Inte en till!!!

Jädrans facebook, jag säger det igen. En fd arbetskompis till mig har skrivit lite konstiga saker på senaste tiden och jag trodde att hon skall gifta sig. Men idag började jag studera det hela lite mer ingående. nyfiken som man är och kunde ju konstatera att hon är i vecka 14. Fan också, hon är typ 10 år yngre än mig.
Det här med semester och att vara hemma passar inte riktigt mig. Sitter bara och surfar på facebook, mammapappa, familjeliv och en massa andra sajter. Och hoppas att tiden skall gå snabbare framåt.

Nu har jag under de senaste dagarna fått tre gravidbesked. Alla som tur helst lite "långt borta". Alltså inga nära vänner eller så, men iaf. Ni vet hur det känns! Och allt det där snacket med att man är lycklig för deras skull. Yeah right!

(nu måste jag söka mig ut ur detta hus innan jag spricker av avundsjuka)

Misstänkt

Her redan en tid misstänkt att min granne är gravid. Igår såg jag dem i affären. Inget tal om saken! Skulle tro det blir bebis redan i maj för dem. Suck, då måste jag se på ännu en vagn som rullar längs med gården.

8 veckor kvar!!! Vad skall jag göra nu? Tröstshoppa???

EDIT: Japp, ni kan ju vara så säkra på att jag shoppade. En väska, en topp och två klänningar. Efter det följde lite nätshopping från frankrike. Tänk om jag ändå fick shoppa babykläder och mammakläder. 8 veckor Mikaela, 8 veckor....

Att jobba med barn

Kommer inte ihåg om jag redan berättat detta. Jag jobbar med barn. Dagarna i ända går jag omkring och vill ha barn. Dagarna i ända jobbar jag med barn. Jobbar med 0-10-åringar på olika ställen. Vill inte avslöja så mycket mer och får egentligen inte heller. Men grejen är den att jag måste se på småa söta liv hela tiden. Detta gör också att man blir påmind om att man själv inte har barn.

En del föräldrarna till de barn jag jobbar med väntar barn. Detta är inte heller lätt. Som en konstant påminnelse om hur det ligger till för en själv. Kan tänka mig att folk som jobbar på bank eller sitter på kontor har det lite lättare. Jag säger inte att barnlösheten är någon lätt sak, men de behöver inte hålla babyn i famnen, sjunga, läsa sagor och byta blöjor. Detta gör jag, varje dag. Och hoppas att det en dag skall bli min tur.

Jag har funderat en del på att byta arbete. Om det blir för mycket att ta. Har jobbat även inom andra branscher och tyckt om det. Men jag är duktig på det jag gör och har så mycket att ge (för det mesta). Ibland tar bara denna barnlöshet över och det blir tungt att se dessa barn. Då vill jag byta, göra något helt annat och bara träffa vuxna. Borde kanske starta nattklubb ;)

Har fått en massa uppmuntrande kommentarer här på bloggen på senaste tiden. TACK alla ni söta för dessa. Det känns skönt att veta att man inte är ensam.

Som ni vet när det gått ner en tid så börjar det gå upp sen. Just nu denna helg har jag haft en upp helg. Inte tänkt på barnlösheten, inte på hur länge det är kvar utan druckit vin och ätit god mat, varit på en trevlig fest där INGEN ens skulle tänka sig tanken att fråga några: Är du gravid-frågor.

Men som ni vet så kan morgondagen vara ett helvete och man vill inte stiga ur sängen. Det är det västa, att inte riktigt veta när man får en down period. Väntar min mens nästa vecka så det kan nog bli en down vecka i värsta fall. Men å andra sidan så betyder det att ännu en månad är förbi. "Bara" två kvar tills jag får börja spruta mig full med hormoner.

Har läst på senaste tiden en massa om folk som är spruträdda. Tror nog att jag själv har varit en sån, kanske jag fortfarande är. Men då jag skulle ta pregnylsprutan i samband med mina clomifen-behandling så läste jag någonstans att pregnylsprutan är värre att ta än dessa sprutor som är "på penna" (fattar ni ?;) Pregnylsprutan har jag väl tagit ca 4 gånger skulle jag tro så jag borde väl klara av dessa andra då också. Men det är tå månader kvar tills dess.

Att INTE tänka på barnlösheten. Att inte tänka!!!!!

Hormoner?

Idag fick jag frågan om jag väntar barn två gånger på jobbet. Eller en gång om vi planerat barn och den andra var mer direkt. Svarade liksom lite så där flummigt åt båda två, men ändå så att om de är smarta så skulle de förstå hur det ligger till.
Egentligen så vill jag ju berätta, få ut det! Men på jobbet så blir det då alla dessa solskenshistorier om ett par som minsann försökt i 35 år och sedan när de adopterade så då fick de femlingar! Ni vet, dessa härliga historier i vilka det ALLTID går så bra.
Så jobbet får vänta ännu, men chefen får nog veta i något skede. Om man är ofta på sjukledigt så börjar det utredas och jag tycker det är bäst att hon från början vet vad det handlar om. Just nu så springer jag ju bara på läkarbesök på dagtid. Det är jobbigt det också, hon som gör våra arbetslistor lär ju nog fundera då jag varje månad har någonting (känns det som).

Men, det är så här livet är just nu. Har känt mig aningen bättre mentalt under se sanaste dagarna. P-pillren har dock orsakat både det ena och det andra. Huvudvärk, magont, bröstspänning och fortfarande har jag de där jävla spottingarna. Det kommer nog aldrig att ta slut.
Tiden går framåt hela tiden, långsamt....men framåt!

Jamen hallåå

Det händer så sällan något. Har idag försökt få mina bästa vänner med på en mässa, men nej. Det är "förkylningar" och diverse djur som skall tas hand om. Det är SUPERFINT väder ute och här sitter jag. Hela huset börjar vara äckligt städat och jag har fört ut säkert 7 påsar skräp.

Om man ändå hade ett litet barn. Då skulle man inte behöva fundera på vad man skall göra!

Livsglädje

Jag saknar livsglädjen. Jag verkligen saknar livsglädjen som jag någon gång har haft. Att vara ärligt lycklig för andras skull. Att ha roligt med sina vänner. Att inte alltid behöva må dåligt pga barnlösheten. Att ha roligt på fester. Kunna säga grattis åt någon som är gravid och inte vilja mörda personen inombords.
Jag kommer inte ihåg när jag senast skrattat så där galet som man kan göra. Att man bara skrattar och sen inte längre kommer ihåg varför man skrattar. Jag kommer ärligt inte ihåg när jag gjort det.

Och det där jäkla facebook som jag är så jäkla beroende av är en verklig negativ källa för allt detta. Vissa är så positiva till allt att jag bara vill spy. Och så många har just fått barn. Gamla pojkvänner, studiekompisar, kompisar från lågstadietiden... "Alla" utom jag. Alla springer iväg på en massa fester och tjejkvällar och har sååå superkul och roligt och härligt. Och jag känner bara att jag vill skriva negativa saker och det slutar med att jag inte skriver något alls.

Jag vill också ha roligt på tjejkvällar. Men liksom, med vem skall jag ha mina tjejkvällar? För det första är 50% av mina nära vänner män. De tjejer som är mina vänner är i så olika livssituationer att jag känner att jag bara glider längre ifrån dem hela tiden. De är inte det minsta sugna på barn. De har helt andra intressen än vad jag har. Men vi har hållit ihop så länge och utan de, vem har jag då kvar? Jag har mycket "ytliga" vänner, jag har alltid haft en stor bekantskapskrets men just nu känner jag mig väldigt ensam.

I och med denna saknad av livsglädje så har jag märkt att jag inte är en så "trevlig" kompis längre. Det positiva saknas, jag känner mig på helspänn och har svårt att slappna av. Samma gäller då jag spenderar tid med mina släktingar. Jag känner mig inte som mig själv. Det är skrämmande. Vad hände med den positiva, roliga, halvgalne Mikaela? Vart försvann hon?

Känner ni att ni tar avstånd från folk och har "tappat" gnistan? Eller är jag ensam?

Sen någon gång

Sen någon gång så vill nog mitt barn ha en sån här!!! =D

Blöder igen

Trots p-pillren så blöder jag fortfarande. Försöker att koncentera mig på jobb och övriga saker för att slippa fundera över hela denna karusell, men det är omöjligt.

Fick en tid till läkaren igen och blev lite panikslagen eftersom jag inte skulle ha någon tid alls före ivf börjar. Tankarna snurrade: klamydia? HIV? Något fel på slemhinneprovet? Hepatit? Var tvungen att ringa upp omedelbums och kolla vad det handlade om. Ett standard ultraljud som skall göras innan IVF, eftersom det blir så lång tid nu mellan mina besök. Bara för att kolla att allt är ok. Och nej, jag har inte hepatit, klamydia eller HIV. Och det var inget fel på mitt slemhinneprov. Så orsaken till dessa blödningar saknas fortfarande och det är aningen skrämmande.

Väntar på slutet av april. 10 veckor kvar. Och i samma veva kommer amelia gravid tidningen ut (borde komma). Det ni!!!! Måste vara ett gott tecken.

Men jag då?

På alla andra bloggar så sprayas det för fullt. Eller så ruvar dom. Eller så är de redan gravida. Men jag då?

Jag började med mitt första p-piller igår. Vill bara deppa ihop. Jag vet att min tid kommer men det är faktiskt 10 veckor tills det. Och jag kan faktiskt BARA komma på en bra sak med det här. Inga mellanblödningar på 10 veckor. = vita fina trosor utan att vara orolig att de blir förstörda.

Alltid någonting.