss. Vilket är skönt! Jag hatar då okända/kända frågar när vi skall skaffa barn. Nuförtiden brukar jag säga att jag har så många barn på jobbet att jag nog klarar mig. Vilket lögn!
Ja, så varför inte berätta? Detta är något jag måste diskutera med min man givetvis först. Det skulle vara bra för honom att berätta åt någon. Jag har många som jag berättat åt redan; 5 nära vänner, frisörer och fysioterapeuter... Och så får jag mycket hjälp av att läsa andras bloggar. Det räcker med att läsa någon mening som gör att jag förstår att det finns andra som känner likadant. Ja just det och min syster vet jo om det. Vi har dock inte pratat om det sedan jag berättade. Tror att hon inte vill ta upp det eftersom det är ett känsligt ämne. Just nu har jag inte något behov av att prata om det med henne heller.
Det har gått en lång tid nu utan att någon berättat att de är gravida. Så det är väl dags snart igen då. Det värsta som kan hända just nu är att någon av mina närmaste vänner skulle meddela att de är gravida. Jag vet att det är grymt för mig att tänka så. Jag vill dem verkligen väl men just nu skulle det vara för mycket. Men i något skede kommer det att komma. Någon dag kommer någon av dem att meddela att vi skall få barn. Och HOPPAS HOPPAS HOPPAS att jag då redan har ett barn eller väntar barn. Då klarar jag av det, inte före.
En av dessa nära vänner har några gånger försökt att fråga mig när vi skall skaffa barn och jag har alltid sagt typ nåt om att man inte skaffar dem och sen bytt samtalsämne. Han har själv aldrig sagt något om deras planer men de skall gifta sig nästa sommar så det säger ju redan en del. Hans blivande har endometrios så de kanske inte får det så lätt. Detta är fräkt som bara den men jag önskar att de också fick kämpa ett tag, bara så att denna blivande frun verkligen skulle fatta att man inte kan få allt bara man knäpper med fingrarna. Hon tror det, att man får allt som man vill och sådana borde få känna på hur det känns då allt inte går som man vill.
De andra två vännerna vet om att jag försöker. Men det märks då vi pratat om det, att vi är i så olika livssituationer som man bara kan vara. De har just träffat sina respektive och den ena är inte ens intresserad av barn och så har hon också PCOS, precis som jag. Skillanden är bara att hon var gravid för flera år sedan och gjorde det hon då ansåg vara det rätta. Den andra vännen är inte heller så värst barnkär men nu skall hennes bror få barn och det har väl fått henne och hennes kille att fundera i sådana banor. Så det är bara en tidsfråga!!! Och hur klarar man av det. Att ens bästa vänner börjar få barn och man själv har försökt gud vet hur länge?!
Detta blev nu ett alldeles långt och onödigt inlägg. Men nu har jag i alla fall fått dumpa bort lite som jag funderat på. Tack för det!
