Jag gjorde VAD?

Jag har gjort någonting som jag hade bestämt att jag inte skall göra. Berättat om barnlösheten för en person som jag besämt att är den absolut sista som skall få veta. Det är en kille och en tjej som jag parat ihop, jag är väldigt god vän med båda. Har väl känt att de är två såna som fått allting lätt och inte velat berätta det här för dem. Svårt att förklara, men ni vet känslan: De där kommer nog aldrig att få veta om mitt problem att få barn.

Sen händer det i taxin på väg till en krog under påskhelgen. Hon börjar berätta för mig att de försöker få barn, att de försökt nu i 6 månader och om hennes endometrios (som jag redan vetat om). Jag blir lite ställd för hennes kille har alltid sagt till mig (har känt honom längre än henne) att han inte skall ha barn före han gift sig. Detta kommer att ske nu denna sommar, bröllopet alltså.

Ok, 6 månader tänker jag, det är ju ingenting men med tanke på endometriosen så förstår jag hennes oro. Detta slutade med att jag fort frågade min man om det är ok att jag berättar för henne och han efter några om och men gick med på detta.

Så där satt vi vid ett bord vid krogen och pratade och grät i flera timmar. Man märkte hur ångestfylld hon var över detta men även hur lättad hon var då hon fick berätta åt någon som faktiskt förstår hur hon känner sig. Om ingenting hänt till sommaren så kommer hon att bli opererad.

Det kändes bra att berätta för henne. Om de nu skulle lyckas så då skulle hon förstå varför jag inte vill träffas och vice versa. Det vi mest talade om var alla dessa hemska tankar och känslor som man får. Och det var bra att säga dem rakt ut.

Men, den hemska människa som jag är så önskar jag ju ändå inte att de lyckas före mig. De har försökt i 6 månader, vi i 29 månader. Det är en viss skillnad. Får man känna så?