+ på Äl-stickan

Det fick jag imorse. Kan det ha något att göra med att jag tog en pregnyl spruta igår??? =)

Trodde ALDRIG att jag skulle lyckas få in den där nålen i mig. Men på något sätt lyckades det. Min man var tvungen att hjälpa mig med glasampullerna, skulle inte fått brutet glaset utan honom. Men sen då jag skulle sticka så sa jag åt honom att sticka. Gå ut alltså. Det är ju knappt så man klarar av det själv, hur skall man då klara av det med publik.

Ikväll blir det hett i sovrummet, för nu, för första gången så vet vi att det finns en chans att det lyckas. Tidigare var vi bara hoppats, men nu har jag använt både clomifen och pregnylspruta. Och paroldel och thyroxin. Så nu finns det en möjlighet. Sen är det bara att vänta igen. Den här gången med ett STORT hopp.

Ultra today

16 mm och växer två per dag. Ha sex på fredag och lördag var rådet. Och stick dig själv med en spruta på torsdag. Allt såg bra ut och jag skall fortsätta normalt med alla andra mediciner.

Så denna gång kan det faktiskt lyckas. På riktigt. Nu vet jag att det är "färdigt" där inne. Hur jag skall klara av att sticka mig själv vet jag inte men det är för en god sak jag gör det. Så det skall gå. Det skall lyckas. Please!

Jädrans facebook

och alla bilder på gamla studiekompisar och deras babyn. Jag borde bojkotta hela facebook, men jag kan inte. Här bakar vi pepparkakor med gullungen, här står han för första gången, mammas ögonsten.....ååååh. Jag skall så bli likadan sen, vänta bara. Jag skall bli precis sådär som alla andra är.
Läste dock en solskenshistoria i en blogg om någon som lyckats bli gravid med clomifen efter ungefär lika lång tid som mig så jag måste försöka tänka positivt. Det är svårt ibland, men man måste.
Positivt för idag är att solen skiner och jag är ledig. Negativt är att jag inte har något att göra. Väntar på att få gå ut och sola mig en stund. Så att jag åtminståne kan säga -jaa, jag har ju ingen bebis men åtminståne är jag brun.

Hmm vad skulle jag hellre ta?

Skolning och en ny klänning

Idag har jag suttit på skolning hela dagen. Bla bla bla samma snack som man redan hört flera gånger. Stängde helt av ibland. Skolningen handlade om barn. Och barn vill jag ju ha. =) Anyway, medan jag satt där så klockan 10.25 så fick jag en känsla av att: vi kommer att lyckas. Vi kommer att få vår egen bebis. Det kommer att lyckas på något sätt. En timme senare var jag inte lika säker längre, men sen blev jag det igen.

Äh, vad svamligt det där blev.

Sen skulle jag på jobb, men innan det tog jag en sväng till Lindex. Det finns en klänning där som jag sett på sedan januari. Orginalpris 34,95. Då var den nedsatt till ca 20 e och det tyckte jag var för mycket för just den klänningen. Idag kostade den 9 e och ack så glad jag blev då jag såg att allt på just den ställningen kostade 4.95 e. Så nu fick jag klänningen (skulle nog ha köpt den för 9 e) och så köpte jag en jättetunn trikåblus som man kan ha svala sommarkvällar eller på krogen. Så tillsammans 9.90 e så man kan lungt säga att jag är nöjd.

Ibland blir man glad av småa saker. Ibland.

p.s. klänningen är stor nog att rymma en lite större mage =)

Mediciner

Mailade några vänner att jag inte tänker delta i någon "sommar-träff". ALLA andra har barn utom jag. Som tur så är dessa två förstående och vet vad det är frågan om och de förstod genast och sa att jag får ta all tid i världen tills jag klarar av att träffa dem. De försvinner nog ingenstans. Som tur.

Proppar i mig medicin dagarna i ända. En biverkning har jag märkt av, jag får varmt ett tu tre och så håller det på någon minut och sedan går det om. Det stod att det kan vara en vanlig biverkning, kommer bara inte ihåg till vilken av medicinerna.

Imorgon tar jag min sista clomifen för den här gången, sen blir det follikkelultra. Hoppas hoppas hoppas...vänta vänta vänta.....Livet är enformigt.

Läkaren ringde mig

för en stund sen. Var ju alltså på blodprov igår. Idag ringde hon och sa att sköldkörtelprovet inte ser bra ut. Så nu skall jag hämta medicin mot det också. När kommer detta att ta slut? När finns det en chans att jag kan bli gravid? Det är ju bara en massa mediciner hela tiden.
Det fanns även ett annat värde som borde ha blivit bättre då jag gått upp i vikt -det har blivit sämre.
Läkaren sa att hon skall kanske prata med inre medicinska för det är inte riktigt hennes område.

Vad skall man säga efter ett sånt här besked? Jag säger som jag brukar....måste rusa iväg på jobb...

Blodprov

Så var dagens blodprov över. Inte så kul, blodprovet alltså. Jag har extremt småa och tunna ådror vilket gör det svårt att sticka mig. Så det blev stick i båda och en massa grävande innan det var klart. 5-6 st rör tog hon. Svaren om en vecka, men jag skall ju på follikkelultra på tisdag så kanske jag då får höra en och annan sanning om blodproven på samma gång. Påbörjade Clomifen idag.

Snälla...snälla....snälla....inga insulinproblem, inga binjureproblem och snälla ägget lossna. Snälla spermien...hitta ägget. Snälla lilla ägg...hitta livmodern. Och snälla ägget, stanna där!

Läkarbesöket är över

Nu har jag varit till sjukhuset. Om jag är klokare, det vet jag inte. Här lärt mig att jag har PCO, inte så farligt, men det har jag. Har förhöjt sköldkörtel värde och nåt värde som har att göra med binjurarna. Att min ägglossning som jag trodde att jag haft egentligen bara var en falsk en pga gulkroppshormon. Jag fick Clomifen utskrivet och skall börja med det så fort min mens skulle vilja höra av sig. 4 månader av detta, sen blir det insemination. Läkaren ville börja med detta redan nu men eftersom detta inte gör i min stad så tyckte hon vi skall vänta. "Bästa resultatet ger ju dock insemination".
Läkaren sa att jag skall åka på folikkelultra dag 12-14 nångång så de får kollat att ägget verkligen lossnar. Och så förstås på en massa blodprov för att kolla upp alla "problem" som jag tycks ha. Läkaren verkade dock inte orolig utan trodde nog att detta skall gå bra. Själv vet jag inte vad jag skall tro just nu. Men, på nåt sätt skall jag få min bebis, det tycks bara ta en sån jäkla tid.
Vänta bara!

Jäkla regn...

...och jäkla mens som inte vill börja ordentligt. På första maj hade jag en mellanblödning och på lördag. Sen söndag och idag måndag så lite att det inte räknas. Hela dagen på jobbet gick jag omkring och bad: börja nu fort så att jag inte hinner hoppas något mer. Var på massage och pratade med massören som genomgått IVF och lyckats på första försöket. Har så JÄÄÄÄVLA ont i brösten och i magen känns det precis som mensvärk. Har sprungit på toaletten och haft med min mooncup varje gång, eftersom...nu har det ju ändå börjat..men ingenting. Jag hatar det här. För varje sekund som går så hoppas jag lite till. För varje sekund som går då VET jag att jag inte är gravid. Varje sekund är en timme. Min BIM dag är imorgon, så senast imorgon börjar det. Tills dess hinner jag shoppa barnvagn, söta kläder, mammakläder och blöjor. Åtminståne i min egen lilla hjärna.

1 maj

Jaha, då var Maj här. Välkomnad med en riktig dunderfest igår med en massa gamla bekanta och många nya ansikten. Hade riktigt roligt och jag och min man tömde en skumppaflaska på en halv timme. *hick*
Det enda som jag kan utpeka som negativt var...tadaaa...Stina. Hon kom ganska sent så hon var inte med hela kvällen. Som tur! Det hon pratade om denna gång var barnvagnen med stort B, (MIN barnvagn) och hur dyr den är. Om att ALLA är gravida nu och att hon nog snart måste ta sjukledigt för att hon inte orkar jobba längre.
Jag hade sagt åt mina två vänner som vet om barnlösheten att hjälp mig om det blir för jobbigt och byt samtalsämne. Men där satt de precis som jag och bara nickade och sa precis som jag -jahaa, jasså, så är det, ja vad roligt....

Några dagar kvar tills mensen skall börja, eller inte börja. Jag börjar definitivt tro att den börjar. Tyvärr.

Skrivet senare samma dag.
För en halv timme sen kom första mellanblödningen. Vad jag gör? INGENTING. Jag reagerar inte på något sätt alls. Vi har gäster, jag går tillbaka ut till dom och fortsätter prata. De åker. Säger åt min man att jag är förbannad. Han frågar varför. Jag säger att min mens börjat, eller mellanblödningar rättar jag. Går upp, kopplar upp mig på facebook och på bloggen.

Egntligen är jag inte besviken, inte förbannad och inte sur. Jag är ingenting. Jag känner ingenting. INGENTING.