IVF-väntan

Det kommer att bli en lång väntan det här. Tre långa månader på att få börja. Och inga inseminationer blir det före det heller. Mina mellanblödningar ställer helt enkelt till det. Så nästa vecka blir det p-piller för min del. Kan ni tänka er hur fel det känns just nu? Att äta p-piller som gör att man ABSOLUT inte kan bli gravid. Då det är det man vill mest av allt.

Bara att lita på läkarna nu då. Väntar på några provsvar ännu men prolaktin och sköldkörtelproven var ok så det är bara att fortsätta med medicinerna. Slemhinneprovet eller vad det nu var gjorde som jag redan skrev så jäävla ont. Allt jävla skit måste man stå ut med. Det räcker liksom inte med smärtan som själva barnlösheten orsakar utan man skall gå igenom en massa smärtsamma behandlingar och prover också.

Det känns dock bra att vi berättat för våra föräldrar och syskon. Det var inte det lättaste men nu är det gjort. Så nu om man är på dåligt humör så kan de förstå varför. Alla verkade förstående och frågade bra frågor. Ingen sa något "fel" eller slappna av så lyckades det-bullshit. Min mor var väldigt positivt inställd till att det kommer att lyckas eftersom hennes arbetskompis fått barn via IVF. Min far sa inte så mycket men jag vet att han ändå förstod. Min fars fru var den som förstod mig bäst. Hon sa att jag måste tycka att livet är så orättvist och hon förstod den psykiska biten på ett sätt som ingen annan. Min mans föräldrar blev glada över att helst någon av deras tre barn försöker att få barn. De andra har inga trots att de är gifta och mycket äldre än oss. Så för dem var det att vi försöker ett glädjande besked. Min man berättade för sin bror som inte sa någonting. Han sa INGENTING fast han nog hörde det. Tror att han och hans fru funderar i samma banor. Skall tala med henne nästa gång jag ser henne. Berätta det för henne, tror nämligen inte att brodern gjort det.

Har blivit förkyld och är lite snorig, så denna lördag spenderas framför tv med Robinson och ev lite skönhetsfix. I brist på annat att göra!