Läkarbesök

Mellanblödningar= dåligt. Skall äta p-piller i 3 månader. Tills IVF börjar. Det blir den korta vägen pga risk för hyperstimulation. Tog ett prov idag. Trodde jag skulle dö. Trodde på riktigt att jag skulle dö av smärta!

Har berättat åt min far och hans fru i helgen.

Är helt snurrig! Skriver mer när jag "samlat mig".

I did it

Jag berättade för min mor. Eller ja, jag skrev det. Fick ett meddelande av min mor var hon meddelade om en bra sak som hänt henne som hon var lycklig för. då tänkte jag att jag kan berätta denna nyhet på samma gång eftersom den också är positiv och det kändes bättre att berätta nu när jag själv är positiv och inte då när jag är som mest på botten och deppad.

Hon hade gissat, förstås, mor som hon är. Hon hoppades att det skall gå bra och hon skulle inte berätta för någon. Så one down and one to go. Pappa med sambo kvar. Det tar jag kanske i helgen om jag tycker det känns bra. Kanske jag klarar av att göra det face to face åt dem. skulle inte fått det gjort åt mamma utan att börja gråta så det gick bra så här. Mina syskon går där i samma veva sedan. Typ.

Nu har jag i alla fall gjort det! Eller ja, hälften av det!

Yes Yes Yes

Min läkare ringde mig idag. Vi får börja med IVF redan nu i vår. Skall till sjukhuset nästa vecka för info om hur allt skall gå till. Jag är så HAPPY! Jag hade ju tänkt att vi får vänta hela året men nu redan i april-maj skiftet får vi börja.

Fick idag veta om en till som skall få barn till sommaren och bekräftelse om ännu en till som skall få. Men just nu känns det ok. Så TACK för att läkaren ringde just idag. Spännande tider, Äntligen.

Framtiden

Satt här och funderade på framtiden. På den närmaste framtiden. Jag har varit så lycklig över att ingen från denna sida av släkten har småa barn. Inga magar, inga barn och inga frågor. Hur kommer detta att bli nu? Kommer släkten att börja fråga av oss nu? Jag hoppas att den barnlöshet som funnits i familjen förr ännu skulle inverka så pass att ingen frågar något. Men det kan ju inte jag veta.
Och vad i hela fridens namn skall jag då svara på dessa frågor om de kommer. Jag har inte ens berättat för mina föräldrar ännu. Jag får liksom inte riktigt till det. Skall jag bara säga det eller skall jag skriva ett brev? Hur har ni gjort?

Tiden går så långsamt just nu. Väntar på inseminationen och först och främst på mensen att den skall börja. Speciellt nu när jag har mellanblödningar så vill jag att den skall kicka igång så jag slipper dessa.

Var till biblioteket och lästa lite baby och gravidtidningar. Köper inte dem längre och läser egentligen inte såna längre. Men ibland får jag såndär infall. Jag vill ju så gärna ha alla möjliga konstiga cravings. Jag vill så gärna fundera ut vad mitt barn skall heta. Jag vill shoppa vagn och mammakläder. Varför kan jag inte få göra det?

Upp och ett hårt fall ner

Jag tänkte tanken, men sa det aldrig högt. Nu gör jag det. Tänkte förra veckan: -Det är ett tag sedan nåfon meddelande att de skall få barn. BOOOOOOOOOM! Hemma hos min Far med sambo på onsdagen...BOOOOOOOM...din 21-åriga kusin skall få barn kring midsommaren. Ville bara dö! Blev så sur! Så arg! Så...så....svartsjuk! Livet är så orättvist.

Nej, vet ni. Min kusin har alltid sagt att hon skall minsann ha barn ung hon fick jag höra. Blev sur och sa att det är väl fan ingenting man bara bestämmer och kämpade för att hålla tårarna tillbaka. Tack gode gud för min lillasyster som just behövde hjälp med en skönhetsgrej och jag kunde koncenterara mig på detta. Skulle minsann ha smällt av annars.

Igår kom nästa BOOOOOM. Inte i form av gravid-nyhet utan snarare anti-gravid nyhet. Bruna flytningar. Idag kom blodblandade flytningar. Borde ha ÄL idag, testade. Nej negativt. Så det var säkert tidigare i veckan genast efter min magsjuka. Kände mig hängig och uppsvälld då och skylle på magsjukan. Som tur lyckades vi få till det en gång under denna period. Alltid någonting.

Men vad är då dessa blödningar? Min läkare tycks inte veta och hon ÄR expert på sånhär saker. Så vem skall då ge mig en diagnos? Vem skall få detta att sluta? Inga mediciner, viktökning eller dylikt hjälper. Jag är väl dömd att leva med en handduk under rumpan resten av livet. Skål på den saken då!

2010 är här

Julen spenderades i Spanien. Hur härligt som helst! God mat, drinkar och vitt vin i mängder och varma lata dagar på standen. Precis vad vi behövde just nu. Barnlösheten kändes långt borta. Klarade tom av att se gravida utan att bli helt galen. Egntligen skulle vi inte åka någonstans utan pengarna skulle sparas till behandliganrna som snart börjar men jag sa till min man att jag måste bort från allt detta, annars blir jag tokig. Och det var ett bra beslut.

Då vi kom hem från flyget åkte vi via butiken för att köpa lite mat tillvårt toma kylskåp. Träffade min mans en gammal "arbetskompis". Vi väntar barn, säger de. Och hans fru står med en stor lemonadflaska i handen. Min man gratulerade och ja sa väl: Voi kuinka kivaa. Sen tog jag en cider i min hand och konstaterade att den här smaken bara måste ju vara bra, den tar jag! Sen pratade vi inga mer om det. Varken med dem eller med varandra. Firade nyår med vänner och som tur klarade jag av att släppa det där totalt.

2010
Förväntingar: inte så höga faktiskt. Ja, vi skall börja med insemination men tyvärr är jag så negativt inställd till dessa att jag bara vet att det inte kommer att lyckas, eller så är det en defensmekanism. Kankse jag blir mer positvi sen då vi faktiskt börjar med behandlingarna.

2010 är väl året då vi får börja berätta för våra nära hur det egentligen ligger till med våra planer på att få barn. Min man har redan berättat åt några på jobbet. En hade genast förstått och det hade kunnat diskutera detta i flera timmar, eftersom de går igenom samma sak. Inte lika länge som oss och med ett missfall bakom sig, men barnlöshet är alltid barnlöshet.
Hur man gör då man berättar? Ingen aning. Det är lättare att tala med läkare och ytligt bekanta än att prata med sina egna föräldrar eller vänner. Pappa kommer att försöka med något: det ordnar sig nog ni är så unga tal och jag kommer att bli arg för att han inte fattar. Mamma kommer inte att kunna hålla detta för sig själv och det kommer att sluta med att min mormor, min kusin och några av hennes vänner vet det inom några veckor.

Usch, nu var jag fräck, de kanske tar det bra och inte alls beter sig som jag tror att de kommer att göra. Återstår att se.

Har två par kompisar som skall gifta sig i år. Och sanningen har slagit mig. Om allt går som jag INTE vill så kan det hända att dessa blir gravida före mig. Sa detta till min man, de kan få barn före oss! Fy vad orättvist var allt jag kunde tänka. Tänk om det blir så?

God Jul

God Jul på alla er som läser min blogg. Det blev en röd jul återigen för min del. Som tur började det så tidigt den här gången att jag inte ens hann hoppas. Imorgon åker vi iväg till varmare breddgrader i hopp om att få vila ut lite, sola och äta gott.

Hoppas att 2010 blir vårt år!

Jag fattar ingenting!

Hade ÄL förra veckan (enligt testen), var inte så värst sjuk och tänkte att det kanske inte lossnade nåt ägg. Idag hade jag lite magknip på dagen men tänkte att det nog inte är något speciellt. Just gick jag på WC och det kom fur mycket blod som helst. Jag fattar ingenting!!! Min mens borde inte börja förän typ den 22.12, det är ju en hel vecka tills det!!! Jag brukar ju ha mellanblödningar men blod i sånhär mängder????

Snällla snäääällla låt mig få den där sista miunutenresa som jag vill ha. Please!!!! Måste bort från detta nu.

Och till på köpet så hamnade jag idag att jobba tillsammans med en baby på 8 månader. Ge honom mat och ta hand om honom ungefär en timme. Tanken slog mig mer än en gång. Han skulle kunna vara min, jag skulle kunna ha en baby i hans ålder nu.

Första julkortet kom

Och gissa om det inte var av min mans kusin som just fått barn. Hur kan ett julkort framkalla så mycket ilska? Som tur var det inte ett med bild, då skulle jag smällt av!

ÄL

I dag på dag 17 (som vanligt) fick jag utslag på ÄL-stickan. Denna månad och även nästa går under "vi-föröker-själva" mentalietet och innehåller inga mediciner. Chanserna är små, så små att jag inte tror att det finns någon chans att det skulle lyckas. Lever i hoppet om att insemination sen i jan-feb skall göra susen.

Förövrigt har jag varit på ett mysigt bröllop. En av de närmaste människor som finns i mitt liv gifte sig och det var alldeles underbart. Härligt med lite upplyftande roliga saker nu i mörkret.

Sen så hade jag och min man ett storbråk. Vi bråkar ungefär 1 gång per 2 år så de brukar bli ordentliga sen då det smäller. Slutade med att min man stack iväg efter att ha skällt ner mig. Det värsta var att allt han sa var sant. Jag är så uppslukad i hela denna barnlöshetsprocess att jag nästan glömmer bort honom. Han är ju också en del av den, jag är inte ensam. + en massa andra saker...puh. Men vi fick väl det upprett rätt så bra så nu är det bara att vänta 2 år till på nästa då ;)

Två dagar före julafton beräknas mensen anlända. Hur kul är det då, just till julen? Vi har lite funderat på att ta en sista minuten resa kring jul. Tror att det skulle göra gott. Har så pass med semester att vi skulle kunna vara en vecka. Funderade dock på pengaläget och min man sa att vi nog inte kan åka om vi börjar med inseminationerna i februari. Men då sa jag att vi nog får ihop dessa pengar senare och att mitt psyke behöver få vila upp från allt detta öde. För mig betyder en söderresa mycket och det lever jag på länge. Så nu gäller det att hoppas att vi hittar någon passlig resa!