Sprutdag 7 och orgalutran 1

Blev lite chicken när jag skulle sticka orgalutranet. Det var ju liksom nytt, blev länge sittande med den i handen. Min man satt bredvid och förklarade, nålen är lika tunn som den på din penna, tyng in den nu bara. Och så gjorde jag det. Gick bra, men efteråt började det svida ganska ordentligt. Nästan som det gör med pregnylen som jag tidigare använt.

Det råder riktig "positivtest-fest" i bloggvärlden, skrev om det igår men måste ju nämna det idag också. Nu har ju skål från ensamheten plussat också! Nu gäller det att hoppas att flytet håller i sig för oss andra också.

Jag är fullt medveten om att det inte alls behöver lyckas på första försöket, inte heller på andra. Jag försöker att inte vara för entusiastisk och positiv. Men jag har nu märkt att det fina vädret och alla dessa sprutor och magont ger mig hopp. Det kan ju faktiskt lyckas. Tänk OM det lyckas. Och om det inte lyckas så kommer jag att vara bitter, så mycket sprutor, magont, funderingar och väntan för ingenting.

Nu hoppas jag att jag inte får så mycket biverkningar av dessa två mediciner. Har inte fått så mycket av puregon, egentligen bara lite huvudvärk som bara kommer då och då. Och idag är första dagen som jag har lite illamående. Det känns som om jag håller på att bli sjuk, har ont i halsen och det känns som om jag kommer att få feber. Så det behöver inte alls bero på puregonen.

Sen en fråga: Kan man börja med ashtanga yoga (en form utan hopp) några dagar före ÄP? Jag har aldrig yogat förr och nu skall jag med en kompis på detta, men är lite skeptisk att börja precis före ÄP, är rädd att jag skall lyckas förstöra någonting. Å andra sidan kanske jag är så stor och full men ägg då att jag inte ens kan vara med, vem vet?!!

Positivt i bloggvärlden

Joanna har plussat!!! Efter en lång kamp. Hon ger hopp åt oss andra. Alla ni därute, fortsätt att kämpa. Det tänker jag göra.

Igår var jag på en konsert och pickade inne på toaletten efter två glas vin. Kanske inte det bästa sättet men det gick ;)

Sprutdag 5

Var på VUL idag och de hittade 5 stora på höger sida och 3 på vänster, därtill en massa småa.
Ni som vet, är detta en normal mängd? Läkaren sa egentligen inte så mycket.

Får fortsätta med samma dos och börja med orgalutranen på söndag. Det gjorde lite ont då hon gjorde VUL:et, försökte slappna av men det gick inte. Återigen undrar man hur ÅP skall gå då man knappt klarar av ett vanligt VUL.



1. Invänta mens CHECK
2. Börja spruta på dag 2 (ändrat från dag 3) CHECK
3. Vul 1 på fredag, ev, bromsmedicin Orgalutran from sö CHECK
4. Vul 2 nästa vecka
5. Pregnyl?
6. ÄP
7. Många fina ägg som blir befruktade och överlever. Slemhinnan etc. är fina
8. 1 överförs och resten läggs i frysen
9. Ev. eftermediciner och mycket vatten för att förebygga överstimulering
10. Testdag
11. Positivt test

Sprutdag 4

Sprutandet idag gick bra och det kom inget blod alls. Det känns i magen, men jag vet inte riktigt hur det känns. det gör ju inte ont utan det "känns". Imorgon skall jag på VUL, då får vi veta vad som egentligen händer där inne.

Sprutdag 3

Idag är den tredje dagen som jag sprutar. Det har gått riktigt bra. Men för en stund sen blev jag lite skraj, då jag drog ut nålen kom en stor droppe blod med, det liksom "vällde ut" ur mig. Det har det inte gjort de senaste gångerna. Tänkte att jag nog kommit åt något inre organ. Sen började vi kolla i pappren och min man sa att jag sticker för nära naveln. Måste sticka längre ner imorgon.
Är det farligt om det kommer mycket blod då man drar ut nålen? Har ni haft så?

Så där annars har jag inte känt så mycket ännu. lite som ÄL-ont har jag haft och nu efter att jag sprutat så gjorde det lite ont i magen. Men det lär väl bli värre. På fredagen skall jag på VUL och se vad som händer. Jag har bara en dos på 100 så vi får se om det räcker till.

Ja, just det och takussa skrev ju punkt 11 som jag glömt.

11. Plus på testet =)

Hoppas att jag skulle få det. Då får man börja en helt annan lista. Men det är en lång väg tills dess.

Jag gjorde det!

Så nu har jag börjat med puregonen på riktigt. Det gick hur bra som helst. Värst är alltid de där sekunderna före det händer. Som tur så har jag ju använt pregnyl tidigare så detta kändes lätt och gjorde inte ont.
En stund efter så kändes det lite var jag hade stuckit men sen ingenting. Nu är det bara att vänta på att det börjar hända något.

Hittade en bekant på familjeliv i misstag (använder man sitt smeknamn som är ovanligt så får man skylla sig själv). Hon har försökt bli gravid i 6 månader men har ännu inte lyckats. Hon blev gravid med sitt första barn rätt så ung och visste inte om det före sent in i graviditeten. Nu hade hon skrivit att hon tagit för givet att det skulle gå bara så där att bli gravid igen. Som så många andra får hon märka att det inte är det lättaste.
Har två bekanta nu som försökt 6 månader. Hoppas att det inte är många fler som försöker. Nu tycker jag faktiskt att det är vår tur.

Sprutdag 1 (kan ni tänka er?)

Min mens började igår och det var tänkt att jag skulle börja spruta på dag 3. Eftersom sjukhuset inte har öppet då när jag skulle behöva VUL så blev det bestämt att jag börjar redan ikväll. På fredagen skall jag på första VUL för att se om det hänt någonting och då får jag ev också bromsmedicin. Så nu ÄNTLIGEN så händer det faktiskt någonting i mitt liv också.

Jag har väntat nu i typ ett halvt år på att få börja. Alltid kom det någonting i vägen. Men nu jävlar skall det sprutas. Jag låter aningen stöddig nu, får se hur det blir ikväll då det är dags. Min man är på jobb så jag är tvungen att sköta detta ensam de tre första gångerna. Men, då vet man ju åtminståne att man klarar av det.

Och solen skiner också, det får mig på mycket bättre humör. Jag försöker att inte hoppas för mycket, men, men...ca 30 % är ju en ganska bra chans. Dock kan det hända att den är aningen sämre nu när min mans test visade sig vara "inte så bra". Men de kanske vill prova både IVF och ICSI, då vet vi ju genast vilket som passar oss bättre. Förutsatt att vi får många ägg.

Min lista:

1. Invänta mens CHECK2. Börja spruta på dag 2 (ändrat från dag 3)
3. Vul 1 på fredag, ev, bromsmedicin
4. Vul 2 nästa vecka
5. Pregnyl?
6. ÄP
7. Många fina ägg som blir befruktade och överlever. Slemhinnan etc. är fina
8. 1 överförs och resten läggs i frysen
9. Ev. eftermediciner och mycket vatten för att förebygga överstimulering
10. Testdag

Nu är det bara att hoppas att man helst skulle klara det så här långt. Bockar av vart efter.

Aaaah, spännande tider. ÄNTLIGEN!

Alldeles underbar blogg

Och för er som inte kan finska så vill jag ändå rekomendera denna sida. Bilder säger mer än tusen ord!!

http://meinasinkaatua.sarjakuvablogit.com/

Kvinnan lider av magavund och är bitter. Tänker Fetto då hon går förbi en gravid kvinna.

Just nu

Nu är det 2 dagar tills p-piller stop. Sen invänta mensen och på den 3:e dagen är det puregon som gäller.
FATTAR NI!! NU ÄR DET NÄRA!!!
Om någonting skiter sig i detta skede kommer jag att dö. Det senaste halvåret har bara varit att vänta. Hoppas allt går som det skall!

Jag gjorde VAD?

Jag har gjort någonting som jag hade bestämt att jag inte skall göra. Berättat om barnlösheten för en person som jag besämt att är den absolut sista som skall få veta. Det är en kille och en tjej som jag parat ihop, jag är väldigt god vän med båda. Har väl känt att de är två såna som fått allting lätt och inte velat berätta det här för dem. Svårt att förklara, men ni vet känslan: De där kommer nog aldrig att få veta om mitt problem att få barn.

Sen händer det i taxin på väg till en krog under påskhelgen. Hon börjar berätta för mig att de försöker få barn, att de försökt nu i 6 månader och om hennes endometrios (som jag redan vetat om). Jag blir lite ställd för hennes kille har alltid sagt till mig (har känt honom längre än henne) att han inte skall ha barn före han gift sig. Detta kommer att ske nu denna sommar, bröllopet alltså.

Ok, 6 månader tänker jag, det är ju ingenting men med tanke på endometriosen så förstår jag hennes oro. Detta slutade med att jag fort frågade min man om det är ok att jag berättar för henne och han efter några om och men gick med på detta.

Så där satt vi vid ett bord vid krogen och pratade och grät i flera timmar. Man märkte hur ångestfylld hon var över detta men även hur lättad hon var då hon fick berätta åt någon som faktiskt förstår hur hon känner sig. Om ingenting hänt till sommaren så kommer hon att bli opererad.

Det kändes bra att berätta för henne. Om de nu skulle lyckas så då skulle hon förstå varför jag inte vill träffas och vice versa. Det vi mest talade om var alla dessa hemska tankar och känslor som man får. Och det var bra att säga dem rakt ut.

Men, den hemska människa som jag är så önskar jag ju ändå inte att de lyckas före mig. De har försökt i 6 månader, vi i 29 månader. Det är en viss skillnad. Får man känna så?