lördag 30 januari 2010

140 inlägg

Så många inlägg har jag gjort här. Drömde i natt att jag gjorde bloggen till en bok. Som om någon skulle vilja läsa den?

Tiden går så långsamt, det är största problemet just nu. Sen genom facebook visade det sig att två ytligt bekanta har fått barn. Suck! Båda i min ålder. Jag vet att min tid kommer, förr eller senare på ett sätt eller ett annat. Men det känns så jobbigt nu. Att inte ens ha en möjlighet att kunna bli gravid. P-piller start om någon dag, helt absurt!

söndag 24 januari 2010

Babydrömmar

Drömde att jag hade ett barn. En pytteminimal baby som bara var ett huvud. Jag hade den i min hand och hade ingen aning vad jag skulle göra med den. Det var ju bara ett huvud. Ibland blev den en hel baby, vi skulle åka iväg någonstans och alla babyns kläder fanns rumt om i lägenheten. Det tog länge och alla var sura på mig för att det tog så länge. Jag kunde helt enkelt inte hantera situationen och det var ju kallt ute så jag behövde mängder med kläder. Sen skule jag lägga babyn i en babybjörn som var ljusblå. Den var otroligt ful och den hade kostat 90 e oh var begagnad och i dåååligt skick. Den var likson omöjlig att få på. Alla väntade på mig och jag började få panik. Hittade en annan babybjörn som var av bättre kvalitet men den vägde så mycket att jag inte kunde ta den.

Sen minns jag inget mer. En baby som bara är ett huvud. Det är i alla fall en baby. Jag kommer ihåg då jag drömde att jag födde en lite val, som jag hade i ett akvarium i baksätet på min bil som saknade tak.
Inget att söka i drömboken tror jag!

lördag 23 januari 2010

IVF-väntan

Det kommer att bli en lång väntan det här. Tre långa månader på att få börja. Och inga inseminationer blir det före det heller. Mina mellanblödningar ställer helt enkelt till det. Så nästa vecka blir det p-piller för min del. Kan ni tänka er hur fel det känns just nu? Att äta p-piller som gör att man ABSOLUT inte kan bli gravid. Då det är det man vill mest av allt.

Bara att lita på läkarna nu då. Väntar på några provsvar ännu men prolaktin och sköldkörtelproven var ok så det är bara att fortsätta med medicinerna. Slemhinneprovet eller vad det nu var gjorde som jag redan skrev så jäävla ont. Allt jävla skit måste man stå ut med. Det räcker liksom inte med smärtan som själva barnlösheten orsakar utan man skall gå igenom en massa smärtsamma behandlingar och prover också.

Det känns dock bra att vi berättat för våra föräldrar och syskon. Det var inte det lättaste men nu är det gjort. Så nu om man är på dåligt humör så kan de förstå varför. Alla verkade förstående och frågade bra frågor. Ingen sa något "fel" eller slappna av så lyckades det-bullshit. Min mor var väldigt positivt inställd till att det kommer att lyckas eftersom hennes arbetskompis fått barn via IVF. Min far sa inte så mycket men jag vet att han ändå förstod. Min fars fru var den som förstod mig bäst. Hon sa att jag måste tycka att livet är så orättvist och hon förstod den psykiska biten på ett sätt som ingen annan. Min mans föräldrar blev glada över att helst någon av deras tre barn försöker att få barn. De andra har inga trots att de är gifta och mycket äldre än oss. Så för dem var det att vi försöker ett glädjande besked. Min man berättade för sin bror som inte sa någonting. Han sa INGENTING fast han nog hörde det. Tror att han och hans fru funderar i samma banor. Skall tala med henne nästa gång jag ser henne. Berätta det för henne, tror nämligen inte att brodern gjort det.

Har blivit förkyld och är lite snorig, så denna lördag spenderas framför tv med Robinson och ev lite skönhetsfix. I brist på annat att göra!

tisdag 19 januari 2010

Läkarbesök

Mellanblödningar= dåligt. Skall äta p-piller i 3 månader. Tills IVF börjar. Det blir den korta vägen pga risk för hyperstimulation. Tog ett prov idag. Trodde jag skulle dö. Trodde på riktigt att jag skulle dö av smärta!

Har berättat åt min far och hans fru i helgen.

Är helt snurrig! Skriver mer när jag "samlat mig".

onsdag 13 januari 2010

I did it

Jag berättade för min mor. Eller ja, jag skrev det. Fick ett meddelande av min mor var hon meddelade om en bra sak som hänt henne som hon var lycklig för. då tänkte jag att jag kan berätta denna nyhet på samma gång eftersom den också är positiv och det kändes bättre att berätta nu när jag själv är positiv och inte då när jag är som mest på botten och deppad.

Hon hade gissat, förstås, mor som hon är. Hon hoppades att det skall gå bra och hon skulle inte berätta för någon. Så one down and one to go. Pappa med sambo kvar. Det tar jag kanske i helgen om jag tycker det känns bra. Kanske jag klarar av att göra det face to face åt dem. skulle inte fått det gjort åt mamma utan att börja gråta så det gick bra så här. Mina syskon går där i samma veva sedan. Typ.

Nu har jag i alla fall gjort det! Eller ja, hälften av det!

Yes Yes Yes

Min läkare ringde mig idag. Vi får börja med IVF redan nu i vår. Skall till sjukhuset nästa vecka för info om hur allt skall gå till. Jag är så HAPPY! Jag hade ju tänkt att vi får vänta hela året men nu redan i april-maj skiftet får vi börja.

Fick idag veta om en till som skall få barn till sommaren och bekräftelse om ännu en till som skall få. Men just nu känns det ok. Så TACK för att läkaren ringde just idag. Spännande tider, Äntligen.

tisdag 12 januari 2010

Framtiden

Satt här och funderade på framtiden. På den närmaste framtiden. Jag har varit så lycklig över att ingen från denna sida av släkten har småa barn. Inga magar, inga barn och inga frågor. Hur kommer detta att bli nu? Kommer släkten att börja fråga av oss nu? Jag hoppas att den barnlöshet som funnits i familjen förr ännu skulle inverka så pass att ingen frågar något. Men det kan ju inte jag veta.
Och vad i hela fridens namn skall jag då svara på dessa frågor om de kommer. Jag har inte ens berättat för mina föräldrar ännu. Jag får liksom inte riktigt till det. Skall jag bara säga det eller skall jag skriva ett brev? Hur har ni gjort?

Tiden går så långsamt just nu. Väntar på inseminationen och först och främst på mensen att den skall börja. Speciellt nu när jag har mellanblödningar så vill jag att den skall kicka igång så jag slipper dessa.

Var till biblioteket och lästa lite baby och gravidtidningar. Köper inte dem längre och läser egentligen inte såna längre. Men ibland får jag såndär infall. Jag vill ju så gärna ha alla möjliga konstiga cravings. Jag vill så gärna fundera ut vad mitt barn skall heta. Jag vill shoppa vagn och mammakläder. Varför kan jag inte få göra det?

fredag 8 januari 2010

Upp och ett hårt fall ner

Jag tänkte tanken, men sa det aldrig högt. Nu gör jag det. Tänkte förra veckan: -Det är ett tag sedan nåfon meddelande att de skall få barn. BOOOOOOOOOM! Hemma hos min Far med sambo på onsdagen...BOOOOOOOM...din 21-åriga kusin skall få barn kring midsommaren. Ville bara dö! Blev så sur! Så arg! Så...så....svartsjuk! Livet är så orättvist.

Nej, vet ni. Min kusin har alltid sagt att hon skall minsann ha barn ung hon fick jag höra. Blev sur och sa att det är väl fan ingenting man bara bestämmer och kämpade för att hålla tårarna tillbaka. Tack gode gud för min lillasyster som just behövde hjälp med en skönhetsgrej och jag kunde koncenterara mig på detta. Skulle minsann ha smällt av annars.

Igår kom nästa BOOOOOM. Inte i form av gravid-nyhet utan snarare anti-gravid nyhet. Bruna flytningar. Idag kom blodblandade flytningar. Borde ha ÄL idag, testade. Nej negativt. Så det var säkert tidigare i veckan genast efter min magsjuka. Kände mig hängig och uppsvälld då och skylle på magsjukan. Som tur lyckades vi få till det en gång under denna period. Alltid någonting.

Men vad är då dessa blödningar? Min läkare tycks inte veta och hon ÄR expert på sånhär saker. Så vem skall då ge mig en diagnos? Vem skall få detta att sluta? Inga mediciner, viktökning eller dylikt hjälper. Jag är väl dömd att leva med en handduk under rumpan resten av livet. Skål på den saken då!

söndag 3 januari 2010

2010 är här

Julen spenderades i Spanien. Hur härligt som helst! God mat, drinkar och vitt vin i mängder och varma lata dagar på standen. Precis vad vi behövde just nu. Barnlösheten kändes långt borta. Klarade tom av att se gravida utan att bli helt galen. Egntligen skulle vi inte åka någonstans utan pengarna skulle sparas till behandliganrna som snart börjar men jag sa till min man att jag måste bort från allt detta, annars blir jag tokig. Och det var ett bra beslut.

Då vi kom hem från flyget åkte vi via butiken för att köpa lite mat tillvårt toma kylskåp. Träffade min mans en gammal "arbetskompis". Vi väntar barn, säger de. Och hans fru står med en stor lemonadflaska i handen. Min man gratulerade och ja sa väl: Voi kuinka kivaa. Sen tog jag en cider i min hand och konstaterade att den här smaken bara måste ju vara bra, den tar jag! Sen pratade vi inga mer om det. Varken med dem eller med varandra. Firade nyår med vänner och som tur klarade jag av att släppa det där totalt.

2010
Förväntingar: inte så höga faktiskt. Ja, vi skall börja med insemination men tyvärr är jag så negativt inställd till dessa att jag bara vet att det inte kommer att lyckas, eller så är det en defensmekanism. Kankse jag blir mer positvi sen då vi faktiskt börjar med behandlingarna.

2010 är väl året då vi får börja berätta för våra nära hur det egentligen ligger till med våra planer på att få barn. Min man har redan berättat åt några på jobbet. En hade genast förstått och det hade kunnat diskutera detta i flera timmar, eftersom de går igenom samma sak. Inte lika länge som oss och med ett missfall bakom sig, men barnlöshet är alltid barnlöshet.
Hur man gör då man berättar? Ingen aning. Det är lättare att tala med läkare och ytligt bekanta än att prata med sina egna föräldrar eller vänner. Pappa kommer att försöka med något: det ordnar sig nog ni är så unga tal och jag kommer att bli arg för att han inte fattar. Mamma kommer inte att kunna hålla detta för sig själv och det kommer att sluta med att min mormor, min kusin och några av hennes vänner vet det inom några veckor.

Usch, nu var jag fräck, de kanske tar det bra och inte alls beter sig som jag tror att de kommer att göra. Återstår att se.

Har två par kompisar som skall gifta sig i år. Och sanningen har slagit mig. Om allt går som jag INTE vill så kan det hända att dessa blir gravida före mig. Sa detta till min man, de kan få barn före oss! Fy vad orättvist var allt jag kunde tänka. Tänk om det blir så?