Men känslorna inne i mig är mera som regnmoln. Åskmoln är fel ord eftersom jag inte är arg. Jag är besviken, sur på min egen kropp, ledsen och svartsjuk.
Har varken talat med min mamma eller min syster sedan igår. Skulle inte klarat av det. Huvudet är fullt med tankar som jag måste få ut på papper, dock känns de för "intima" att skriva här.
Hur klarar man av det här? Hur gör man? Finns det ingen instruktionsbok?
Gårdagen var jobbig på många sätt. På jobbet vimlade det av gravida och barn. Spenderade hela kvällen med en som har två veckor till BF. Som tur är detta par sånt som inte pratar så mycket om graviditeten. Dels för att de inte vet något om barn och dels för att de inte orkar babbla bara bebisgrejer. Och så träffade jag givetvis Stina en stund också. Hon däremot pratar inte om något annat än barnet och vagnen och sängen och kläderna och ryggont.
Man får så mycket att bära som man klarar av säger de. Men vad gör man när det börjar kännas för tungt att bära?
Uppdatering
1 år sedan
Kan du inte få någon kuratorskontakt via kliniken? Det kan nog vara skönt att få prata med någon som har erfarenhet av att möta människor med barnlöshetsproblematik. Någon som du kan vräka ur dig det mest privata till och veta att det stannar där p.g.a. tystnadsplikt.
SvaraRaderaGrattis förresten till ägglossningen :-) Även om det inte skulle ha tagit sig den här gången så är det ett stort steg på vägen :-)
Nu går jag ju vid sjukhuset ännu så jag tror inte att de har nån kurator/psykolog där.
SvaraRaderaMår dock bättre nu. Har vant mig vid tanken att syrran ska bli mamma. Det kommer att svida ännu många gånger, men någon gång blir det min tur också.