Nej, inte den här gången heller...

Igår kväll kom det lite mellanblödningar. Jag fick feber och blev sjuk, igen. Imorse började mensen då. Så nu får jag vänta en månad igen på att gå omkring och fundera på är jag eller är jag inte. Enda positiva är väl att mensen började på en gång och det har ju nog med primoluten att göra.
Tur att jag inte byggt upp hoppet alltför stort! TUR!

Skrivet senare samma dag.
Det börjar bli jobbigt att orka. Jag känner mig så osocial. Så tråkig. Så ensam. Jag jobbar på, ser på små söta barn i åldern 1-4 varje dag. Hur länge orkar man med det? Hur länge orkar man jobba med småa barn då man själv inte kan få några(ok, överdrivet, jag vet ju inte ännu om vi kan eller inte kan få, men det ser dåååligt ut)? Mitt sätt att klara av det här just nu är att jobba så mycket jag orkar. Dagtid med barnen, kvällarna med försäljning. Planerar vår resa till solen. Vad skall jag göra sedan då solresan är över? Svaret är: boka och börja planera nästa solresa! Det är det enda som är roligt just nu. Ofta bara sitter jag och stirrar ut i toma intet och känner mig tom.
Är fortfarande glad över att ingen av mina riktigt nära vänner ens har planer på att göra några barn på en god tid framöver. De har just träffat sina partners och ingen av dem är barnkära. Just nu kan jag inte glädjas åt andras graviditeter. Inte ens den kompis som har två svåra missfall bakom sig och väntar nu för tredje gången och har kommit så långt att barnet troligtvis klarar sig om det skulle födas nu. Orsaken till att jag inte kan glädjas: Hon har varit den jag kunnat prata om dessa saker med. Det kan jag ju givetvis i fortsättningen också, men skillnaden är att nu kommer hon att ha ett barn och inte jag.
Det "gäng" som jag hängde med under studietiden var den grupp som alla ville ha barn ganska fort. En gifte sig genast då skolan slutade. Efteråt visade det sig att de försökt få barn en tid och jag hörde ryktesvägen att de skulle ha sökt hjälp men att de blivit gravida i alla fall. Graviditeten var svår, hon blödde hela tiden, men dödde till slut en liten flicka. Innan hon blev född fick jag höra att en annan i gänget blivit gravid och att även de sökt hjälp. De hade fått mannens spermieprov som visat sig vara dåliga. De gifte sig och genast efter det blev hon gravid. Sen den tredje visste redan då hon var 16 år att det inte kommer att vara lätt efter en massa operationer etc. De försökte i ca 2,5 år. Och nu efter två missfall är hon gravid. Och här står jag! Jag kan ju tillägga att över hälften av studiekompisarna har fått barn efter att vi slutade skolan. Blir så deppad varje gång det kommer ett e-mail av någon som är såå lycklig över att ha fått sitt efterlängtade barn (de har säkert försökt i två hela månader). Vi hade en "klassträff" i somras och enda orsaken till att jag åkte med dit var att jag visste att min ena vän var i samma situation som jag och att vi kunde "ta stöd" av varandra. Det var tur eftersom en var gravid och alla andra som kom hade barn med sig. Hur blir det nästa gång då? Jag vet precis hur det blir! Jag åker inte. No way jag skulle klara av det att vara med alla magar och babyn. Det värsta är ju att typ alla visste om att jag hade babyfeber redan då vi studerade. Detta var 2003-2004 nån gång. Orsaken till att vi inte började försöka förän 11/2007 är att min man ville vänta tills vi gift oss. Helt sjukt tyckte jag, men jag väntade. Och hela tiden bara visste jag att det skulle bli så här. Och här är vi nu.

Nu skall jag rycka upp mig. Jag skall försökta bota min förkylning, fixa mina naglar, åka på jobb imorgon och vara sååå glad igen! Och nu fick vi en gäst också...jag är sååå...jääävla.....deppad just nu....