Livsglädje

Jag saknar livsglädjen. Jag verkligen saknar livsglädjen som jag någon gång har haft. Att vara ärligt lycklig för andras skull. Att ha roligt med sina vänner. Att inte alltid behöva må dåligt pga barnlösheten. Att ha roligt på fester. Kunna säga grattis åt någon som är gravid och inte vilja mörda personen inombords.
Jag kommer inte ihåg när jag senast skrattat så där galet som man kan göra. Att man bara skrattar och sen inte längre kommer ihåg varför man skrattar. Jag kommer ärligt inte ihåg när jag gjort det.

Och det där jäkla facebook som jag är så jäkla beroende av är en verklig negativ källa för allt detta. Vissa är så positiva till allt att jag bara vill spy. Och så många har just fått barn. Gamla pojkvänner, studiekompisar, kompisar från lågstadietiden... "Alla" utom jag. Alla springer iväg på en massa fester och tjejkvällar och har sååå superkul och roligt och härligt. Och jag känner bara att jag vill skriva negativa saker och det slutar med att jag inte skriver något alls.

Jag vill också ha roligt på tjejkvällar. Men liksom, med vem skall jag ha mina tjejkvällar? För det första är 50% av mina nära vänner män. De tjejer som är mina vänner är i så olika livssituationer att jag känner att jag bara glider längre ifrån dem hela tiden. De är inte det minsta sugna på barn. De har helt andra intressen än vad jag har. Men vi har hållit ihop så länge och utan de, vem har jag då kvar? Jag har mycket "ytliga" vänner, jag har alltid haft en stor bekantskapskrets men just nu känner jag mig väldigt ensam.

I och med denna saknad av livsglädje så har jag märkt att jag inte är en så "trevlig" kompis längre. Det positiva saknas, jag känner mig på helspänn och har svårt att slappna av. Samma gäller då jag spenderar tid med mina släktingar. Jag känner mig inte som mig själv. Det är skrämmande. Vad hände med den positiva, roliga, halvgalne Mikaela? Vart försvann hon?

Känner ni att ni tar avstånd från folk och har "tappat" gnistan? Eller är jag ensam?