Blodprov igen och lite tankar om den stundande förlossningen

Nu har jag varit på det förhoppningsvis sista blodprovet på en lång tid (mätning av sköldkörtelvärdet). Det gick väl ok men hon som tog provet var aningen för nervös för att jag skulle kunna slappna av. Trots sin ålder, hon var inte ung precis och då hon var klar så var hon tvungen att gå och kolla med några kollegor att det kommit tillräckligt i provröret för att det skall undersökas.

Läste ut Att föda idag och kommer nog att läsa vissa kapitel på nytt för att få det att sjunka in bättre. På nåt sätt så anser jag att boken tar upp smärtlindring i en liten negativ ton och då jag läst delar av den så tänkte jag att jag skall minsann föda med bara lustgas jag. MEN jag känner mig själv och jag VET att det aldrig kommer att gå. Jag klarar ju knappt av blodprov. Kanyl i handen är ett kapitel för sig och jag kommer mer än väl ihåg hur det gick till när Pingvinen plockades ut ur mig som litet ägg. Och det var inte behagligt. Jag kommer även ihåg hur det kändes efteråt då jag ett tu tre fick ont i magen och låg och slog med handen i madrassen pga smärtan. Då var det inget bautahuvud på väg ut ur mig....
Så smärtlindringen är jag tyvärr tvungen att tacka ja till.

Det kommer att gå, det tvivlar jag inte på och det kommer att vara jobbigt, det vet jag också. Men det kommer att gå, på något sätt och i nuläget så känner jag ingen panik över förlossningen. Det får ta den tid det tar, jag får ta den smärtlindring som behövs och det som är det viktigaste är ju det faktum att ut kommer ett barn som är vårat.
Vår egen lilla Pingvin!

Ja just det och en bild kan jag ju bjuda på. Så här ser jag ut i vecka 29 (28+0)

Ruvardag 2

Jaha, det började tidigt den här gången. Googlandet efter: när fäster blastocysten. Dag 1-2 eller 2-5 har jag googlat fram. Och ni vet, allt som läser då man googlar är ju sant. ;)

Det känns fortfarande i magen. Mensvärk light skulle jag kalla det. Hoppet är stort men ju mer jag tänker på vår situation desto mer förtvivlad blir jag. Varför?

Sköldkörtelunderproduktion
För höga Prolaktinvärden
Eventuellt PCO-äggstockar
Spermier som ibland kräver ICSI
Tydligen Endometrios (skall be att få mina papper från sjukhuset. Vill läsa hur det egentligen ligger till.)
Mellanblödningar VARJE månad
Fel på emrbyona då de klarar upptiningen så uselt

= vad är oddsen att vi kommer att lyckas? Det känns lite hopplöst just nu.

Tar för tillfället 6 olika mediciner, 10 tabletter/vagitorier/dag. Detta är min 5:e ruvning och jag har allt som allt ruvat på 9 stycken embryon. Borde det inte börja vara min tur nu. Men sen tänker jag på de som gjort 12 stycken IVF behandlingar och ruvat på 24 embryon och ännu inte fått något plus. Då är det ju nog deras tur nu!

Uppklarat

Sms:ade min läkare genast imorse och förklarade hur det låg till, att jag käkat zumenon och inte riktigt är säker om det var mensen eller nån annan blödning jag haft. Fick som svar, om det var en riklig men kort blödning får jag fortsätta om den var mer som mellanblödning så skall jag sluta. Så jag valde att fortsätta med medicinen. Nästan en dag var mensen borta och nu har det börjat komma blod igen så vi är väl back in business nu då, antar jag.

För er som kanske inte följt min blogg så länge så kan jag ju berätta lite om mina mellanblödningar. Då jag slutade med p-piller för flera år sedan så var detta en oänskad biverkning som fortsatt genom åren. Enda sättet att få bort dessa är med hjälp av p-piller eller p-ring.
Blödningarna börjar ca 7-10 dagar innan mensen, varierar mycket. Så jag har blödningar ungefär 12 dagar per månad. Det är jobbigt med dessa, jag har förstört otaliga fina trosor, det går åt mängder med trosskydd och det är allmänt jobbigt.
Orsak: okänd. Blödningsrubbning säger läkaren och ordinerar gulkroppshormon som terolut och primolut. Detta kortar av blödningarna med ca 2 dagar så det är liksom ingen skillnad.
Har länge varit säker på att det är detta som orsakar min barnlöshet, att inget vill fastna i mig. Att det liksom sköljs ut med dessa blödningar.
Nu har jag börjat med akupunktur i hopp om att det skulle hjälpa mig och även få mer blodflöde i livmodern som kan hjälpa embryot att fästa bättre.

Och nu den här gången så hade jag bara två dagar av mellanblödningar och sen började mensen. Var helt WHAT??? Det har ju liksom aldrig hänt tidigare och man skall ju börja med zumenon genast, jag väntade dock till nästa dag. Och sen slutade det ju ett tu tre. Men började på nytt idag så jag tog beslutet att fortsätta medicinen. Men glömde ju att fråga läkaren när jag skall boka vul. Får fixa det nästa vecka.

Är sjukledig, tappade rösten igår och idag gick det helt enkelt inte att jobba idag. Så nu skall jag ta det lugnt i några dagar och så är jag förhoppningsvis i skick nästa vecka.

Min Historia

Jag har velat ha barn länge. Redan för ca 5 år sen började jag köpa babytidningar och surfa på nätet. Min man ville vänta tills vi gift oss. Vi gifte oss sommaren 2007. Påbörjade babyverkstaden i December (pga att vi var på bröllopsresa och jag tog en spruta före det, efteråt läste jag på förpackningen att man bör undvika graviditet under de kommande 3 månaderna, NOW you tell me!!!).

Av någon anledning har jag hela tiden vetat att "något är fel". Kanske det beror på att min mens varit konstig ända sedan jag slutat med p-piller/p-ring för flera år sedan. Min mens cykel ligger på 27-35 dagar. Jag har haft mellanblödingar i flera år, ätit både Terolut och Primolut för att få dessa under kontroll, förgäves. Som mest har jag haft blödningar/mens i 17 dagar i sträck. Det är inte roligt kan jag säga.

Sökte hjälp 7.10 2008 och sa då att vi försökt ett år (-2 månader, men det sa jag ju inte åt läkaren). Det gick ganska snabbt det här för oss. Jag behövde inte ens besöka en läkare utan jag fick prata med någon vilt främmande läkare, eftersom min egen slutat och de inte hittat någon ny, och han sa att: Gå på blodprov så fort som möjligt. Då svaren kommer skickar jag en remiss till Gynekologiska polikliniken.

Så enkelt var det! Sen ringde jag om svaren och fick höra att jag hade för höga prolaktinvärden. Då genomsökte jag internets magiska värld och fick för mig att jag hade både tumör i hypofysen och aldrig kommer att få barn. Sen ringer de från Gyn.poli. och säger att jag fått tid och att min man skall lämna ett spermieprov så fort som möjligt. Min man fick sitt svar inom en vecka. Normospermia, tack för det!!!Sen gick det en månad och så var det dags för min äggledarspolning.

Äggledarspolning, inget jag vill göra om. Det var extremt smärtsamt. Allt gick fel, läkaren fick inte in katetern ordentligt och sen då hon gjorde det och skulle börja så lossnade den igen. Hon fick spruta in massvis med "lösning" och ibland gjorde det så ont att jag inte ens kunde prata och svara på läkarens frågor. SOM TUR var min man ledig den dagen och kunde vara med mig, eftersom jag inte skulle ha kunnat köra bil hem eftersom jag var i så grymma smärtor efteråt. De började så fort jag satte mig upp i gyn.stolen så kände jag hur en våg av smärta steg uppåt mot axlarna. Jag hade ju hört att man kan ha ont i axlarna, men jag hade aldrig trott att det skulle göra så ont. Hade svårigheter att andas i två dagar och var sjukskriven i en dag.

Resultatet av detta besök var: äggledarna öppna och fina. Problemet till att vi inte kan bli gravida är enligt läkaren min undervikt. 173 cm och 50 kg. Ett BMI som skriker UNDERVIKT!!! Men jag har alltid varit underviktig, ända sedan jag var liten. Jag kunde knappt fatta vad hon pratade om. -5 kg, minst, skall du gå upp i vikt. Då får vi säkert kontroll över din menscykel. Under tiden skall du äta primolut. Ny tid i mars 2009. Nya blodprover dag 3-5 i nästa cykel.

Och så långt är vi på väg nu. Blodproverna skall jag ta inkommande torsdag. Det är ännu oklart om jag har ägglossning eller inte. Under det senaste året har jag använt ÄL-test varje månad, ibland jar det gett utslag, ibland inte.
Viktproblemet skall väl behandlas med mat. Ja men lätt säger ni -verkligen inte säger jag. Jag har försökt gå upp i vikt nästan hela mitt liv. Utan resultat. Nu MÅSTE jag gå upp i vikt. Läkaren sa: IVF-behandlingar på underviktiga ger inga bra resultat. Sen läste jag på nätet att underviktiga har en missfallsrisk som är typ 70% högre än hos "normalviktiga".

Eftersom jag kände att det här viktproblemet är något som jag inte klarar av själv så tog jag kontakt med en dietist. Idag var jag hos henne och diskuterade eventuella åtgärder. Hon tyckte att jag äter bra, nyttigt osv. Det jag nu skall försöka är: äta fler mellanmål under dagen, äta bröd till maten (eller ta två portioner), använda smör istället för smältost på smörgåsen, slösa med fett, dricka nutricia-näringsdryck (får se hur det går...brukar äcklas av alla såndär drycker, dyra är de också), försöka äta mera på morgonen...

Så där har vi den historien...
Om mig själv kan jag väl berätta att jag är 28 år, bosatt i Finland, älskar att vara i skärgården och att resa, jobbar extremt mycket ibland och vill mest av allt ha en liten baby...men det kanske ni redan fattat vid det här laget.