Nej det kan faktiskt inte det. Vara sant. Mitt liv kan inte rasera två gånger på en vecka. Det kan bara inte det. Och det kan inte raseras av två av de personer som står mig närmast.
Först min syster och i går MIN BÄSTA VÄN! Min bästa vän -hon som inte skulle ha barn ännu på länge. Hon som inte är speciellt barnkär.
Borde väl ha fattat på något sätt. Borde ha varit mer på min vakt men...
Vi stod ett gäng utanför bröllopsfest platsen och så hörde jag då min bästa kompis säger att hon är med bil. Någon utbrister något i stil med varför i allsindar? Antibiotikakur hör jag henne säga. Det klingade genast till i min skalle. Sen tog hon bilnyckeln av en annan kompis och sa att hon skall gå till bilen och hämta en tröja då det är lite kyligt. Mikaela, kommer du med, säger hon. Hörde henne harkla sig konstigt och börja med orden: Ja, alltså jag vet inte hur jag skall börja.... Så sa jag: Du är gravid. Hon sa: Jag är gravid.
Började gråta omedelbart, inte så där panikstört tjutande men liksom började tyst för mig själv att mumla det här är inte sant, inte två gånger på en vecka, det här är inte sant... Min bästa vän berättade att hon haft så svårt att äta inne på festen, att hon haft hjärtklappning och skakat och varit så nervös då hon vetat att det bara måste ske idag och att hon inte vill hålla den här infon från mig längre.
Hon sa till mig att det blivit märkt i misstag i samband med en urinvägsinfektion och att hon inte trott då de ringt åt henne och berättat. (hon kan vara utan mens i månader så hon reagerade aldrig på det) Hon hade köpt hem ett test och det hade visat positivt och det första hon hade sagt åt sin pojkvän var: Hur fan skall jag berättade det här åt Mikaela?
Hon sa till mig att det är så orättvist. Och att det inte behöver vara okey. Jag stod emellanåt bara och mumlade okey, okey, okey...Det var liksom att jag försökte säga att jag förstår vad hon menar.
Det var verkligen inte så här det skulle gå. Jag skulle inte få veta att min syster är i v 16 och min bästa vän i v 9. Inte före mig och inte på samma vecka. Vi räknade ut med min man att dessa var 2/5, så det är tre kvar. Tre nära vänner och sen alla bekanta osv. Man måste liksom vänja sig vid det här. Det kommer aldrig att ta slut. Sen så kommer det säkert en massa andra barnet på väg meddelanden snart. Och Stina och hennes man dansade så nära som jag aldrig förr sett dem och såg varandra kärleksfullt i ögonen på dansgolvet igår och försvann lika snabbt hem så det tar väl tre månader så meddelar de att de skall få en till.
Inte nog med allt det här. För fan det finns mer. Utanför kyrkan så träffade jag en ytlig bekant, brudgummens moster som med sin stora röst frågade hur jag mår. Bra sa jag, ovetande om vad som kommer att ske senare samma dag. Jahaa, väntar int ni nå smått ännu skriker hon utanför kyrkan. Nej säger jag och ser frågande ut. Varför inte det då skriker hon ut!!! Jag ser på henne blir alldeles paff och säger typ jamen... och ser så surt jag kan på henne vänder mig om och går därifrån. Gick till min man och skakade av ilska och stod och svor utanför kyrkan för jag blev så sårad. Man kan ju inte fråga så där och stå och skrika ut det så alla hör.
Efter vigseln då vi förflyttade oss mot festplatsen så kom hon plötsligt och tog mig i armen och såg mig i ögonen och sa förlåt Mikaela, så där kan man ju inte göra. Jag såg att du blev ledsen. Efter det så pratades vi vid ännu en gång under kvällen då hon sa att hon verkligen borde tänka sig för och att hon om någon borde veta då hennes sons flickväns äggledare är bortopererade och de fått sitt barn efter andra provrörsbefruktningen. Såg den lilla pojken, hur söt som helst. Men kändes svårt att själv stå där och veta att vår andra just misslyckades. Berättade inget om i vilket skede vi är i. Inte ens att vi gör ivf. Försökte bara hålla gråten borta. En alltför känslosam kväll.
Hur går man vidar nu då? Hur håller man kontakten med två personer som man vill hålla kontakten med, men tycket att det är det jobbigaste man kan göra just nu. Jag fattar inte hur det här skall gå. Jag vet inte hur vi skall hålla kontakten. Skall vi träffas? Kommer det att göra ont? Klarar jag av det, när bleknar sorgen?
Snälla låt vårat första FET lyckas!!! Min mens började igår, i kyrkan, och har nu fungerat normalt och jag har tagit zumenon. Skall imorgon kontakta min läkare och se om hon tycker det är ok med FET denna månad. HOPPAS!
