Det kommer att bli tunga dagar, långa veckor och jobbiga månader framöver. Grät hela kvällen igår och var helt förtvivlad.
Min syster ringde igårkväll och berättade att hon är gravid, i 16:e veckan. Att hon inte velat berätta något eftersom hon blödde de första veckorna och var inte säkert hur det skulle gå den här gången. Frågade kort hur det går för oss då och till svar fick hon: inte lika bra! Några hastiga kommentarer om att vi gör ett nytt försök ännu denna månad och sen ett snabbt slut på samtalet från bådas sida. Samtalet tog exakt 1 minut och 31 sekunder och var alldeles tillräckligt för att förstöra min värld.
Bröt ihop totalt! Värsta nyheten hittills under hela vår barnlöshet.
Det värsta är att jag känner oerhörd skam över att jag känner som jag gör. Att jag gråter och är helt förstörd. Att jag inte kan känna glädje över att hon skall bli mamma. Att jag inte kan för en gångs skull tänka på någon annan än mig själv.
Jag tänker på denna situation enbart utgående från mig. Hur skall det bli för mig? Hur skall jag klara av att se hennes mage? Hur skall jag kunna spendera tid med mina släktingar då hon är med och alla vill klappa på magen och prata om graviditetssymptom? Hur skall jag klara av det?
På ett vis är jag besviken över att få veta så här sent. Hon har varit gravid hela sommaren, på alla fester vi varit på etc. Och inte för en minisekund så har jag anat någonting. Detta kom totalt bakom hörnet. Visst så var hon med bil alla gånger, men hon skulle ju på jobb nästa dag och där kan man ju inte vara bakfull, inte på hennes arbete. Efter hennes missfall så trodde jag att hon skulle studera färdigt och börja jobba innan de skulle tänka på något sådant igen. Jag trodde ju att den graviditeten var ett misstag. Och att de ville vänta. Jag brukar vara ganska duktig på att veta när någon är gravid men den här gången kom det verkligen som ett slag i ansiktet.
Allting kommer att förändras nu. Precis allting. Mitt förhållande till min syster, till min mamma, till min mormor, till hela den sida av släkten. Och det kommer att bli låååångt ifrån mot det bättre. Vad skall jag och min mamma prata om då jag vet att det ända hon vill prata om är den kommande bebisen och vilka söta kläder hon har köpt åt den. Jag klarar ju inte av det, det är ju knappt att jag klarar av att ens veta om att hon är gravid.
Igår kväll så min man till mig att han inte vill träffa dem. Att han tänker spendera julen hos sina föräldrar eller på jobb. Eller så måste vi resa bort. Att han inte klarar av detta just nu. Det värsta är att nu denna jul, kommer HELA familjen att samlas här i vår stad. Alla kommer för det är så länge sen vi ALLA var tillsammans. Jag har redan meddelat åt de som bor utomlands att vi skall stanna hemma i år så vi får vara tillsammans. Hur i helvete skall detta gå? Då kommer min syster att ha en månad kvar till BF.
Då jag kom hem från jobbet idag hade jag fått ett brev från kliniken med resultaten på våra embryon. En massa score, freeze, cells, straw# och 2PN. Förstår i stort sett ingenting men så mycket har jag nu fattat att det embryo vi fick överflyttat under förra IVF:en var det allra bästa ett 8 celligt med klass 3. Efter att ha läst igenom alla mina papper så får jag väl bara konstatera att alla andra embryon är klassade som 2 eller 2,5 men det finns ingen 3:a kvar. Jag vet ju att man kan bli gravid med även mindre celler och mindre "klass" på ägget men detta gör mig ändå lite orolig. Vilka tänker de flytta nästa gång? Kommer de att klara av upptiningen?
Det enda som gör att jag nu skulle börja må bättre är en graviditet. Enkelt eller hur?
Säg mig kära medsystrar, hur kommer man över det här? Hur gör jag för att inte tappa kontakten med halva släkten? Hur klarar jag av att umgås med min syster i samma rum?
Uppdatering
1 år sedan
Hej,
SvaraRaderaJag tror att man måste tillåta sig att sörja och tycka att det är precis så jobbigt som man upplever det. Kanske också säga till din syster att du tycker att det är jobbigt och att du inte än vet hur du ska förhålla dig till hennes graviditet. Att det får ta tid att komma fram till det också. Jag förstår att det måste kännas skitjobbigt. Och att hon inte berättat på så lång tid. Då känner man sig lätt lurad. Hoppas du kan prata med din syster och att hon förstår.
Hej,
SvaraRaderaFörstår hur du känner. Man måste tillåta sig att vara ledsen och berätta hur man känner angående graviditeten. Vi började med utredning för 2 år sedan och har sen dess gjort 2 IVF och 4 frysförsök, alla negativa. Under den tiden har alla i vår bekantskapskrets fått barn eller är gravida. Vissa graviditeter har iallafall för mig varit lättare att hantera än andra. Med tiden blir det lättare, men är nog fortfarande jobbigt efteråt när man har umgåtts med de gravida/som har barn. Så visst är det bra att berätta varför man kanske inte vill träffas lika ofta som tidigare.
Jag måste nog berätta åt henne eller skriva ett brev eller något. Har en känsla av att hon inte mår så bra angående vår situation heller. Det märktes då hon ringde. Måste fundera i några dagar och ta något beslut sen.
SvaraRaderaTack för att ni orkar lyssna på mitt gnäll!
Hei Mikaela,
SvaraRaderakirje vaikuttaa hyvältä ajatukselta. Siskosi saattaa pelätä juuri sitä, että hän menettää kontaktin sinuun. Toivottavasti jaksatte ja pystytte puhumaan tästä.
Voimia.
Hej fina du! Jag håller med dom andra att du måste få sörja o. känna som du gör, men det bästa vore nog att berätta åt din syster hur du känner, säg precis som det är! det kommer antagligen att såra henne att du känner så inför hennes graviditet MEN hon kommer inte att må sämre än du gör nu. Kanske kan du senare fokusera bort hennes mage o. prata om annat, ni kan ju försöka deala er fram, det är jättesvårt för människor som aldrig behövt känna sig ofrivilligt barnlösa att förstå, det har jag lärt mig med åren men dom måste försöka förstå din sorg annars kan man inte umgås. Din mamma kan säkert prata om annat också än din systers graviditet bara du säger åt henne att det är skitjobbigt o. vill inte prata om det...inte nu just iaf. Hoppas, hoppas det blir bra mellan er för det där behöver du inte till på köpet.
SvaraRaderaKram
Hej, Har varit med om nästan samma sak. Vi började försöka och misslyckades hela tiden. Samtidigt kom det fram att min yngre syster var gravid! Mådde verkligen pyton och klarade inte av att träffa henne utan att må illa de första månaderna. Jag är det äldsta barnet i släkten och hade sett fram emot att få "leverera" det första barnbarnet, det kändes som om hon tog det ifrån mig.
SvaraRaderaDet kom till en brytningspunkt där jag insåg att jag faktiskt förstörde en del av hennes graviditet. Hon förtjänade att ha en syster som var glad för hennes skull, som stöttade och var där för henne. Därför stålsatte jag mig och spenderade mer tid med henne.Jag älskar ju min syster och med tiden gick det lättare att umgås.
Visst det var jobbigt när hon födde barn och vi var utan. Idag väntar vi fortfarande på att få ett plus på stickan... Men otroligt nog så är hennes 3 månaders gamla bäbis den som får mig att må bra när jag är nere för att vi inte lyckats än. Det kommer säkert att vara så för dig med. Du kommer att finna tröst i hennes barn eftersom du kommer att se en del av dig själv i honom/henne. Och ni kommer att lyckas!
Det blir lättare med tiden, om man ställer in sig på det.
Håller tummarna för er!
Kram
Ettvanligtliv: Det känns verkligen hemskt, att man vill vara glad, men klarar inte av det. Men jag skall försöka. Just nu måste jag bara låta dammet lägga sig ännu ett tag. Och få upp hoppet till min stundande FET. Vem vet, kanske vi är gravida samtidigt?!!
SvaraRaderaDu var stark som orkade spendera tid med din syster och verkligen gick in för att det skulle fungera.