Har fått en massa uppmuntrande kommentarer här på bloggen på senaste tiden. TACK alla ni söta för dessa. Det känns skönt att veta att man inte är ensam.

Som ni vet när det gått ner en tid så börjar det gå upp sen. Just nu denna helg har jag haft en upp helg. Inte tänkt på barnlösheten, inte på hur länge det är kvar utan druckit vin och ätit god mat, varit på en trevlig fest där INGEN ens skulle tänka sig tanken att fråga några: Är du gravid-frågor.

Men som ni vet så kan morgondagen vara ett helvete och man vill inte stiga ur sängen. Det är det västa, att inte riktigt veta när man får en down period. Väntar min mens nästa vecka så det kan nog bli en down vecka i värsta fall. Men å andra sidan så betyder det att ännu en månad är förbi. "Bara" två kvar tills jag får börja spruta mig full med hormoner.

Har läst på senaste tiden en massa om folk som är spruträdda. Tror nog att jag själv har varit en sån, kanske jag fortfarande är. Men då jag skulle ta pregnylsprutan i samband med mina clomifen-behandling så läste jag någonstans att pregnylsprutan är värre att ta än dessa sprutor som är "på penna" (fattar ni ?;) Pregnylsprutan har jag väl tagit ca 4 gånger skulle jag tro så jag borde väl klara av dessa andra då också. Men det är tå månader kvar tills dess.

Att INTE tänka på barnlösheten. Att inte tänka!!!!!

Hormoner?

Idag fick jag frågan om jag väntar barn två gånger på jobbet. Eller en gång om vi planerat barn och den andra var mer direkt. Svarade liksom lite så där flummigt åt båda två, men ändå så att om de är smarta så skulle de förstå hur det ligger till.
Egentligen så vill jag ju berätta, få ut det! Men på jobbet så blir det då alla dessa solskenshistorier om ett par som minsann försökt i 35 år och sedan när de adopterade så då fick de femlingar! Ni vet, dessa härliga historier i vilka det ALLTID går så bra.
Så jobbet får vänta ännu, men chefen får nog veta i något skede. Om man är ofta på sjukledigt så börjar det utredas och jag tycker det är bäst att hon från början vet vad det handlar om. Just nu så springer jag ju bara på läkarbesök på dagtid. Det är jobbigt det också, hon som gör våra arbetslistor lär ju nog fundera då jag varje månad har någonting (känns det som).

Men, det är så här livet är just nu. Har känt mig aningen bättre mentalt under se sanaste dagarna. P-pillren har dock orsakat både det ena och det andra. Huvudvärk, magont, bröstspänning och fortfarande har jag de där jävla spottingarna. Det kommer nog aldrig att ta slut.
Tiden går framåt hela tiden, långsamt....men framåt!

Jamen hallåå

Det händer så sällan något. Har idag försökt få mina bästa vänner med på en mässa, men nej. Det är "förkylningar" och diverse djur som skall tas hand om. Det är SUPERFINT väder ute och här sitter jag. Hela huset börjar vara äckligt städat och jag har fört ut säkert 7 påsar skräp.

Om man ändå hade ett litet barn. Då skulle man inte behöva fundera på vad man skall göra!

Livsglädje

Jag saknar livsglädjen. Jag verkligen saknar livsglädjen som jag någon gång har haft. Att vara ärligt lycklig för andras skull. Att ha roligt med sina vänner. Att inte alltid behöva må dåligt pga barnlösheten. Att ha roligt på fester. Kunna säga grattis åt någon som är gravid och inte vilja mörda personen inombords.
Jag kommer inte ihåg när jag senast skrattat så där galet som man kan göra. Att man bara skrattar och sen inte längre kommer ihåg varför man skrattar. Jag kommer ärligt inte ihåg när jag gjort det.

Och det där jäkla facebook som jag är så jäkla beroende av är en verklig negativ källa för allt detta. Vissa är så positiva till allt att jag bara vill spy. Och så många har just fått barn. Gamla pojkvänner, studiekompisar, kompisar från lågstadietiden... "Alla" utom jag. Alla springer iväg på en massa fester och tjejkvällar och har sååå superkul och roligt och härligt. Och jag känner bara att jag vill skriva negativa saker och det slutar med att jag inte skriver något alls.

Jag vill också ha roligt på tjejkvällar. Men liksom, med vem skall jag ha mina tjejkvällar? För det första är 50% av mina nära vänner män. De tjejer som är mina vänner är i så olika livssituationer att jag känner att jag bara glider längre ifrån dem hela tiden. De är inte det minsta sugna på barn. De har helt andra intressen än vad jag har. Men vi har hållit ihop så länge och utan de, vem har jag då kvar? Jag har mycket "ytliga" vänner, jag har alltid haft en stor bekantskapskrets men just nu känner jag mig väldigt ensam.

I och med denna saknad av livsglädje så har jag märkt att jag inte är en så "trevlig" kompis längre. Det positiva saknas, jag känner mig på helspänn och har svårt att slappna av. Samma gäller då jag spenderar tid med mina släktingar. Jag känner mig inte som mig själv. Det är skrämmande. Vad hände med den positiva, roliga, halvgalne Mikaela? Vart försvann hon?

Känner ni att ni tar avstånd från folk och har "tappat" gnistan? Eller är jag ensam?

Sen någon gång

Sen någon gång så vill nog mitt barn ha en sån här!!! =D

Blöder igen

Trots p-pillren så blöder jag fortfarande. Försöker att koncentera mig på jobb och övriga saker för att slippa fundera över hela denna karusell, men det är omöjligt.

Fick en tid till läkaren igen och blev lite panikslagen eftersom jag inte skulle ha någon tid alls före ivf börjar. Tankarna snurrade: klamydia? HIV? Något fel på slemhinneprovet? Hepatit? Var tvungen att ringa upp omedelbums och kolla vad det handlade om. Ett standard ultraljud som skall göras innan IVF, eftersom det blir så lång tid nu mellan mina besök. Bara för att kolla att allt är ok. Och nej, jag har inte hepatit, klamydia eller HIV. Och det var inget fel på mitt slemhinneprov. Så orsaken till dessa blödningar saknas fortfarande och det är aningen skrämmande.

Väntar på slutet av april. 10 veckor kvar. Och i samma veva kommer amelia gravid tidningen ut (borde komma). Det ni!!!! Måste vara ett gott tecken.

Men jag då?

På alla andra bloggar så sprayas det för fullt. Eller så ruvar dom. Eller så är de redan gravida. Men jag då?

Jag började med mitt första p-piller igår. Vill bara deppa ihop. Jag vet att min tid kommer men det är faktiskt 10 veckor tills det. Och jag kan faktiskt BARA komma på en bra sak med det här. Inga mellanblödningar på 10 veckor. = vita fina trosor utan att vara orolig att de blir förstörda.

Alltid någonting.

140 inlägg

Så många inlägg har jag gjort här. Drömde i natt att jag gjorde bloggen till en bok. Som om någon skulle vilja läsa den?

Tiden går så långsamt, det är största problemet just nu. Sen genom facebook visade det sig att två ytligt bekanta har fått barn. Suck! Båda i min ålder. Jag vet att min tid kommer, förr eller senare på ett sätt eller ett annat. Men det känns så jobbigt nu. Att inte ens ha en möjlighet att kunna bli gravid. P-piller start om någon dag, helt absurt!

Babydrömmar

Drömde att jag hade ett barn. En pytteminimal baby som bara var ett huvud. Jag hade den i min hand och hade ingen aning vad jag skulle göra med den. Det var ju bara ett huvud. Ibland blev den en hel baby, vi skulle åka iväg någonstans och alla babyns kläder fanns rumt om i lägenheten. Det tog länge och alla var sura på mig för att det tog så länge. Jag kunde helt enkelt inte hantera situationen och det var ju kallt ute så jag behövde mängder med kläder. Sen skule jag lägga babyn i en babybjörn som var ljusblå. Den var otroligt ful och den hade kostat 90 e oh var begagnad och i dåååligt skick. Den var likson omöjlig att få på. Alla väntade på mig och jag började få panik. Hittade en annan babybjörn som var av bättre kvalitet men den vägde så mycket att jag inte kunde ta den.

Sen minns jag inget mer. En baby som bara är ett huvud. Det är i alla fall en baby. Jag kommer ihåg då jag drömde att jag födde en lite val, som jag hade i ett akvarium i baksätet på min bil som saknade tak.
Inget att söka i drömboken tror jag!

IVF-väntan

Det kommer att bli en lång väntan det här. Tre långa månader på att få börja. Och inga inseminationer blir det före det heller. Mina mellanblödningar ställer helt enkelt till det. Så nästa vecka blir det p-piller för min del. Kan ni tänka er hur fel det känns just nu? Att äta p-piller som gör att man ABSOLUT inte kan bli gravid. Då det är det man vill mest av allt.

Bara att lita på läkarna nu då. Väntar på några provsvar ännu men prolaktin och sköldkörtelproven var ok så det är bara att fortsätta med medicinerna. Slemhinneprovet eller vad det nu var gjorde som jag redan skrev så jäävla ont. Allt jävla skit måste man stå ut med. Det räcker liksom inte med smärtan som själva barnlösheten orsakar utan man skall gå igenom en massa smärtsamma behandlingar och prover också.

Det känns dock bra att vi berättat för våra föräldrar och syskon. Det var inte det lättaste men nu är det gjort. Så nu om man är på dåligt humör så kan de förstå varför. Alla verkade förstående och frågade bra frågor. Ingen sa något "fel" eller slappna av så lyckades det-bullshit. Min mor var väldigt positivt inställd till att det kommer att lyckas eftersom hennes arbetskompis fått barn via IVF. Min far sa inte så mycket men jag vet att han ändå förstod. Min fars fru var den som förstod mig bäst. Hon sa att jag måste tycka att livet är så orättvist och hon förstod den psykiska biten på ett sätt som ingen annan. Min mans föräldrar blev glada över att helst någon av deras tre barn försöker att få barn. De andra har inga trots att de är gifta och mycket äldre än oss. Så för dem var det att vi försöker ett glädjande besked. Min man berättade för sin bror som inte sa någonting. Han sa INGENTING fast han nog hörde det. Tror att han och hans fru funderar i samma banor. Skall tala med henne nästa gång jag ser henne. Berätta det för henne, tror nämligen inte att brodern gjort det.

Har blivit förkyld och är lite snorig, så denna lördag spenderas framför tv med Robinson och ev lite skönhetsfix. I brist på annat att göra!