Kan inte den här månaden bara vara över redan???

Denna månad. Denna oktober månad så jag fyller 30 år. Jag skulle ha ett barn då jag fyller 30 eller åtminståne vara gravid, stor som ett hus. Nu sitter jag här så ogravid som man kan bli med världens värsta 30-års kris och inga som helst garantier på att det någonsin kommer att bli något barn. Hur kul är det?

Jag väntar och väntar. Just nu väntar jag på att mensen skall börja så att jag får börja trycka i mig mediciner. Att vänta på en sån sak?! Har precis försökt att läsa lite andra bloggar och se hur det gått för folk och så. Och just nu så känns det som att det är kört. Vi vet ju inte ens om det är möjligt för mig att bli gravid. 2 IVF:er och en FET och inget plus.

Denna 30-årskris finns med mig hela dagarna i ända. Skall jag ändå ta och byta jobb? Eller skall vi flytta till stan? Vad gör vi här i barnfamiljshelvetet utan barn? Eller skulle jag ändå ta och studera något, byta branch helt enkelt? Eller sälja allt och bara resa? Flytta utomlands? Köpa ett hus och börja med ett renoveringsprojekt? Bygga ett nytt?
Någon som känner igen sig?

Träffade min syster igår, nu syns det klart och tydligt att hon är gravid. Som tur så sa ingen något om graviditeten eller klappade på magen eller något sådant, åtminståne så att jag skulle ha sett det. Vi pratade på precis som vanligt men som sagt inget om graviditeten eller magen. Hade för flera år sedan plockat hem en babyoverall från min mammas hus, som egentligen min syster haft då hon var baby och hittade den i ett skåp för några veckor sedan och tänkte att denna gör jag ingenting med och att min syster nog vill ha den. Så jag gav den åt henne igår och hon blev riktigt glad. Det kändes väl helt ok då men efteråt lite konstigt. Såg en massa babysar i reklamer på tv och fick en sån där: jag måste få en baby nu-känsla.
Idag ringde jag till min bästa vän för att se ifall vi skulle kunnat åkt och tittat på deras nya hus, men de var inte på plats. Kom på att hon nog är över v. 12 redan och att det kanske syns redan att hon är gravid. Jag har ju inte träffat henne på flera veckor. Vi skall träffas nästa vecka så då får jag ju se hur det ser ut.

Blä, tycker att det här är så jobbigt just nu. Snart får jag springa på hm´s babyavdelning och köpa små söta kläder som jag inte ens får lägga i egen byrå. Känslan av att livet är så grymt orättvist bubblar upp nästan dagligen. Varför alla andra och inte vi? Vad är det för fel på mig? När är allt det här bedrövliga över? Och går det någonsin över fast man blir gravid och får ett barn?

Så jag väntar, väntar på mensen och medicinerna för det är det enda jag kan göra just nu...

Akupunktur och testresultat

Idag var jag första gången på akupunktion och jag gillade det. 4 stycken nålar i magen, 3 i var ben och ett mitt på huvudet. Hon som gjorde det var superduktig och jättetrevlig och vi snackade om en massa saker. Själva nålsticket gjorde inte ont, men då hon tyngde in nålen lite längre så gjorde det ont och hon sa att jag är extra känslig. Jag skall dit på nytt om en vecka. Priset är 40 euro per gång så det är inte gratis, men nu tänker jag det som så att det är för mitt eget bästa. Och hon har hjälpt många par under barnlöshetsbehandlingarna och fått många positiva resultat.

Efter detta kändes det skönt att komma ut i den friska luften och den första timmen efteråt kände jag mig riktigt lycklig och pigg på något sätt. Resten av dagen kände jag mig som en duracellkanin som sprang omkring och gjorde allt möjligt samtidigt men fick inget gjort. =) Överlag så var det skönt och jag kommer att fortsätta med det. Hon kommer även att hjälpa mig med mina spända axlar och nacke och man måste ju tänka som så: kroppen är en helhet och man måste må bra på alla områden, eller hur?

Testresultaten från sjukhuset var bra: TSH under 2. TPO under 33 och T4V 18. Så enligt dem på sjukhuset är allt ok och jag messade min läkare som svarade att allt är ok. Så nu är det bara att invänta min mens. Och gå på akupunktion. Och ta det lugnt, eller försöka.

Solig söndag

Äntligen lite sol. Helgen har varit grå, kall och regning.
Tankarna har varit kring barnlösheten och de kommande bebisarna. Har tömt tårkanalerna många gånger. Sett på tv och tömt tårkanalerna av andra orsaker också. Skall ännu skriva ett mail åt min barnlösa vän och det kommer nog att vara svårt. Hon skriver så fina saker att jag alltid börjar gråta när jag läst några meningar. skönt med någon som förstår hur man känner sig och som låter en känna så som man själv vill. Och INTE tar illa upp om man är osocial. Synd att hon bor så långt borta.

Ibland så är jag säker på att nästa gång kommer att lyckas. Ibland så tror jag att det aldrig kommer att lyckas. Jobbigaste är att dessa känslor kan pendla med minuters mellanrum. Man är som i en tornado av känslor hela tiden.

Det kommer att vara jobbigt framöver, men det finns inget jag kan göra åt det. Bara att inse och försöka leva med det på något sätt. Hur man klarar av det vet jag inte, men andra har ju klarat av det så då måste väl jag också göra det.

Såg just på ett program om ett par som fick femlingar. Vissa får fem och vissa får inga. Kunde inte detta bara jämna ut sig på något sätt?!

Önskar att mensen skulle börja så fort som möjligt. Längtar redan så efter nästa försök.

Blodprov

Var på ett blodprov som är relaterat till min sköldkörtelunderfunktion i förrgår. TPO-värden har jag för mig att det hette. Om detta visar något skall jag börja med kortison också. Borde få veta svar på detta nästa vecka.

Om ca 3 veckor borde min mens börja och jag får återigen börja med mediciner.

Beställde tid till akupunktion nästa vecka. Får hoppas att det skulle vara något som jag har nytta av. Känns det inte bra så får det vara. Om det är bra så testar jag det fler gånger.

Det är mörkt, det regnar och jag känner mig deppad. Hur skall jag klara av den här hösten?

Fredag

Det enda bra med denna dag är att det är fredag och jag har en godispåse bredvid mig.

Hade fått ett mail av min barnlösa vän som nu väntar sitt andra barn. Hon hade frågat lite hur det går och berättade lite om sina studier och att det ser ut att vara en pojke som hon väntar. Har inte skrivit till henne på ett långt tag och fick skriva om ganska mycket som hänt de senaste månaderna. Kändes jobbigt att skriva, märkte att jag rev upp lite gamla saker som jag har försökt att inte tänka på.

1. Min barnlösa vän kommer att vara tvåbarnsmamma innan detta år är slut.
2. Min syster kommer att vara superhöggravid på julen eller kanske redan mamma.
3. Min bästa vän, som jag inte träffat nu på några veckor, hennes graviditet kommer att börja synas när som helst.
4. Snart är julen här.
5. Fattar ni, snart är julen här. IGEN!!!
6. All min positiva energi som jag har går åt på jobbet och sen surar jag bara här hemma för att allting är så skit.
7. Sanningen om att jag kanske ALDRIG blir mamma börjar så småningom gå upp för mig.
8. Och vad i all världens skall jag göra av mitt liv om jag aldrig blir mamma.
9. Det börjar vara jobbigt emellanåt att jobba med barn, varje dag år ut och år in. Jag vill också få en välbehövd paus i arbetslivet (läs: mammaledighet)
10. Jag fyller 30 om en månad. Och mitt liv är inte i närheten av vad jag hade hoppats på att det skulle vara. Hade planerat en stor fest för en massa av mina vänner och nu har jag sagt åt alla att skita i det. Att det inte blir någon fest. Vad skall jag liksom fira? Att jag fyller 30 år och chanserna till ett barn bara minskar dag för dag.

Det känns väldigt deprimerande just nu. Hur skall jag klara av alla dessa gravida i min närhet? Hur skall jag klara av detta då de bara går framåt och är lyckliga och jag sitter fast i detta bottenlösa träsk av avundsjuka och depp? Och nej, jag har inte skrivit något brev åt min syster. Och nej jag har inte ringt åt min bästa vän. Och nej jag tar fortfarande inte kontakt med någon. Nu är det fredag kväll, jag sitter ensam hemma med en godispåse och en bärbar dator. Min man jobbar hela helgen och om jag känner mig själv rätt så kommer jag att sitta här med datorn i famnen hela helgen, precis som jag brukar. Och tycka synd om mig själv. Om någon ringer så kommer jag att typ bli störd, hur kan de ringa mig precis när jag sitter och läser andras barnlöshetsbloggar och fråga hur jag mår. Bra, helt ok får de till svar fast sanningen är någonting helt annat.

Och vet ni, jag är störd, jag vet, men jag har redan nu börjat fundera över min systers och min bästa väns barn och deras dop. De är båda två sådana som jag redan sedan länge har tänkt att skall bli gudföräldrar till mitt barn. Och jag har alltid tagit för givet att även jag skall bli till deras barn. Jag hade ju bara aldrig trott att de skulle få barn före mig. Och nu är jag ju livrädd att de inte skall välja mig. Tänk om jag inte får bli någon gudmor för att jag är så sur och deppad hela tiden. Tänk om de inte vill ha mig för att vi har så dålig kontakt? Jag menar, skulle jag välja mig själv i denna situation? Är jag värd att bli gudmor åt någon? Tänk om min bästa vän föredrar vår andra vän som gudmor till sitt barn? Trots att vi har varit bästa vänner längre!

Söndagen

Har i helgen varit på en underbar villa i skärgården. Badat i en tunna, ätit god mat och skrattat och haft kul. Det gjorde gott att vara med personer som jag inte kände så bra och som är långt över när ska ni skaffa barn -frågeåldern.
Idag ringde jag läkaren för att kolla upp några saker. Hon ville att jag skall gå på ett blodprov TPO, tror jag det var. Något med sköldkörteln. Jag äter ju Thyroxin men det var något hon ville kolla upp, ifall jag behöver kortison utöver de medicinerna jag redan har. Jag sa att jag tror det är något fel varför inte det fäster och det trodde hon också.
Hon skulle fixa nytt recept till apoteket men blodprovet får jag göra via sjukhuset (blir gratis på det viset). Måste bara ringa till en annan läkare och få en remiss. Skall fixa det nästa vecka.
Frågade om akupunktur och hon tyckte det var en bra ide att prova på för mig. Både för att ha "lugnande effekt" på mig och överlag, det skadar inte. Men efter ett FET skall man inte göra behandlingar sa hon. Före är ok.

Så...mensen börjar lida mot sitt slut, bara att vänta på nästa och börja på ny kula =) Förhoppningsvis en STOR kula.

Mensdag 1

Idag så började mensen äntligen. Har gått med en känsla av att jag måste få ut allt NU! Så nu händer det äntligen. Så om en månad får jag börja med zumenon igen. Nu skall jag bara på något sätt försöka njuta av denna pausmånad. Tänka positivt, typ, en månad utan hormoner. Eller äh vet inte. Svårt att hitta nåt positivt i detta.

Lite negativt just nu.

Neg och äntligen över

Nu är det äntligen över för den här gången. Testade sista gången idag och det var neg och jag får nu äntligen sluta med medicinerna. Redan efter några timmar då jag inte tog morgon medicinen så började det sticka och värka i äggstockarna och detta har hållit i sig hela dagen. Inget blod ännu men det är på gång, big time.

Har försökt att ta det lugnt i helgen. Träffat en kompis på stan och fått prata av mig lite. Gjort en massa som inte har med barn eller bebisar att göra. Kollat på inredningsbloggar och försökt att koppla av. En jobbig arbetsvecka med långa dagar väntar mig.

Imorgon ringer jag till kliniken så fort som möjligt på morgonen och ser vad domen är. Och om "domen" är att det blir nytt försök genast så får jag ju börja lägga undan pengar. Men jag har på känn att min läkare vill ta en månads paus eftersom det var lite problem förra cykeln med mina blödningar.

Vad har ni förresten för erfarenheter av Agnus Castus (munkpeppar) och akupunktur? Något ni testat? Läste att munkpeppar kan hjälpa mot mensproblem såsom spottings. Kanske värt att testa?!!

Ruvardag 14

Ett stort minus fanns på stickan i morse.

Ringde kliniken som sa att de vill att jag skall använda både zumenon och lugesteron eftersom min mens ännu inte börjat. I SÄLLSYNTA fall så kan testet visa positivt lite senare, men hon jag pratade med sa att det nog skulle synas redan men att de vill göra på det här viset som en slags säkerhetsåtgärd.

Så på söndag morgon så skall jag testa med det där sista testet som jag har och sen sluta med medicinerna och ringa till kliniken på måndag och då få mer info om hur vi skall gå vidare.

Jag visste att det skulle vara negativt. Men att jag nu ännu måste fortsätta med medicinerna och så, det hade jag inte räknat med. Jag som så hade hoppats att detta skulle vara över för den här gången. Chansen att det nu skulle vara positivt är väl typ en på 10.000, så det känns så lönlöst.

Min man kommer att vara borta hela helgen på jobb och jag kommer att ha gott om tid att sitta och fundera över mitt liv och min 30-års kris som bara blir värre och allt annat skit som finns just nu. Och fundera över varför det inte fungerade den här gången heller. 3:e gången gillt my ass!

Johanna Kurkela Veitsenterällä på youtube.

Förvirrad ruvare

Det finns en anledning till att det står på testförpackningarna att testet skall kastas efter 10 minuter då resultatet kan avläsas. Men det gjorde ju inte jag. Och nu på 24h har det blivit till ett tydligt plus.

Första testet CB var alltså neg, men efter 15 min kunde man se ett spökstreck i ett visst ljus. Imorse testade jag negativt med ett billigt test. Och genast efter det så kollade jag i skåpet var min man gömt det tidigare testet (CB) och det hade under natten blivit till ett tydligt plus. Men detta är ju ett falskt plus, givetvis. Jag borde bara ha testat kollat och kastat testet.

Och sen då jag läste på nytt igenom texten som fanns på billiga testet så stod det att man skall testa dagen efter förväntad/utebliven mens. Så egentligen är det ju för tidigt med det testet då. Men med CB kan man testa 4 dagar före och få positivt. Och det var ju inte positivt, då.

Så nu försöker jag klänga mig fast vid varje möjliga lilla chans det skulle kunna finnas kvar och försöker googla på testbilder etc. Jag vet ju liksom att det är kört och att det nog bara beror på zumenonen att jag inte blöder ännu.

Men jag hänger mig fast på den lilla sköra tråd som finns kvar. Det känns som om det borde vara min tur nu!