onsdag 8 december 2010

Lite jobbigt

Det är lite jobbigt nu, men med betoning på lite.

Vi var hemma hos min gravida bästis för några dagar sedan. De hade flyttat och vi var dit på middag med ett annat par. Som tur blev det inte så mycket gravidsnack men jag märker att det är SKITjobbigt att träffas. Nu syns det tydligt och bf är i början av mars. Så det är snart. Inga bebisgrejer ännu men en Anna Wahlgren bok såg jag. Det skar också i hjärtat.

Sen träffade jag min gravida syster också. Där stod den nya fina vagnen och väntade (och det är klart att det var den vagnen jag vill ha...) och sängen var bäddad och skötbordet monterat.

Varför känns det som om alla andra lever mitt liv? Och då jag vet att det inte blir något barn under 2011 för vår del så gör det ännu mera ont. När tar denna smärta slut????

7 kommentarer:

  1. Usch vad jobbigt. Stackars dig som måste gå igenom både din syster och bästis gravida samtidigt. Det är hemskt när man börjar tänka framåt. Jag försöker att leva mer i nuet, men det är ju lättare sagt än gjort. Om jag tänker på att det kanske inte (förmodligen inte) blir bebis under hela nästa år så får jag panik. Förstår om allt känns skitjobbigt. Livet är så jäkla orättvist. Styrkekram till dig

    SvaraRadera
  2. Förstår att det var jobbigt att träffa både vännen och syster. Kram!

    SvaraRadera
  3. ja livet är verkligen orättvist :( önskar det fanns något man kunde säga eller göra för dig...

    ta hand om varandra...kram!

    www.ivfresa.blogg.se

    SvaraRadera
  4. Du är stor som utsätter dig för så jobbiga situationer som du gör. Du minns väl att sköta om dig själv också och inte förminska din sorg.
    Det är pissjobbigt att se andra lyckas och jag önskar jag hade svaret på din sista fråga. Smärtan lindras säkert småningom, men vete fan om det någonsin går bort helt.
    Gigantisk kram.

    SvaraRadera
  5. Jag måste försöka komma ihåg att det är ok att vara ledsen och att må skit. Jag har ju rätt till det! Mitt liv är inte lätt och jag behöver inte låtsas att det är det.
    Det är väl bara dags att inse att smärtan nog aldrig försvinner.

    Tack så väldigt mycket för kramarna! Ni är guld värda!

    SvaraRadera