BF + 10 dagar

Jahapp, 10 dagar över då!

Min man har börjat göra lite jobb under dagarna, trots att han är på semester. Det händer ju liksom inget här inte. Bebisen bökar runt som en galning på kvällarna.

Tänkte jag skulle göra lite kokosbollar.

Bara väntar på fredagen då vi skall till sjukhuset. Hoppas att de gör en hinnsvepning eller något som skulle göra att det lägger igång. 

Har förresten försökt att kommentera på t.ex. Puma din blogg, men det går av någon anledning inte. Läste att blogger haft lite problem på senaste tiden med detta. Har försökt även på andra bloggar men nej, fungerar inte. Konstigt!!!

Vet ni vad jag hoppas!? Att SEN när allt detta lägger igång, då jag kommer till sjukhuset så kommer de att säga typ: jamen vad bra du är öppen 7cm redan, bara att tuta och köra.

Men vet ni vad jag är orolig för, att komma in och de säger: sorry 1 cm åk hem tillbaka. Det är liksom det värsta som kan hända just nu...

Skulle bli så glad om något gick min väg nu!

Sista MVC besöket

Idag var vi på det sista mvc besöket. Blodtrycket var ok, babyns hjärtljud 120 (den sover alltid mellan 8-11 på morgonen), hade en del svullnad och hade gått upp 1,5kg på en vecka. Så nu börjar jag samla vätska också.

Näste besök på fredag kommer att gå till sjukhuset och deras mödraavdelning. BM sa att jag skall förbereda mig på att de kommer att undersöka mig ordentligt och troligtvis att lossa på hinnorna och "gräva lite extra" där nere. Om det ser ut att vara något konstigt så sätter de igång mig. Men om allt är ok så kan det hända att de väntar ändå till måndagen.
Har en kompis som också har tid till sjukhuset samma dag som mig och hon blir kanske också igångsatt så i bästa fall är vi där samtidigt och föder. Jag bara hoppas att det skulle starta av sig själv före fredagen eller då sen under helgen, men inte så att jag måste vänta ända till måndagen.

Så nu bara väntar vi...

Vilken natt!!

Igår kväll var vi hos några kompisar på middag och kom hem typ 1 tiden på natten. Dagen till ära så är det ju beräknad förlossning...

Vaknade på natten av att jag hade ont i magen, tänkte att kanske det snart kickar igång, men det jag förundrades över var ju det att det gjorde ont hela tiden. Ryggen, magen och en grym halsbränna. Steg upp, kissade, tog en rennie mot halsbrännan och la mig på nytt. Hann inte ligga länge innan jag började fundera om jag ändå kanske hade ont i magen och inte nu-skall-jag-föda-ont.

Gick på toaletten två gånger med grym diarre´och jätteont i magen. min man vaknade och försökte lindra på olika sätt. Hittade ingen bra ställning fast jag hur rörde på mig. Sen kände jag att jag måste gå på toaletten igen. Hann bara öppna toalettlocket och började spy upp allt jag ätit under hela dagen, typ.

Medan jag spydde (vilket jag är livrädd för) så tänkte jag bara: om detta är förlossningen som kommit igång och det kommer att vara sånt här så klarar jag inte många timmar. Min man kokade vatten som jag försökte dricka och jag låg på golvet med min stora boll framför mig och försökte hitta en bekväm ställning.

Efter en timme så sa jag åt min man att hämta vetedynan värma den, lägga den på min rygg, massera min rygg ovanför och att jag vill försöka sova en stund. I detta skede började jag få smärtsamma sammandragningar också. På något sätt lyckades jag somna och då jag vaknade imorse så var jag bara ovanligt svag, men annars är det ok nu.

Men fy fan alltså vilken natt!!! Vill inte vara med om detta igen!! Vet inte om det var den ryska soppan vi åt hos våra bekanta som var för kryddig eller nåt. Idag kommer jag att vara väldigt försiktig med vad jag äter och dricker.

Men nej, ingen bebis ännu!!!

Sjukhusbesök nummer 2

Var på ultraljud nummer två idag och fick höra att bebisen väger ca 3,4 kg vilket är lite under det normala men växer fint enligt sin egen kurva. Läkaren (som pratade dålig svenska) gjorde en inre undersökning och konstaterade att ingenting hade hänt. Snacka om ANTIKLIMAX!!!! Eftersom ingenting hänt så kunde hon inte göra någon hinnsvepning eller något annat heller.

Så både min man och jag har missuppfattat vad läkaren på fredagen sa åt oss. Vi trodde att hon menade att det bara är en tidsfråga innan något händer. Den här menade att allt är som det brukar där inne. Så hon sa allt är ok, välkomna och föda. Hej då, du behöver inte komma hit fler gånger!

Och när det blir, det vete gudarna! Jag som hade trott att alla mina sammandragningar gjort en massa nytta och gjort att jag börjat mjukna upp där nere, men nej! Så nu är det bara att ta det lugnt och vänta. BF är ju den 25.9 så det är en vecka kvar till det, sen så går jag ungefär en vecka över tiden så jag börjat tro att bebisen kommer först i oktober.

Puuust också! Ikväll har jag förlossningsförbredelsekurs, sista gången. Har absolut ingen lust att gå. Och eftersom vi går på både finska och svenska så att min man också skall få info så skall vi imorgon också.

Just nu vill jag bara att tiden skall gå snabbt framåt!

En sväng på förlossningen!

Var till MVC idag och allt var ok tills vi skulle höra på bebisen. Den hade varit lite lugnare än vanligt och flyttat på sig från sitt "vanliga ställe". Hjärtljuden var väldigt låga och fast vi försökte tynga på magen och så så gick de inte upp tillräckligt mycket.
Så BM sa att vi kan åka in till förlossningen för att kolla att allt är ok. Så vi for dit och fick ligga med CTG i 30 minuter. Då vaknade bebisen till och kurvan blev riktigt bra. Hade även sammandragningar med 10 minuters mellanrum, vissa kändes mer vissa mindre, men inget som räknas som värkar (enligt mig).

Sen kom även en läkare och gjorde ett ultraljud, kolla flödet i navelsträngen och fostervattnet. Allt ok. Hon frågade om jag vill att hon gör en inre undersökning och jag sa att jag ville dt då jag nu en gång var där. Hon stack in fingrarna och det kändes riktigt ordentligt och hon bara tyngde dem längre och längre in. Men hon sa att hon inte kände nåt. Hon kom inte tillräckligt in så hon sa, om jag uppfattade rätt, att det nog börjat hända saker därinne.

Bebisen har rört på sig under dagen, inte lika mycket som den brukar men det brukar bli så mot slutet sa de. Hicka har den haft, så jag har nog känt den under dagen. Emellanåt känns det tungt och gör ont i ryggen. Vissa sammandrganingar känns lite men ännu inget som tyder på att förlossningen har startat.

Så en sådan dag har jag haft!! Puh!

11 dagar kvar

Ungefär 11 dagar kvar eller fyra veckor, om jag har otur. Har en lite sämre dag idag. Har sovit dåligt, har ont i ryggen och känner mig allmänt osocial. Var en sväng på stan igår och var helt slut då jag kom hem. Dagen före var jag på en mamma-barnträff med några gamla kompisar och efter det var jag också trött och där så satt jag ju bara och pratade.

Dessutom så har jag svängt uppochner på min dygnsrytm. Går och lägger mig 01.00 tiden och vaknar vid 10.30. Och så sover jag dåligt därtill, vaknar av att det trycker lite här och där. Jag börjar vara riktigt trött på att vara gravid just nu. Och det värsta är ju att jag inte har någon aning om hur länge jag har kvar att gå och vänta. Jag har ju räknat med att gå över tiden som tycks vara vanligt i min familj men hoppas ju ändå på ett något tidigare ankomstdatum.

På fredag skall jag till mvc och på måndag på nytt TUL till sjukhuset. Jag hoppas ju i hemlighet på att de skall göra in inre undersökning på sjukhuset för att kanske lägga igång det lite ;) Men är rätt så säker på att de inte kommer att göra det. Huvudsaken är att bebisen mår bra. Och vet ni, efter att ha sett på min mage nu en längre tid och följt med bebisens hjärtljud så börjar jag bli säkrare och säkrare på att det är en kille jag väntar. De flesta sa i början att det nog är en tjej men fler och fler har sagt åt mig nu att det nog är en kille. Så vid födseln kommer jag att bli väldigt förvånad om det är en tjej som kommer ut.

ONT och vecka 35

Shit alltså vilken dag! Min man åkte på jobb vid 11.30. Hade lite konstig mage och lite diarre´ som tydligen hör till min graviditet då och då. Sen började en liksom mensvärk i mitten av magen, precis ovanför blygdbenet (heter det så?) och det liksom slutade inte. Gick i duschen, hjälpte inte, låg på min "jumppaboll", hjälpte inte. Försökte kolla på klockan lite då och då men det var ju inga sammandragningar utan en konstant smärta.

Sen tog jag min vetedyna som tog bort det ondaste. Värmde den allt som allt 3 gånger och låg och vred mig i soffan för att hitta en bra ställning. I något skede värmde jag den JÄTTEvarm och la den mot magen och tvingade mig själv att somna. Sov kanske 45 min trots att det gjorde väldigt ont fortfarande. Vaknade, kissade, hade ännu ont. Men sen då jag kom tillbaka lyckades jag hitta en ställning i soffan som inte gjorde ont hela tiden. Satt så jättelänge.

Helt skumt alltså. Bebisen skall verkligen INTE komma ut ännu!!!! Nu gör det ont då jag rör på mig men då jag sitter så är det ok. Började fundera om jag har fått kallt, om det kan vara urinvägsinflammation?! Men det gör ju inte ont då jag kissar.

Försökte ringa min man just men han svarade: har bråttom! Så jag sa att han kan ringa senare (mår ju bättre nu). Vill inte skrämma upp honom då han är på jobbet. Han har bara ett sånt jobb att ifall det händer något så kan det ta flera timmar innan jag får hem honom.
Bebisen rör på sig hela tiden så där vet jag att allt är bra. Det är ju huvudsaken, men man blir ju skraj då man får så där ont ett tu tre. Låg bara och tänkte och sa: jag tänker inte föda nu, det är för tidigt!

Hoppas att resten av dagen är bättre =)

Besök på akuten

Skulle ju på ett läkarbesök eftersom jag trodde att jag haft lite sammandragningar och har känt mig så trött, slut, orkelös, svag i benen, tungt att andas då jag bör på mig snabbt och i trappor. Fick vänta i en timme då hon hade så många patienter före mig. Läkaren kunde inte säga så mycket. Tyckte jag skulle gå på ett blodprov. Babyns hjärtljud hördes fint och jag har inte öppnat mig eller något sådant. Blodtrycket låg på 98/56 (ca).


Åkte till sjukhuset för att ta blodprov. Sen hade jag ett jobb som jag ville sköta om eftersom det var sista gången så jag fixade det och på väg därifrån ringer läkaren som hon lovade och meddelade svaren för blodproven. Ett av blodvärdena var förhöjt, just det som tyder på att man kan ha blodpropp. Så hon ville veta mera om hur jag mådde. Förklarade igen hur jag mår och så kom det ju fram att vi har blodpropp i släkten.
Hon tyckte att jag skulle åka till akuten och bli uppkollad av en annan läkare. Så jag åkte hem tog med min man och for till akuten.

Där blev jag först emottagen av en person, sen pratade jag en sköterska, sen med en till som tog blodtryck (som låg på 127/70 typ, högt för mig skall jag säga), väntade en stund och sen fick vi gå in i ett rum och där så skulle de ta ett blodprov på mig som skulle tas med en viss nål och med det skulle man se "blodgaserna" i blodet. Hon stack mig två gånger (en ung läkare) och det misslyckades och i detta skede hade jag redan kommit i grym panik eftersom det gjorde så ont och hon hade redan gjort det två gånger.

Sen kommer det in en stor kärra, två damer och en börjar slita mina kläder och den andra i min arm, utan att riktigt säga vad de håller på med. Eftersom jag i detta skede var i panik pga blodprovet så skulle de bara kunnat förklara vad de håller på med så skulle jag hållit mig lugn.

Den ena skulle ta hjärtfilm och den andra skulle ta ett vanligt blodprov. De gjorde allting så snabbt så tom min man blev lite skraj att varför gör de allting så snabbt, är det bråttom på något vis eller?!
jag visste ju att de måste ta det där "svåra" blodprovet på nytt så jag låg i sängen och var helt panikslagen fortfarande. Sen låg vi nog där i ca 3 h utan att det hände nånting. En sköterska var in och frågade om jag haft vattkoppor som barn eftersom de behandlat en där som troligvis haft det under dagen.
 
På 3h hann jag som tur lugna ner mig. Sen blev det skiftesbyte och en sjukskötare kom in och presenterade sig. En humoristisk typ som sa att jag var den de skulle ta i tu med som nästa då vi väntat så länge.


Snart kom läkaren in. Han hade med sig de där hemska nålarna igen. Men av nån anledning så litade jag genast på denna läkare på ett annat sätt än den förra. Så vi tog hjärtultra, syre kollades, han frågade massor med frågor, kollade om jag var svullen, lyssnade på hjärtat... Han höll nog på med mig i allt som allt 1,5h skulle jag säga. Och ja, han skulle ju ta det där obehagliga testet. Han hämtade ultraljuds maskinen och försökte hitta rätt med hjälp av den. Första gången gick inte. Andra så kom det blod och jag bara yes nu lyckades det.
Sen kom han tillbaka såg lite knepig ut och sa att det nog var en vanlig ven, eftersom jag inte skulle må så bra om jag hade så uselt värde i just den venen som han försökt hitta. Så han sa orden: jag måste prova igen! Denna gång hämtade han ultramaskinen och sa att han kan försöka ta det från armvecket. Hittills hade de försökt ta det från handleden.


Och nu lyckades det nästan genast med hjälp av ultraljudet och det gjorde inte lika sjukt som tidigare. Värdet var väl ok, men eftersom jag hyperventilerade under provet så var det inte så exakt som det skulle ha kunnat varit.
Men, enda som tyder på propp var till slut detta ena blodprov som blivit taget under dagen. Då det togs på nytt var det lite lägre än tidigare. Men ändå förhöjt. Slutsatsen blev att jag skall ta kontakt genast jag känner att något förändras eller blir sämre. Tröskeln att ta kontakt skall vara låg, som det så fint heter. Annars får jag leva som vanligt.


Så en sådan historia. Måste tacka det finska sjukvårdssystemet som faktiskt tar det minsta lilla på allvar. Kändes som om jag hela tiden visste att det inte är något men sånhär saker är inte att leka med.

Och läkaren var kunnig, sjukskötaren humoristisk och jag fick en jogurt trots att de inte brukar ge någon mat på akuten.
 

Sjukskriven

Jepp, jag är sjukskriven. Började på ett nytt jobb så där hux flux, där jag är tvungen att springa efter ett barn på en gård utan staket så att detta barn inte skall rymma(!). Började känna mig slut och anfådd och tyckte det var jobbigt att gå och stå och ville bara sitta ner. Ringde till mödrarådgivningen och hon sjukskrev mig resten av veckan.
Idag ringde jag tillbaka och sa att jag nog tror det är sammandragningar det är frågan om. Har funderat hur det känns och alla har sagt att: Du VET nog sen när du har sammandragningar!! Guess what, det har jag inte visst förän igår! Då satt jag med händerna och klämde på magen och så kände jag hur den blev hårt. Jag har alltid tänkt att det är bebisen som gör något så att det känns så, men kom nog fram till att det måste vara sammandragningar. Min man kände också och sa till mig att så där tycker han det har varit redan i många veckor. Jag har bara inte själv fattat. Så jag ringde tillbaka till MVC idag och fick tid till en läkare imorgon, bara för att kolla att jag inte börjat öppna mig eller något annat hemskt.
Är inte så värst orolig men det är ju inte så kul heller det här. Men nu är jag som sagt sjukskriven resten av veckan och nästa vecka är det meningen att jag skall jobba 4 dagar och sen börjar min semester så tjejen på mvc sa att hon tror läkaren sjukskriver mig för de fyra dagarna. Så det börjar se ut som om jag har semester nu då =)

Babyn sparkar och verkar må fint. Så det är ju en himla tur det!


(bild lånad från internet)

Rådgivningen idag

Var på rådgivningen idag. Hade gått ner 300g, vilket jag blev förvånad över. Blodvärdet var lite dåligt men inte så dåligt att jag behöver extra järn ännu. Allt såg bra ut men det tog väldigt lång tid innan de kunde hitta hjärthjudet med dopplern och jag hann redan bli lite orolig. Hade ju dock läst att det kan ta tid att hitta det.

Tankarna går dock till FC som går igenom det värsta man kan gå igenom. Styrkekramar till dig för att klara av morgondagen!

Livets orättvisa

Livet är så orättvist ibland så det går inte att lägga ord på det. FC har mist sin lillSudd.

Vad säger man? Det finns inga ord som kan beskriva hur ledsen man blir. Tänker på dig!

Denna eviga oro

Jag går omkring och är orolig hela tiden. Det börjar minst sagt bli aningen jobbigt.

Oroar mig för ifall vår lilla Pingvin lever. Undrar varför det liksom ilar i livmodern, slidan och ner mot baken. Funderar över vårt nacksvullnadsultra som är om 2,5 vecka. Kommer allt att se bra ut? Tänk om allt inte är bra? Kommer jag att kunna slappna av efter detta eller kommer detta oroande att fortsätta? Varför har jag ingen mage ännu? Osv osv. Är det någon som känner igen sig eller är jag ensam.

Är med på något forum och känner mig inte fullständigt som "en i gänget" eftersom jag oroar mig så mycket mer än de andra och vårt barn inte blivit till i misstag. Borde säka upp ett forum för såna som är gravida efter IVF. Yes, det skall jag göra, hitta likasinnade.

Min man och jag bestämde igår att vi nu måste börja tänka mer positivt. Vi har blivit riktiga pessimister (åtminståne jag) och tänker allt så väldigt negativt. Inte bara iom barnlösheten utan så där överlag. Måste börja hitta mer positiva saker i vardagen. Som t.ex. idag var maten god på jobbet eller blev så glad då en kollega sa att mitt hår är så fint. Ni vet, små saker.
Så dagen positiva grej får bli: solen sken hela dagen och maten på jobbet VAR faktiskt god.

Småa steg i rätt riktning...

Illamående jag är tillbaka

Hej! Nu är jag tillbaka från min Thailandsresa. Och man kan ju säga att jag mår illa. Under resan så klarade jag morgonen och dagen rätt så ok men kvällarna var jobbiga som bara den. Konstant illamående och thai-mat, bläääää. Ni kan ju bara tänka er hur lätt det är att vara i thailand och inte vara det minsta sugen på deras mat. Vi fick kolla alla resaturanger att de hade pizza eller pasta så att jag kunde äta där.

 OM jag skulle vetat hur dåligt jag skulle börja må skulle jag nog aldrig ha rest iväg. Mot slutet av resan började jag må illa även på dagen. Jag spydde inte men såndär hela-tiden-illamående. Sen sista kvällen så hade jag även diarre´och så fick jag en blödning. Ni kan bara tänka er hur det kändes. Jag var säker på att nu är det kört. Blödningen var sparsam och slutade ganska snabbt och övergick till brunt. Diarre´n fortsatte och klockan 4 på natten steg vi upp och satte oss i en buss för att åka mot flygfältet. Hemresan var jobbig och jag mådde sååååå illa i planet. Satt bara och gungade fram och tillbaka som en autistisk och försökte få i mig lite vatten helst.

Efter mycket om och men kom vi till hotellet i Helsingfors och min man beställde mat till rummet. Tog en bit lax i munnen och fick springa och spy ut den.

Nu är vi hemma och jag mår illa hela tiden. Inte så att jag spyr men nästan. På måndag borde jag infinna mig på jobb vilken just nu låter omöjligt. Skall på ultra imorgon för att se om blödningen jag hade gjort någon permanent skada eller om det finns någon därinne. Jag har inte ens ringt mödrarådgivningen ännu. Vill inte göra något innan ultrat. Och diarre´n den liksom fortsätter så just nu är jag även rädd att jag fått typ salmonella eller något liknande

Så imorgon så vet vi hur det ligger till. Jag försöker intala mig själv att illamåendet är ett bra tecken, men det kan ju bero på medicinerna jag äter också.

Skall försöka läsa ikapp om er andra, det har säkert hänt en hel del här också. Sen då jag orkar, borde kanske gå ut en stund i solskenet.

Ja just det och jag borde ju liksom vara i v. 9 nu.

Ruvardag 10 och förvirrad

Ruvardag 10 är här och jag är så förvirrad. Gjorde ett graviditetstest i morse. Såg på resultatet efter 5-6 minuter och kan liksom urskilja ett litet streck där. (Man skulle se mellan 5-10 minuter). Men på grund av min tidigare erfarenhet så vågar jag inte tro någonting ännu.

Jag drömde att jag testade positivt, sprang omkring och var helt ifrån mig. Vaknade 03.45 gick och kissade och somnade om. Vaknade på nytt 9.30 och hade fått för mig att jag inte skall använda ett digitalt test utan ett billigt test. Så gjorde jag det och vad händer? Ett flummigt litet streck som syns bättre i verkligheten än på bilden.

Så vad skall jag tro nu då? Det syns som sagt betydligt bättre i verkligheten men eftersom jag fått ett falskt plus tidigare så är jag alldeles virrig nu.

TÄNK OM??? TÄNK OM DET INTE ÄR?

Eftersom det är så tidigt ännu så vill jag inte använda annat än morgonurin så nu måste jag vänta hela dagen ända tills imorgon för att kunna testa på nytt. Fattar ni vilket dygn det här blir? Men är man testnarkoman så är man.

Det värker i livmodern, konstant värk, men det gör inte så ont. Brösten är sjuka som vanligt.

Kan inte bara denna dag vara över fort!

Nya bilder i dagsljus, men som sagt på dessa bilder har det ju gått någon timme.

Ruvardag 8 och deppig

Föll i en djup svacka idag. Min arbetskompis som jag berättade för att vi har problem med att få barn, är gravid. Hon var det redan då då vi talades vid men hon visste inte om det då ännu. Jag hade mina aningar. Och nu efter det så har gått och funderat över hennes mage och förseningar på morgonen etc.

Idag så frågade hon av mig när jag får veta om jag är... Jag sa att om lite mer än en vecka. Ville inte säga det exakta datumet. Sen steg hon bara upp och gick därifrån och jag tyckte att det var lite konstigt.
Sen vid kaffebordet så satt vi några stycken där och då kläckte hon ur sig det. Att hon är i v. 8 men ville berätta på jobbet för att är så trött. Berättade att hon varit på ultraljud till " min klinik" som jag tipsat henne om.
Det blev plötsligt såå väldigt jobbigt att sitta där. Kände att jag måste fly, men jag visste ju att om jag stiger upp och sticker iväg så kommer hon efter mig. Så det var bara att försöka hålla god min och låta de andra två prata och fråga saker av henne. Som tur var de båda såna: oj kul grattis. Och inte jameen ooooh kom hit så får jag krama dig-typer.

Lite senare kom hon fram till mig och kramade mig och sa någonting om: "att det skulle gå så här, då vi just pratade om att det inte fungerar..." Hoppas att det lyckas för er nu. Jag kunde inget annat än göra mitt allt för att kämpa mot tårarna som ändå trängde fram. Tror nog att det gjorde det för henne också. Hon hade sagt till sin man: jag kan ju inte gå till jobbet nu. Med tanke på mig, hur hon skall berätta det för mig.

Så nu är jag officiellt den där som människan som folk tänker på genast då de gjort sitt positiva graviditetstest. "- Hur skall jag kunna berätta för Mikaela". Skitkul att vara den personen! Den personen som är sist kvar av alla som försökt få barn.

Skulle på ett annat jobb efter detta. Grät hela vägen i bilen. Grät här hemma och gråter nu. Varför skall livet vara så här jävla orättvist?

Symptom: Lite ont i magen, brösten och ryggen. Sovit skitdåligt och drömt konstigt. Haft urvarmt på jobbet idag trots att jag brukar frysa. Är nu mer säker än någonsin att det inte lyckats. Ju mer som plussar, desto mindre finns kvar åt mig.

Ruvardag 2

Jaha, det började tidigt den här gången. Googlandet efter: när fäster blastocysten. Dag 1-2 eller 2-5 har jag googlat fram. Och ni vet, allt som läser då man googlar är ju sant. ;)

Det känns fortfarande i magen. Mensvärk light skulle jag kalla det. Hoppet är stort men ju mer jag tänker på vår situation desto mer förtvivlad blir jag. Varför?

Sköldkörtelunderproduktion
För höga Prolaktinvärden
Eventuellt PCO-äggstockar
Spermier som ibland kräver ICSI
Tydligen Endometrios (skall be att få mina papper från sjukhuset. Vill läsa hur det egentligen ligger till.)
Mellanblödningar VARJE månad
Fel på emrbyona då de klarar upptiningen så uselt

= vad är oddsen att vi kommer att lyckas? Det känns lite hopplöst just nu.

Tar för tillfället 6 olika mediciner, 10 tabletter/vagitorier/dag. Detta är min 5:e ruvning och jag har allt som allt ruvat på 9 stycken embryon. Borde det inte börja vara min tur nu. Men sen tänker jag på de som gjort 12 stycken IVF behandlingar och ruvat på 24 embryon och ännu inte fått något plus. Då är det ju nog deras tur nu!

Gott nytt år?

Vi var här hos oss igår. Vi och två andra par, varav bästa vännen är gravid. Vi åt gott, drack lite, spelade lite, gick ut för att se på då det gamla året blev ett nytt. Stöpte nyårslyckor och sen bestämde de andra att de skulle åka hem så det blev en verkligen snabb och tråkig avslutning på kvällen.

Det gick väl ok så där i början. Märkte dock att jag kände mig osäker. Allt som kom ut ur min mun lät dåligt och fel.
Jag har ju haft för mig att min bästa vän och vår andra vän spenderar tid tillsammans mer än vad vi gör men så är det tydligen inte. Då hennes pojkvän börjar fråga av min kompis om bebisen sparkar mycket och om hon vaknar av att den sparkar eller om hon mått illa. Hallåå, måste ni tala om detta just nu?? Jag var i köket och lade fram spelplanen till spelet vi skulle spela och märkte hur diskussionerna gick till barn, babyn, graviditet och hundar. 4 saker som jag just nu inte är det minsta intresserad av. Jag gick upp på övre våningen och satte mig i en stol i arbetsrummet och lyssnade på vad de talade om därnere. Tänkte att det är bäst att vara däruppe tills de byter samtals ämne och ifall jag får psykbryt. Gick inte ner förän jag hörde att någon sa: var är Mikaela?

Det känns så krystat och svårt att umgås. Inte roligt!! Jag var ju medveten om att de säkert kommer att åka tidigt, åtminståne bästa vännen men att de andra åkte med sen också med ursäkten, man får ändå inga taxin idag. Vi var tysta länge då de hade åkt. Varken jag eller min man sa någonting till varandra. Jag städade i köket. Han i vardagsrummet. Sen såg vi på en löjlig barnfilm, skrattade lite och sen gick vi och sova. Det kändes liksom what´s the point att träffas då det blir så där.

Så inget lyckat nyår alls tycker jag. Jag vet ju att jag gör detta svårt för mig själv. Men jag tycker det är så jobbigt att träffas och över huvudtaget diskutera någonting som har med graviditet och barn att göra. Undrar hur länge detta kommer att hålla i sig? Min bästa vän kommer att få sitt barn i början av mars. Min syster när som helst. Så 2011 kommer nog att till en början med vara ett jobbigt år.

Och vad kläcker kompisen pojkvän ur sig då vi stöper (åt sin flickvän): du kommer att bli gravid i år. Tack för den, det skulle bara fattas! 

UL-tid

Igår fick jag äntligen tiden till mitt ul denna vecka. Tre olika läkare sms:ade mig under dagen för att kolla att jag verkligen fått tiden :)

Min bästa vän håller på att leta efter en begagnad vagn på nätet. Min syster håller på att förbereda sig på att föda. Och jag, jag käkar mina jävla zumenon jag och hoppas på ett jävla mirakel.

Lite jobbigt

Det är lite jobbigt nu, men med betoning på lite.

Vi var hemma hos min gravida bästis för några dagar sedan. De hade flyttat och vi var dit på middag med ett annat par. Som tur blev det inte så mycket gravidsnack men jag märker att det är SKITjobbigt att träffas. Nu syns det tydligt och bf är i början av mars. Så det är snart. Inga bebisgrejer ännu men en Anna Wahlgren bok såg jag. Det skar också i hjärtat.

Sen träffade jag min gravida syster också. Där stod den nya fina vagnen och väntade (och det är klart att det var den vagnen jag vill ha...) och sängen var bäddad och skötbordet monterat.

Varför känns det som om alla andra lever mitt liv? Och då jag vet att det inte blir något barn under 2011 för vår del så gör det ännu mera ont. När tar denna smärta slut????

Haft lite paus

Har haft en liten bloggpaus. Försökt att fokusera på jobb och nöjen. Det har gått ganska bra.

Fick idag veta att det är en pojke min syster skall få. De hade fått veta det av misstag och hon berättade via sms. Försöker att ställa in mig på att jag skall bli moster. Just nu tänker jag det bara som att min syster får ett barn inte som det att även jag blir någonting, nämligen moster. Försöker mitt bästa för att tycka att allt detta inte är jobbigt.

Min svärmor hade frågat av min syster på en fest om hennes baby var plannerad. Hur f*n liksom frågar man det? Jag tycker det är ok att fundera över det själv men att fråga det rakt ut. Sen hade hon även börjat berätta att : Mikaelas bästa kompis är ju också gravid bla bla bla, vad fan har hon med det att göra? Sen hade hon sagt åt min syster att hon inte får säga något för hon blev väl osäker på det då min syster sa att hon inte hört något sådant. Och sen lite jesussnack på. Blir så jäkla störd på det där gud och jesussnacket. Man får ha sin tro och man får tro så mycket man vill men att försöka tynga det i ansiktet på andra som inte är intresserade av det är höjden. Det har gått till en sådan punkt att jag inte ens vill åka dit och hälsa på dem. Jag vill inte höra Gud välsingne dig då jag åker därifrån, jag får bara ångest av att tänka på det.

Och sen berättade min man att hans mamma har gått omkring en längre tid och trott att jag är gravid. Vet inte varifrån hon kan ha fått det?!! Vi har ju nog sagt att vi berättar sedan då det sker.

Det är en lång tid till maj och vår nästa IVF. Denna paus känns inte alls bra, men jag behöver tydligen detta. Spenderar dagarna i ända på att fokusera på att det inte blir något barn under 2011. Att det inte blir något. Att jag 2011 på julen inte har något barn i min famn, då heller. Jag vet att man skall hoppas och försöka tro att det kan lyckas men tyvärr så har jag ingen tro på våra två embryon som finns kvar i frysen. Inte efter förra upptiningen. Sannolikheten att de kommer att klara sig är minimal. Min läkare verkar inte riktigt tro att FET kan lyckas för mig. Åtminståne så känns det så.

Så maj 2011 är det som gäller. I januari gör vi ett sista FET försök och sen blir det en lång väntan. En lååång väntan.