Släppa fram sitt "rätta" jag

Började fundera över torsdagkvällen då jag var ute på restaurang med mina kompisar. Kom hem och var så lycklig och tyckte det hade varit så jätteroligt. När har jag senast tyckt att något har varit så där jätteroligt?

Man kan ju säga att det är ett tag sedan. Sen började jag fundera att det kanske är den riktiga Mikaela som håller på att titta fram. Hon som fanns innan barnlösheten, innan det där träsket av skit, det där träsket av dålig feeling hela tiden, de där känslorna av avundsjuka, svartsjuka och längtan.

Kanske jag håller på att bli jag igen? Men, vem är jag?

ONT och vecka 35

Shit alltså vilken dag! Min man åkte på jobb vid 11.30. Hade lite konstig mage och lite diarre´ som tydligen hör till min graviditet då och då. Sen började en liksom mensvärk i mitten av magen, precis ovanför blygdbenet (heter det så?) och det liksom slutade inte. Gick i duschen, hjälpte inte, låg på min "jumppaboll", hjälpte inte. Försökte kolla på klockan lite då och då men det var ju inga sammandragningar utan en konstant smärta.

Sen tog jag min vetedyna som tog bort det ondaste. Värmde den allt som allt 3 gånger och låg och vred mig i soffan för att hitta en bra ställning. I något skede värmde jag den JÄTTEvarm och la den mot magen och tvingade mig själv att somna. Sov kanske 45 min trots att det gjorde väldigt ont fortfarande. Vaknade, kissade, hade ännu ont. Men sen då jag kom tillbaka lyckades jag hitta en ställning i soffan som inte gjorde ont hela tiden. Satt så jättelänge.

Helt skumt alltså. Bebisen skall verkligen INTE komma ut ännu!!!! Nu gör det ont då jag rör på mig men då jag sitter så är det ok. Började fundera om jag har fått kallt, om det kan vara urinvägsinflammation?! Men det gör ju inte ont då jag kissar.

Försökte ringa min man just men han svarade: har bråttom! Så jag sa att han kan ringa senare (mår ju bättre nu). Vill inte skrämma upp honom då han är på jobbet. Han har bara ett sånt jobb att ifall det händer något så kan det ta flera timmar innan jag får hem honom.
Bebisen rör på sig hela tiden så där vet jag att allt är bra. Det är ju huvudsaken, men man blir ju skraj då man får så där ont ett tu tre. Låg bara och tänkte och sa: jag tänker inte föda nu, det är för tidigt!

Hoppas att resten av dagen är bättre =)

Japp, jag har syndat

En stor fet bit getost på kycklingsmörgås blev det igår på restaurang med två kompisar och ett glas alkoholfritt vitt vin. Och det var gudomligt gott!

Min bästa vän var ute utan sin lilla bebis för första gången och min andra kompis erkände att de lämnat bort sina p-piller. Kände att det var skönt att hon sa det. Fast jag nu snart själv skll bli mamma så kändes det bra att veta att det kan komma glad nyheter därifrån inom kort. Det är ju konstigt egentligen men då man vet att det kan komma nyheter så är man liksom förberedd. Tänk att man ännu måste var lite förberedd.

Imorgon börjar vecka 35. Fatta det!!!

Har sammandragningar dagarna i ända. Men jag tar det lugnt. Har varit på förlossningsförberedelse kurs och lärde mig kanske lite nytt, men det mesta visste jag sen tidigare.

Fick rådet att inte planera sin förlossning in i detalj utan mera ta det som det kommer och det tycker jag är en bra grundregel. Det lär ju sällan skall bli som man planerat i alla fall.

Vecka 32 och läkarbesök

Var precis till läkaren och det blev som jag trodde. Sjukskrivning de resterande 3 veckorna före mammaledigheten börjar. Sammandragningarna kommer så ofta och att springa efter en massa barn är inte möjligt just nu.
På måndag har vi en skolningsdag och den skall jag delta i så EN dag skall jag jobba, sen den 2.8 börjar sjukledigheten.
Jag ville ju jobba så att inte tiden skall bli så lång, men just nu känns detta val ok och rätt så skönt. Det är massor med fina dagar kvar. Min syster och bästa kompis är hemma med bebisar så jag kan umgår med dem. Läsa böcker. Börja tvätta bebiskläder. (bara vi får skåpet från ikea...det kommer att ta en månad tills dess) Så jag har nog att göra ;)

Bebisen har svängt sig med huvudet neråt redan för länge sedan och vägrar tydligen att flytta på sig mer. Hickan känns alltid på samma ställe, ryggen och rumpan rör på sig lite men ploppar alltid tillbaka i samma position. Så den har tydligen bestämt sig för att vara så redan nu.

Vecka 31

Var på rådgivningen idag och lyssnade på hjärtljuden (ca 130 slag). Hade gått upp nu 6 kg allt som allt så det är inte så mycket men alldeles passligt enligt barnmorskan. Slutade med mina järntabletter för nästan två veckor sedan och var väldigt orolig att värdena skulle gått ner men till min förvåning så låg värdet på 130 så nu är det bara att fortsätta äta jordgubbar i mängder.

Skall träffa en läkare igen nästa vecka och prata om då jag skall börja jobba igen i augusti. Har sammandragningar hela tiden och tror inte jag kommer att kunna jobba. Det känns tungt hela tiden, att andas och jag vill absolut inte gå i trappor. Så troligtvis så blir det sjukskrivning de resterande 3 veckorna. Det blir nog bäst så.

Var på biblioteket idag och lånade 8 namnböcker och skall läsa igenom dem och skriva upp lite alternativ. Har tre egna namnböcker och en lista med säkert 30 namn. Min man har typ 3 namn på sin lista men...som tur har vi tid kvar :)

Blodprov igen och lite tankar om den stundande förlossningen

Nu har jag varit på det förhoppningsvis sista blodprovet på en lång tid (mätning av sköldkörtelvärdet). Det gick väl ok men hon som tog provet var aningen för nervös för att jag skulle kunna slappna av. Trots sin ålder, hon var inte ung precis och då hon var klar så var hon tvungen att gå och kolla med några kollegor att det kommit tillräckligt i provröret för att det skall undersökas.

Läste ut Att föda idag och kommer nog att läsa vissa kapitel på nytt för att få det att sjunka in bättre. På nåt sätt så anser jag att boken tar upp smärtlindring i en liten negativ ton och då jag läst delar av den så tänkte jag att jag skall minsann föda med bara lustgas jag. MEN jag känner mig själv och jag VET att det aldrig kommer att gå. Jag klarar ju knappt av blodprov. Kanyl i handen är ett kapitel för sig och jag kommer mer än väl ihåg hur det gick till när Pingvinen plockades ut ur mig som litet ägg. Och det var inte behagligt. Jag kommer även ihåg hur det kändes efteråt då jag ett tu tre fick ont i magen och låg och slog med handen i madrassen pga smärtan. Då var det inget bautahuvud på väg ut ur mig....
Så smärtlindringen är jag tyvärr tvungen att tacka ja till.

Det kommer att gå, det tvivlar jag inte på och det kommer att vara jobbigt, det vet jag också. Men det kommer att gå, på något sätt och i nuläget så känner jag ingen panik över förlossningen. Det får ta den tid det tar, jag får ta den smärtlindring som behövs och det som är det viktigaste är ju det faktum att ut kommer ett barn som är vårat.
Vår egen lilla Pingvin!

Ja just det och en bild kan jag ju bjuda på. Så här ser jag ut i vecka 29 (28+0)

Vecka 29

Vecka 29 är här och i min bok som man får från barnmorskan står det att man nu kan fira 7 månaders kalas =)

Är på semester och har tagit det bara lugnt. Varit på stan med några tjejkompisar. Hämtat gravidtidningar på biblioteket och läst dessa. Lyssnat på åskan. Börjat läsa Att föda boken (dock inte kommit så långt). Verkligen skönt att inte ha så mycket inplanerat för en gångs skull.

Var på sockerbelastningsprov nu i veckan och såg som vanligt ut som en sprutnarkoman efteråt. 3 stick inom loppet av två timmar. Och igår då jag var till mödrarådgivningen och läkaren så ville de att jag skulle gå på ett till prov för att kolla min sköldkörten på nytt då det var lite högt senast. Men då sa jag stopp! Att jag inte går någonstans före på måndag, att mina stackars händer måste få vila lite från alla stick. Så på måndag morgon skall jag tillbaka på ett blodprov. Sen hoppas jag att det skulle räcka för ett tag.

Hade gått ner lite i vikt vilket var överraskande. Trots att jag ätit som en häst på senaste tiden. Blodtrycket var fortfarande lågt och Hb behövdes inte tas eftersom de tagit det på sjukhuset och det var ca 120 så tydligen så har extra järntillskott gjort järnet! Babyns hjärtljud låg på 150 och tidigare har det varit 140 och 144.

Börjar så längta efter bebsisen nu att jag skulle vilja gå på ett till ultraljud. Bara för att få se den lill* igen. Men det är ju inte så länge kvar till september...

Vagnen får vi hämta nästa helg. Borde nog göra en lista på vad som fattas. Jag har ju liksom tid för sånt nu =)

Vecka 28

Vecka 28 är här och efter sjukledigheten så har min semester börjat idag. Tog en sväng till stan för att kolla på rean och åka till biblioteket. Lånade lite gravidtidningar som jag inte har läst och boken Att Föda. Tänkte att jag kanske skulle läsa helst en bok om att föda, kanske fler. Men å andra sidan så vill jag inte läsa för mycket om förlossningen utan ta det som det kommer.

På rean hittade jag en mamalicious kjol. Sen försökte jag desperat att hitta jeanskjol, shorts, BH eller tunika på hm men det var lönlöst. Tunikorna satt som tält, shortsen fick min rumpa att se platt ut och jeanskjolarna var i storlek 48(!). För att inte tala om BH:na... Har försökt mäta här hemma och kommit fram till att jag gått frn en storlek 75A till en 80A eller kanske en 75B. Provade samtliga och ALLA var för småa. Fattar liksom inte!! Skall försöka ta med syrran någon dag till stan och ha henne att springa efter storlekar åt mig. Hon har tidigare jobbat i en affär på underklädessidan så hon borde ha koll på läget.

Har mått mycket bättre efter att jag lämnade på sjukledigt och just nu så känns det som om jag aldrig mer vill börja jobba. Nu till semstern så har vi ingenting inplanerat. Ofta har vi hela sommaren inplanerad med diverse resor till Spanien och Sverige. Till Spanien bestämde vi att inte åka eftersom blodproppsrisken tydligen finns eftersom det där blodprovet var så dåligt. Vill inte ligga på sjukhus i Spanien. Men en trip till Stockholm kan jag tänka mig. Vi har alltid bott hos släktingar i Stockholm men nu tänkte jag att vi skulle kunna bo på hotell inne i city, det skulle vara en trevlig omväxling. Bara ta det lugnt, äta gott och shoppa lite. Och så skulle vi åka över med typ silja line så blir ju det lite resa också. Vi får se, måste kolla hur det finns med lediga platser på båtarna och hotellen =)

Under 100 dagar tills bebisen kommer =)

Besök på akuten

Skulle ju på ett läkarbesök eftersom jag trodde att jag haft lite sammandragningar och har känt mig så trött, slut, orkelös, svag i benen, tungt att andas då jag bör på mig snabbt och i trappor. Fick vänta i en timme då hon hade så många patienter före mig. Läkaren kunde inte säga så mycket. Tyckte jag skulle gå på ett blodprov. Babyns hjärtljud hördes fint och jag har inte öppnat mig eller något sådant. Blodtrycket låg på 98/56 (ca).


Åkte till sjukhuset för att ta blodprov. Sen hade jag ett jobb som jag ville sköta om eftersom det var sista gången så jag fixade det och på väg därifrån ringer läkaren som hon lovade och meddelade svaren för blodproven. Ett av blodvärdena var förhöjt, just det som tyder på att man kan ha blodpropp. Så hon ville veta mera om hur jag mådde. Förklarade igen hur jag mår och så kom det ju fram att vi har blodpropp i släkten.
Hon tyckte att jag skulle åka till akuten och bli uppkollad av en annan läkare. Så jag åkte hem tog med min man och for till akuten.

Där blev jag först emottagen av en person, sen pratade jag en sköterska, sen med en till som tog blodtryck (som låg på 127/70 typ, högt för mig skall jag säga), väntade en stund och sen fick vi gå in i ett rum och där så skulle de ta ett blodprov på mig som skulle tas med en viss nål och med det skulle man se "blodgaserna" i blodet. Hon stack mig två gånger (en ung läkare) och det misslyckades och i detta skede hade jag redan kommit i grym panik eftersom det gjorde så ont och hon hade redan gjort det två gånger.

Sen kommer det in en stor kärra, två damer och en börjar slita mina kläder och den andra i min arm, utan att riktigt säga vad de håller på med. Eftersom jag i detta skede var i panik pga blodprovet så skulle de bara kunnat förklara vad de håller på med så skulle jag hållit mig lugn.

Den ena skulle ta hjärtfilm och den andra skulle ta ett vanligt blodprov. De gjorde allting så snabbt så tom min man blev lite skraj att varför gör de allting så snabbt, är det bråttom på något vis eller?!
jag visste ju att de måste ta det där "svåra" blodprovet på nytt så jag låg i sängen och var helt panikslagen fortfarande. Sen låg vi nog där i ca 3 h utan att det hände nånting. En sköterska var in och frågade om jag haft vattkoppor som barn eftersom de behandlat en där som troligvis haft det under dagen.
 
På 3h hann jag som tur lugna ner mig. Sen blev det skiftesbyte och en sjukskötare kom in och presenterade sig. En humoristisk typ som sa att jag var den de skulle ta i tu med som nästa då vi väntat så länge.


Snart kom läkaren in. Han hade med sig de där hemska nålarna igen. Men av nån anledning så litade jag genast på denna läkare på ett annat sätt än den förra. Så vi tog hjärtultra, syre kollades, han frågade massor med frågor, kollade om jag var svullen, lyssnade på hjärtat... Han höll nog på med mig i allt som allt 1,5h skulle jag säga. Och ja, han skulle ju ta det där obehagliga testet. Han hämtade ultraljuds maskinen och försökte hitta rätt med hjälp av den. Första gången gick inte. Andra så kom det blod och jag bara yes nu lyckades det.
Sen kom han tillbaka såg lite knepig ut och sa att det nog var en vanlig ven, eftersom jag inte skulle må så bra om jag hade så uselt värde i just den venen som han försökt hitta. Så han sa orden: jag måste prova igen! Denna gång hämtade han ultramaskinen och sa att han kan försöka ta det från armvecket. Hittills hade de försökt ta det från handleden.


Och nu lyckades det nästan genast med hjälp av ultraljudet och det gjorde inte lika sjukt som tidigare. Värdet var väl ok, men eftersom jag hyperventilerade under provet så var det inte så exakt som det skulle ha kunnat varit.
Men, enda som tyder på propp var till slut detta ena blodprov som blivit taget under dagen. Då det togs på nytt var det lite lägre än tidigare. Men ändå förhöjt. Slutsatsen blev att jag skall ta kontakt genast jag känner att något förändras eller blir sämre. Tröskeln att ta kontakt skall vara låg, som det så fint heter. Annars får jag leva som vanligt.


Så en sådan historia. Måste tacka det finska sjukvårdssystemet som faktiskt tar det minsta lilla på allvar. Kändes som om jag hela tiden visste att det inte är något men sånhär saker är inte att leka med.

Och läkaren var kunnig, sjukskötaren humoristisk och jag fick en jogurt trots att de inte brukar ge någon mat på akuten.
 

Sjukskriven

Jepp, jag är sjukskriven. Började på ett nytt jobb så där hux flux, där jag är tvungen att springa efter ett barn på en gård utan staket så att detta barn inte skall rymma(!). Började känna mig slut och anfådd och tyckte det var jobbigt att gå och stå och ville bara sitta ner. Ringde till mödrarådgivningen och hon sjukskrev mig resten av veckan.
Idag ringde jag tillbaka och sa att jag nog tror det är sammandragningar det är frågan om. Har funderat hur det känns och alla har sagt att: Du VET nog sen när du har sammandragningar!! Guess what, det har jag inte visst förän igår! Då satt jag med händerna och klämde på magen och så kände jag hur den blev hårt. Jag har alltid tänkt att det är bebisen som gör något så att det känns så, men kom nog fram till att det måste vara sammandragningar. Min man kände också och sa till mig att så där tycker han det har varit redan i många veckor. Jag har bara inte själv fattat. Så jag ringde tillbaka till MVC idag och fick tid till en läkare imorgon, bara för att kolla att jag inte börjat öppna mig eller något annat hemskt.
Är inte så värst orolig men det är ju inte så kul heller det här. Men nu är jag som sagt sjukskriven resten av veckan och nästa vecka är det meningen att jag skall jobba 4 dagar och sen börjar min semester så tjejen på mvc sa att hon tror läkaren sjukskriver mig för de fyra dagarna. Så det börjar se ut som om jag har semester nu då =)

Babyn sparkar och verkar må fint. Så det är ju en himla tur det!


(bild lånad från internet)