A spell on me

Någon har givit mig en förbannelse. Allt som händer i mitt liv just nu är negativa saker.

1. Min syster får missfall
2. Min mamma blev tvungen att ligga på sjukhuset
3. Stina ligger på sjukhuset eftersom hennes baby tänkte komma ut. (bf typ augusti/september)
4. Vår bil gick sönder (i en annan stad 200 km hemifrån)

Jag förtjänar säkert detta efter att ha varit så svartsjuk/avundsjuk och tänkt hemska tankar och tyckt synd om mig själv. Hallååå, det finns andra människor i världen också. Allting skall inte alltid bara cirkulera runt mig.
Så sist och slutligen så har jag det ganska bra. Just nu är det många som har det MYCKET värre. Fy skäms på mig!

Varför skrev jag det där om min dröm?

Min syster meddelande just att det blev missfall. Fan också! Jag hade just hunnit acceptera tanken och bli glad för hennes skull och så händer det här. Hon hade också just hunnit acceptera att hon skall bli mamma och så tas det bort från henne. Livet är så orättvist. På alla möjliga sätt.

För min del så har jag nog inte känt av nånting. Samma som förr, lite värk i magen, lite sugen på godis, lite svampinfektion och lite "varför-i-h*l-går-inte-tiden-snabbare-frammåt?"

Tur att det är helg. Det är det enda positiva just nu!

------------

Hittade inte på någon rubrik idag.

Har nu börjat vänja mig vid tanken på att jag skall bli moster. Att min syster skall få barn, att hon skall bli mamma. I går kväll ringde min mor och vi pratade en stund. Hon var givetvis orolig eftersom min syster är ganska ung men jag sa att de nog klarar av det.
Kom mig inte för att berätta om våra problem. Det var liksom inte riktigt läge. Tror dock att det är dags att berätta innan jag drar mig ifrån alla. Blir osocial och ensamvarg.
Hur man berättar sen, det vet jag inte. Skall jag berätta både för min syster och min mor eller bara för min mor? Eller skall jag hålla tyst ännu ett tag?

Min dröm är...vågar man skriva det?? Att jag skulle bli gravid nu med hjälp av alla mediciner och vi skulle få barn med nån månads mellanrum. Då skulle vi kunna komma varandra nära och umgås tillsammans med våra små. Min mor hade drömt att min syster skulle få tvillingar. Tänk om den ena kunde vara i min mage?
Nu börjar det vara dags för magi, för något magnifikt att hända. Det har gått nerför så länge, snart måste det väl börja gå uppåt?!

Väntan den fortsätter. Det enda magiska jag skall göra nu är att städa lite. Inte så värst magiskt.

Solen skiner

Men känslorna inne i mig är mera som regnmoln. Åskmoln är fel ord eftersom jag inte är arg. Jag är besviken, sur på min egen kropp, ledsen och svartsjuk.

Har varken talat med min mamma eller min syster sedan igår. Skulle inte klarat av det. Huvudet är fullt med tankar som jag måste få ut på papper, dock känns de för "intima" att skriva här.
Hur klarar man av det här? Hur gör man? Finns det ingen instruktionsbok?

Gårdagen var jobbig på många sätt. På jobbet vimlade det av gravida och barn. Spenderade hela kvällen med en som har två veckor till BF. Som tur är detta par sånt som inte pratar så mycket om graviditeten. Dels för att de inte vet något om barn och dels för att de inte orkar babbla bara bebisgrejer. Och så träffade jag givetvis Stina en stund också. Hon däremot pratar inte om något annat än barnet och vagnen och sängen och kläderna och ryggont.

Man får så mycket att bära som man klarar av säger de. Men vad gör man när det börjar kännas för tungt att bära?

Vad säger man, vad gör man?

Min syster ringde just och berättade att hon är gravid. Hon är 10 år yngre än mig. Vad säger man, vad gör man? Rödgråtna ögon på väg till jobbet. Hur klarar man det här?

+ på Äl-stickan

Det fick jag imorse. Kan det ha något att göra med att jag tog en pregnyl spruta igår??? =)

Trodde ALDRIG att jag skulle lyckas få in den där nålen i mig. Men på något sätt lyckades det. Min man var tvungen att hjälpa mig med glasampullerna, skulle inte fått brutet glaset utan honom. Men sen då jag skulle sticka så sa jag åt honom att sticka. Gå ut alltså. Det är ju knappt så man klarar av det själv, hur skall man då klara av det med publik.

Ikväll blir det hett i sovrummet, för nu, för första gången så vet vi att det finns en chans att det lyckas. Tidigare var vi bara hoppats, men nu har jag använt både clomifen och pregnylspruta. Och paroldel och thyroxin. Så nu finns det en möjlighet. Sen är det bara att vänta igen. Den här gången med ett STORT hopp.

Ultra today

16 mm och växer två per dag. Ha sex på fredag och lördag var rådet. Och stick dig själv med en spruta på torsdag. Allt såg bra ut och jag skall fortsätta normalt med alla andra mediciner.

Så denna gång kan det faktiskt lyckas. På riktigt. Nu vet jag att det är "färdigt" där inne. Hur jag skall klara av att sticka mig själv vet jag inte men det är för en god sak jag gör det. Så det skall gå. Det skall lyckas. Please!

Jädrans facebook

och alla bilder på gamla studiekompisar och deras babyn. Jag borde bojkotta hela facebook, men jag kan inte. Här bakar vi pepparkakor med gullungen, här står han för första gången, mammas ögonsten.....ååååh. Jag skall så bli likadan sen, vänta bara. Jag skall bli precis sådär som alla andra är.
Läste dock en solskenshistoria i en blogg om någon som lyckats bli gravid med clomifen efter ungefär lika lång tid som mig så jag måste försöka tänka positivt. Det är svårt ibland, men man måste.
Positivt för idag är att solen skiner och jag är ledig. Negativt är att jag inte har något att göra. Väntar på att få gå ut och sola mig en stund. Så att jag åtminståne kan säga -jaa, jag har ju ingen bebis men åtminståne är jag brun.

Hmm vad skulle jag hellre ta?

Skolning och en ny klänning

Idag har jag suttit på skolning hela dagen. Bla bla bla samma snack som man redan hört flera gånger. Stängde helt av ibland. Skolningen handlade om barn. Och barn vill jag ju ha. =) Anyway, medan jag satt där så klockan 10.25 så fick jag en känsla av att: vi kommer att lyckas. Vi kommer att få vår egen bebis. Det kommer att lyckas på något sätt. En timme senare var jag inte lika säker längre, men sen blev jag det igen.

Äh, vad svamligt det där blev.

Sen skulle jag på jobb, men innan det tog jag en sväng till Lindex. Det finns en klänning där som jag sett på sedan januari. Orginalpris 34,95. Då var den nedsatt till ca 20 e och det tyckte jag var för mycket för just den klänningen. Idag kostade den 9 e och ack så glad jag blev då jag såg att allt på just den ställningen kostade 4.95 e. Så nu fick jag klänningen (skulle nog ha köpt den för 9 e) och så köpte jag en jättetunn trikåblus som man kan ha svala sommarkvällar eller på krogen. Så tillsammans 9.90 e så man kan lungt säga att jag är nöjd.

Ibland blir man glad av småa saker. Ibland.

p.s. klänningen är stor nog att rymma en lite större mage =)

Mediciner

Mailade några vänner att jag inte tänker delta i någon "sommar-träff". ALLA andra har barn utom jag. Som tur så är dessa två förstående och vet vad det är frågan om och de förstod genast och sa att jag får ta all tid i världen tills jag klarar av att träffa dem. De försvinner nog ingenstans. Som tur.

Proppar i mig medicin dagarna i ända. En biverkning har jag märkt av, jag får varmt ett tu tre och så håller det på någon minut och sedan går det om. Det stod att det kan vara en vanlig biverkning, kommer bara inte ihåg till vilken av medicinerna.

Imorgon tar jag min sista clomifen för den här gången, sen blir det follikkelultra. Hoppas hoppas hoppas...vänta vänta vänta.....Livet är enformigt.