Ruvare

Då är man ruvare igen. Pindagarna, de långa och jobbiga pindagarna är framför mig.

Åkte iväg till kliniken och kom fram i god tid. Eftersom ett annat par inte kommit än så tog hon mig först. Förklarade som det var, de två första embryona hade fått urusla poäng. Inte överflyttbara. Jaha, det här börjar ju bra tänkte jag. De tog två till med superbra poäng, 7/8 och 8/8. Dessa två skulle överföras. Perfekt! Sen säger hon: men nu är det så...att även de två urusla har fortsatt att dela på sig. De skulle typ kasta bort dem och så märkte de att de fortsatte att dela på sig normalt iaf. Så nu skall dessa "odlas" vidare och de blir kanske nerfrysta igen. Trodde inte man kunde göra det, att man fryser ner igen, men tydligen kan man det.

Anyway, upp på bordet och fram med magen och ultraljud. Som pågick i ca 15 min. Min livmoder är bakåtlutad och det är alltid svårt att "hitta" den. Sen fick vi avbryta och jag fick gå och dricka vatten (7 glas!!!) Medan jag satt och drack och väntade på att bli kissnödig så skötte min läkare en FET och en insemination. Sen var det min tur igen.

Nu gick det lite bättre men tog ändå länge att hitta det rätta stället. Sen då det är hittat så lägger de ju in den där grejen som håller slidan öppen. Efter det så var de tvungna att hitta det rätta stället igen. Men sen hittades det och de fick överflyttat båda och åtminståne en av dem hade redan blivit blastocyst så det var ju roligt att veta.

Så nu är det bara att vänta då igen. Är positiv eftersom de klarade upptiningen så bra, fick bra poäng och hade kommit till blastocyst stadiet.

Så nu skall jag föröka hålla en positiv stämning. De närmaste dagarna efter insättningen brukar gå lätt men sen den sista veckan är ren tortyr!!!

FET -på fredag

Har spenderat helgen i goda vänners sällskap i huvudstaden och varit på U2 konsert.

Idag blev det VUL på kliniken. Allt ser bra ut sa läkaren. Hon fick min slemhinna synlig genast och det var inte tal om saken, allt var bra. Jag skall börja med lugesteron imorgon och på fredag blir det insättning. Var nervös innan hur det skulle se ut. Var säker på att det skulle vara något fel. Sen gick vi igenom mina embryon för att se vilket par vi skulle ta. Jag hade tidigare valt ut ett par (8 cellig med score 2,5 och en 7 cellig med score 2). Embyologen hade sett på mina papper och valt ut några andra som inte alls var lika bra. Min läkare ansåg att de som jag valt är ok, så nu blir det dessa två om de klarar upptiningen.

Så nu är det att vänta lite till men det blir FET. Det är huvudsaken =)

FET -eller inte?

Var på VUL idag till en annan läkare än min egen. Hon mätte min slemhinna, med lite problem, och fick den till ca 8,8-9,9mm. Hon tyckte att detta var ett bra resultat och skulle räcka till överföring. Messade detta resultat till min egen läkare och hon ringde upp efter en stund. Hon sa att 9,9 är bra men om det är 8,8 så skulle hon inte göra någon överförning. Hon ringde tillbaka till den här andra läkaren och pratade med henne. Sen ringde hon upp och sa att hon vill träffa mig själv. Att hon vill se VUL rsultatet med sina egna ögon, så nu skall jag dit på söndags kväll (fördelar med att gå privat ;) . Vi skall till huvudstaden på konsert och kommer hem på söndagskväll. Och tills dess har förhoppningsvis slemhinnorna vuxit till sig lite ifall de inte är bra.

Jag skall ev. börja med gulkroppshormon också. Det kan hända att Zumenon inte passar mig och i så fall blir det plåster nästa gång. Jag har ju mått så väldigt dålig av denna medicin så jag skulle inte vara förvånad om det ställt till en massa skit.

Så det enda jag kan göra nu är att vänta. Vänta på söndag och förhoppningsvis få ett embryo överfört nästa vecka. En månad är ingenting i ditt fall säger läkaren men en månad är som ett halvt år för mig. Men jag litar ändå på hennes ord. Det är hon som är proffset. Och om hon då är noga med varje millimeter så då är hon det. Det är dyrt att överföra något som troligtvis inte ens kan leda till graviditet. Allt skall vara optimalt! Och då menar hon ALLT.

Hoppas att allt är optimalt på söndagen!!!

Hur tjocka har era slemhinnor varit då ni gjort överföring?

Sista gången om intrigerna mamma-syster-mikaela-konspirationsteori

Talade med min mor för första gången sen jag fått veta att min syster är gravid. Hon påstår att hon fått veta typ samtidigt som mig. Så jag får väl tro på det. Jag är ändå skeptiskt till det men väljer att tro att det är så. Jag berättade ändå åt henne att jag är så superbesviken över att få veta så här sent. För det är jag. Jag förstår att min syster inte ville berättade så tidigt eftersom det blev missfall förra gången. Men så här sent är ändå lite väl. Min mamma sa till mig att min syster kanske väntat på att vi skulle kunna berätta samtidigt att vi är gravida. Och att det är lite blandade känslor. Förstod till sist inte riktigt vad hon menade med blandade känslor. Om hon menade att min syster är blandad inför mig eller inför sin egen graviditet.

Min mamma hade då inte alls varit "sur" över att få veta så här sent. Men om man inte har varit barnlös så kan man inte förstå heller. Man vill liksom inte få veta idag och imorgon börjar folk säga grattis du skall bli moster då man egentligen vill höra; grattis du skall bli mamma. Börjar mer och mer tro att min mamma inte riktigt förstår hur det ligger till med det här. Hon förstår inte hur dåligt jag mår och det är något som jag skulle vilja att hon förstår utan att jag säger det åt henne.

Hur det blir med framtiden så vet jag inte. Hur jag kommer att kunna träffa min syster eller spendera tid med henne. Jag vet att det kommer att gå, för det måste det väl? Det kanske går redan nästa vecka. Hur som helst så tänker jag hedanefter inte prata om "konspirationsteorin". Om jag fortsätter att prata om det så kommer jag att använda alltför dyrbar tid till att tänka på sånt som kanske aldrig fanns.
Så ingen mer konspirationsteorin, men troligtvis blir det en del om min syster i framtiden, det går liksom inte riktigt att undvika. Och även om min bästa vän. Där är jag också väldigt kluven fortfarande. Förändringen kommer att bli radikal. På alla sätt och det är bara att bejaka och acceptera.

Vi gick på det där evenemanget med min kompis och hennes kille + ett annat par. Jag var ensam eftersom min man jobbade. Vi åt lite och gick runt på evenemanget. De skall kanske köpa ett hus som de skall börja renovera. Pratade inte egentligen om graviditeten förutom några små grejer men eftersom hon ännu inte har någon mage så känns det fortfarande lite overkligt. Min bästa vän och vår andra kompis skall fortsätta på yogan som vi började på men på en sådan dag att jag inte kommer att kunna fortsätta pga mitt jobb. Så nu har de ytterligare en sak som de gör tillsammans som inte jag är med på. Börjar känna att även denna vänskap kommer att rinna ut i sanden. Jag sur som ett bi över min egen livssituation och känner att det är omöjligt att känna glädje för andras skull. Vem skulle vilja spendera tid med en sån?

Anyway, ingen mer konspirationsteori. Punkt.

Zumenon "da dum"

Zumenon är verkligen inte någon rolig medicin. Får springa på toaletten hela tiden, min mage är helt konstig. Mår illa mest hela tiden och idag kom en liten blödning från ingenstans. Det går i vågor, ibland känns det helt ok och ibland mår jag så illa att jag tänker spy. Har både ont i magen och ibland känns det som det är en virvelvind därinne. Så nu hoppas jag verkligen att det här är första och sista gången jag är tvungen att äta av denna medicin.
Det måste bara lyckas!

2 magar och lite tystnadspliktsgnäll!

Idag då jag kom till jobbet hade vi en vikarie som jag känner sedan tidigare. Ganska snabbt på morgonen sa hon att hon har halsbränna och nåt om en baby till vintern. Inget jag noterade men inte heller min arbetskompis som själv är mormor. Det syns inte att hon väntar, hon har sett likadan ut alltid då jag har känt henne. Vet inte hur långt hon är på väg, funderade lite på det idag men förövrigt så kändes det helt ok. hon är vikarie och komme inte att jobba med mig så värst länge 8som det ser ut nu).

Sen lite senare skulle jag på ett möte med en terapeut och gå igenom lite saker. Gravid, förstås hon också. Hennes syntes så bra så jag kunde inte låta bli att stirra på hennes mage. Brukar inte glo på magarna utan tvärtom, strirra dem i ögonen för att försöka glömma magen, men idag gick det inte riktigt.
Tur att dessa är personer som jag knappt känner och kommer att ha rätt så lite att göra med.

Efter jobbet åkte jag till ytterligare ett ställe på palaver och där fick jag gnälla av mig angående mitt jobb. Härligt att kunna prata om saker med dess rätta namn då vi båda har tystnadsplikt. Blev av med en del som jag burit på ett tag nu. Så det var väldigt positivt.

Angående gravida vännen och systern har jag inte fått mycket gjort. Eller jo, skall på ett evenemang snart och fråga gravida vännen om hon ville följa med. Det ville hon nog men hon undrade om jag pratat med vår andra vän om hon också kunde följa med och våra män/pojkvänner. Hade lite hoppats på att åka bara vi två, men det kan vara bäst att se hur det känns nu först med lite mer folk och sedan träffas bara vi två. Ett steg i rätt riktning åtmiståne.

Överlag så känns det bättre nu. Då jag inte har träffat dem eller haft så mycket kontakt. Har koncentrerat mig på jobb och försökt att inte tänka på det hela tiden. Tårarna kommer rätt så lätt om jag funderar för mycket på det. Borde försöka se på saken ur en annan synvinkel: jag skall bli moster! Eller Min bästa vän skall få en baby! Men än så länge känns det lite krystat tyvärr. Och till på köpet har jag ju min egen behandling på kommande. Om den misslyckas så vet jag inte hur det blir med allting. Men, den dagen den sorgen.

FET nro 1

Det blir FET den här månaden =) Skall boka VUL till nästa vecka och överföringen blir troligtvis den 24. Men är inte alls lika förhoppningfull som under mina två färskförsök. Är så chockad ännu över den info jag fått den senaste veckan att jag nog inte riktigt klarar av hoppas just nu. För vad gör jag om det misslyckas den här gången? Det är liksom så mycket mer på spel nu.

Har försökt fundera ut vad jag skall säga eller skriva till dessa två men klarar helt enkelt inte av att få en enda mening eller någonting. Huvudet är så fullt att det är tomt. Inatt då jag skulle gå och lägga mig började jag fundera ut att min mamma nog måste ha vetat om att min syster är gravid. Hur skulle hon liksom inte ha vetat det? De har spenderat mycket mer tid tillsammans än vad vi har gjort på senaste tiden så hon måste ju ha märkt någonting.

Och det att de alla har vetat om det här och gått bakom min rygg i månader. I månader! Blir så otroligt besviken på dem och så arg att det enda jag nu skulle få sagt åt dem är fula ord, anklagelser och skrik. Och det är ju inte deras fel att de försökt att skydda mig men de borde ju ha försökt att tänka på det. På något sätt fatta att jag vill veta så fort som möjligt. Men i v 16, det är oacceptabelt.

Så min bästa väns graviditet kan jag på det sättet förstå mycket bättre. Den är i misstag och hon är säkert alldeles utom sig av skräck. Men vill inte visa det åt mig eftersom hon tror att jag kommer att bli arg på henne eller sur. Och hon berättade åt mig face to face så fort som möjligt. eller ja, så fort som hon klarade av det.

Blir så arg att tänka på det här så det är bäst att sluta skriva nu.

Det kan inte vara sant vol 2

Nej det kan faktiskt inte det. Vara sant. Mitt liv kan inte rasera två gånger på en vecka. Det kan bara inte det. Och det kan inte raseras av två av de personer som står mig närmast.

Först min syster och i går MIN BÄSTA VÄN! Min bästa vän -hon som inte skulle ha barn ännu på länge. Hon som inte är speciellt barnkär.

Borde väl ha fattat på något sätt. Borde ha varit mer på min vakt men...

Vi stod ett gäng utanför bröllopsfest platsen och så hörde jag då min bästa kompis säger att hon är med bil. Någon utbrister något i stil med varför i allsindar? Antibiotikakur hör jag henne säga. Det klingade genast till i min skalle. Sen tog hon bilnyckeln av en annan kompis och sa att hon skall gå till bilen och hämta en tröja då det är lite kyligt. Mikaela, kommer du med, säger hon. Hörde henne harkla sig konstigt och börja med orden: Ja, alltså jag vet inte hur jag skall börja.... Så sa jag: Du är gravid. Hon sa: Jag är gravid.
Började gråta omedelbart, inte så där panikstört tjutande men liksom började tyst för mig själv att mumla det här är inte sant, inte två gånger på en vecka, det här är inte sant... Min bästa vän berättade att hon haft så svårt att äta inne på festen, att hon haft hjärtklappning och skakat och varit så nervös då hon vetat att det bara måste ske idag och att hon inte vill hålla den här infon från mig längre.

Hon sa till mig att det blivit märkt i misstag i samband med en urinvägsinfektion och att hon inte trott då de ringt åt henne och berättat. (hon kan vara utan mens i månader så hon reagerade aldrig på det) Hon hade köpt hem ett test och det hade visat positivt och det första hon hade sagt åt sin pojkvän var: Hur fan skall jag berättade det här åt Mikaela?

Hon sa till mig att det är så orättvist. Och att det inte behöver vara okey. Jag stod emellanåt bara och mumlade okey, okey, okey...Det var liksom att jag försökte säga att jag förstår vad hon menar.

Det var verkligen inte så här det skulle gå. Jag skulle inte få veta att min syster är i v 16 och min bästa vän i v 9. Inte före mig och inte på samma vecka. Vi räknade ut med min man att dessa var 2/5, så det är tre kvar. Tre nära vänner och sen alla bekanta osv. Man måste liksom vänja sig vid det här. Det kommer aldrig att ta slut. Sen så kommer det säkert en massa andra barnet på väg meddelanden snart. Och Stina och hennes man dansade så nära som jag aldrig förr sett dem och såg varandra kärleksfullt i ögonen på dansgolvet igår och försvann lika snabbt hem så det tar väl tre månader så meddelar de att de skall få en till.

Inte nog med allt det här. För fan det finns mer. Utanför kyrkan så träffade jag en ytlig bekant, brudgummens moster som med sin stora röst frågade hur jag mår. Bra sa jag, ovetande om vad som kommer att ske senare samma dag. Jahaa, väntar int ni nå smått ännu skriker hon utanför kyrkan. Nej säger jag och ser frågande ut. Varför inte det då skriker hon ut!!! Jag ser på henne blir alldeles paff och säger typ jamen... och ser så surt jag kan på henne vänder mig om och går därifrån. Gick till min man och skakade av ilska och stod och svor utanför kyrkan för jag blev så sårad. Man kan ju inte fråga så där och stå och skrika ut det så alla hör.

Efter vigseln då vi förflyttade oss mot festplatsen så kom hon plötsligt och tog mig i armen och såg mig i ögonen och sa förlåt Mikaela, så där kan man ju inte göra. Jag såg att du blev ledsen. Efter det så pratades vi vid ännu en gång under kvällen då hon sa att hon verkligen borde tänka sig för och att hon om någon borde veta då hennes sons flickväns äggledare är bortopererade och de fått sitt barn efter andra provrörsbefruktningen. Såg den lilla pojken, hur söt som helst. Men kändes svårt att själv stå där och veta att vår andra just misslyckades. Berättade inget om i vilket skede vi är i. Inte ens att vi gör ivf. Försökte bara hålla gråten borta. En alltför känslosam kväll.

Hur går man vidar nu då? Hur håller man kontakten med två personer som man vill hålla kontakten med, men tycket att det är det jobbigaste man kan göra just nu. Jag fattar inte hur det här skall gå. Jag vet inte hur vi skall hålla kontakten. Skall vi träffas? Kommer det att göra ont? Klarar jag av det, när bleknar sorgen?

Snälla låt vårat första FET lyckas!!! Min mens började igår, i kyrkan, och har nu fungerat normalt och jag har tagit zumenon. Skall imorgon kontakta min läkare och se om hon tycker det är ok med FET denna månad. HOPPAS!

Oj oj oj mensbesvär

Min mens, som började för några dagar sen, började inte heller. Tog första dosen av Zumenon och sen kom det inget mer. Läkaren sa att jag skulle fortsätta sen när mensen börjar ordentligt.

Det gjorde den igårkväll 22-tiden. Rött blod kom det, ganska så mycket. Eftersom jag använder menskopp så är det lätt att se hur mycket som kommer och hålla koll på detta. På morgonen så var det lite mindre än vanligt, men inget jag reflekterade över. Tog en värktablett för jag började känna av lite magont och en till zumenontablett. På dagen då jag skulle tömma den fanns där två droppar brunt. Nästa gång samma sak.

Kunde inte göra så mycket annat än att kontakta min underbara läkare som ringde upp mig och vi pratade i 15 minuter. Det är troligtvis nåt som inte stämmer då mensen är sånhär. Om den börjar ordentligt snart så går vi vidare som plannerat men OM den igen börjar och slutar så då måste vi avbryta detta försök. Slemhinnan är inte tillräckligt bra ifall inte det kommer en ordentlig mensblödning snart. Avvakta var hennes svar.

Så nu försöker jag att ta det lugnt och invänta min mens som jag vill skall börja nu genast och vara riklig som fan och hålla på i 5 dagar. Lätt att försöka ta det lugnt!

Har ont i ryggen och det brukar jag ha under mensen. Lite molvärk i magen, men jag tog ju en tablett imorse så det kan hålla bort värken. Men inget ordentligt blod. Om jag bara kunde veta vad det är som orsakar mina mellanblödningar. Läste precis att man rekomenderar, i USA, kvinnor med mellanblödningar att ta extra b-vitamin. Vet inte riktigt hur det skulle hjälpa men kanske det är värt ett försök.

Vi pratade även om våra embryon och att vi har goda chanser att lyckas med dessa (1/3 av embryona klassas som TOP-klass) men min läkare vill att allt skall vara perfekt för att göra ett frysförsök. Hon sa att det är ekonomiskt olönsamt att lägga ett embryo om man vet att slemhinnorna inte är i skick. Då är det omöjligt att bli gravid. Hon säger som det är. Och om min mens fortsätter krångla, då är det bara att avbryta och vänta till september. Något som jag verkligen inte vill göra, men om det inte finns något val så finns det inte.

Snälla söta rara mens, jag vet att jag inte brukar tycka om dig men just nu vill jag verkligen att du kommer fram, ordentligt!!!Please??

Tack för era fina och kloka svar som jag fick på förra inlägget. Jag tror att det bästa för mig nu är att skriva ett brev åt min syster och förklara hur det ligger till med allting. Jag tror att hon kommer att förstå men det kan jag ju aldrig veta.
Tror dock att det är bäst att jag lämnar bort delen med att jag är besviken på att jag inte fick veta tidigare. Känns liksom onödigt att dra upp detta.
Min syster hade ju ett missfall i maj i fjol. Det kan ju hända att de försökt att bli gravida igen efter det genast. Vilket då betyder att även hon kan räknas som barnlös. Men hon har aldrig sagt något åt mig att de försöker, inte ens gett några som helst antydningar på det. Vi har aldrig pratat om missfallet. Jag var barnlös redan då så jag klarade inte av att prata med henne om det då, men i det skede så visste hon inte att vi försökte att få barn. Vilket rådd alltså!

Så har går det då man inte kan prata med varandra. Då man inte kan kommunicera. Det är något som vi i min familj helt enkelt inte klarar av. Min syster ville avsluta samtalet lika fort som jag eftersom vi båda visste att det snart brister. Min mamma vill inte ringa åt mig eftersom hon vet att jag mår dåligt trots att jag aldrig berättat åt henne hur dåligt jag mår. Men, kan hon veta eller förstå HUR dåligt jag mår om jag inte sagt något. Vet mammor sånt?

Senast vi var hos min mamma hade hennes man frågat av min man hur det är med Mikaelas mage. Han hade nog menat om jag är lika sjuk som jag var efter plocket eller något sånt. Men min man hade bara svarat dåligt, eftersom han menade att jag inte är gravid. Nu efteråt började jag fundera om det ändå är så att min mamma och hennes man visst om det här och försökte därför på något sätt fråga av min man för att ge info till min syster. Liksom en liten konspiration.

Måste börja skriva ner lite rader och se ifall jag får det till något vettigt. Det kommer att bli många tårar innan detta brev är klart.

Skall på bröllop i helgen och måste börja inställa mig på att det finns gravida där. Ett stort bröllop med mycket barn och jag vet att åtminståne en av brudfrämmorna är gravid. Som tur så är det mycket äldre folk och största delen är obekanta. Då brukar det gå lättare.

Tunga dagar

Det kommer att bli tunga dagar, långa veckor och jobbiga månader framöver. Grät hela kvällen igår och var helt förtvivlad.
Min syster ringde igårkväll och berättade att hon är gravid, i 16:e veckan. Att hon inte velat berätta något eftersom hon blödde de första veckorna och var inte säkert hur det skulle gå den här gången. Frågade kort hur det går för oss då och till svar fick hon: inte lika bra! Några hastiga kommentarer om att vi gör ett nytt försök ännu denna månad och sen ett snabbt slut på samtalet från bådas sida. Samtalet tog exakt 1 minut och 31 sekunder och var alldeles tillräckligt för att förstöra min värld.
Bröt ihop totalt! Värsta nyheten hittills under hela vår barnlöshet.

Det värsta är att jag känner oerhörd skam över att jag känner som jag gör. Att jag gråter och är helt förstörd. Att jag inte kan känna glädje över att hon skall bli mamma. Att jag inte kan för en gångs skull tänka på någon annan än mig själv.
Jag tänker på denna situation enbart utgående från mig. Hur skall det bli för mig? Hur skall jag klara av att se hennes mage? Hur skall jag kunna spendera tid med mina släktingar då hon är med och alla vill klappa på magen och prata om graviditetssymptom? Hur skall jag klara av det?

På ett vis är jag besviken över att få veta så här sent. Hon har varit gravid hela sommaren, på alla fester vi varit på etc. Och inte för en minisekund så har jag anat någonting. Detta kom totalt bakom hörnet. Visst så var hon med bil alla gånger, men hon skulle ju på jobb nästa dag och där kan man ju inte vara bakfull, inte på hennes arbete. Efter hennes missfall så trodde jag att hon skulle studera färdigt och börja jobba innan de skulle tänka på något sådant igen. Jag trodde ju att den graviditeten var ett misstag. Och att de ville vänta. Jag brukar vara ganska duktig på att veta när någon är gravid men den här gången kom det verkligen som ett slag i ansiktet.

Allting kommer att förändras nu. Precis allting. Mitt förhållande till min syster, till min mamma, till min mormor, till hela den sida av släkten. Och det kommer att bli låååångt ifrån mot det bättre. Vad skall jag och min mamma prata om då jag vet att det ända hon vill prata om är den kommande bebisen och vilka söta kläder hon har köpt åt den. Jag klarar ju inte av det, det är ju knappt att jag klarar av att ens veta om att hon är gravid.

Igår kväll så min man till mig att han inte vill träffa dem. Att han tänker spendera julen hos sina föräldrar eller på jobb. Eller så måste vi resa bort. Att han inte klarar av detta just nu. Det värsta är att nu denna jul, kommer HELA familjen att samlas här i vår stad. Alla kommer för det är så länge sen vi ALLA var tillsammans. Jag har redan meddelat åt de som bor utomlands att vi skall stanna hemma i år så vi får vara tillsammans. Hur i helvete skall detta gå? Då kommer min syster att ha en månad kvar till BF.

Då jag kom hem från jobbet idag hade jag fått ett brev från kliniken med resultaten på våra embryon. En massa score, freeze, cells, straw# och 2PN. Förstår i stort sett ingenting men så mycket har jag nu fattat att det embryo vi fick överflyttat under förra IVF:en var det allra bästa ett 8 celligt med klass 3. Efter att ha läst igenom alla mina papper så får jag väl bara konstatera att alla andra embryon är klassade som 2 eller 2,5 men det finns ingen 3:a kvar. Jag vet ju att man kan bli gravid med även mindre celler och mindre "klass" på ägget men detta gör mig ändå lite orolig. Vilka tänker de flytta nästa gång? Kommer de att klara av upptiningen?

Det enda som gör att jag nu skulle börja må bättre är en graviditet. Enkelt eller hur?

Säg mig kära medsystrar, hur kommer man över det här? Hur gör jag för att inte tappa kontakten med halva släkten? Hur klarar jag av att umgås med min syster i samma rum?

Jäkla mammapappa forum

Har nu försökt att kogga in på mammapappas webbsida ca 50-60 gånger och lika många gånger gjort ALLT det som man skall göra som det står att man skall göra och det går fortfarande INTE att logga in.
Jag har även försökt att skriva på deras sidor för att få hjälp, men det går inte heller fast hur jag ser att verifieringskoden är rätt.
Och de har heller ingen adress någonstans att hitta var man kan söka hjälp mot detta. Hur får man tag i någon som kan hjälpa en med detta på MP då man inte kan kontakta dem.

Hoppas verkligen att de åtgärdar detta problem fort. Vi är mer än en som förflyttar oss till andra forum om de inte får problemet åtgärdat.

Blir så sablars sur på sånhär saker som är onödiga att bli arg på!!!!!!!!