Det blev en liten kille

Är världens sämsta på att uppdatera =(

10.1 -13 tittade en kille ut. Förlossningen gick fint, tog ca 2 timmar mindre än förra gången. Han vägde 3510g och var 49 cm lång. Det känns verkligen otroligt att jag nu är mamma till två. 

Något namn har han inte ännu men det är på gång. =)

Fick sluta med thyroxinet igår och har jag tur så behöver jag inte äta det längre. 

Så sånt =)

13+4 (typ)

Typ det kan va 13+3 eller 13+5 också ;)

Nu har vi varit på ultraljudet, allt såg bra ut. Det är helt otroligt att det växer något inom mig, igen. Om någon hade sagt åt mig att jag kommer att vara gravid igen den här sommaren så hade jag nog skrattat ihjäl mig. 

Men här är vi. 

Illamåendet har inte gått om ännu heller så jag räknar med att det blir bättre i vecka 18 som senast. Eller jag hoppas verkligen det för om det inte blir bättre då så vet jag inte vad jag gör. 

Eftersom jag inte visste om jag någonsin kommer att få barn överhuvudtaget så är jag så otroligt tacksam över att bli tvåbarnsmamma men fler än så kommer det nog inte att bli. Mitt illamående är nog största orsaken till detta. Och det att jag alltid hoppats på två stycken. Så min dröm blir ju sann. 

Och det trodde jag verkligen inte skulle hända. 

Så nu får jag fundera på saker som syskonvagn, vad man behöver skaffa (som tur inte så mycket) och HUR man klarar av vardagen med två stycken under 2-åringar. Det ni.

11+1

I dag har vi varit till rådgivningen hela familjen och lyssnat på hjärtljuden. Jag skall på ultraljud först efter midsommaren och nu hade jag rådgivning + läkare så vi fick lyssna. Det tog igen (precis som senast) väldigt länge tills läkaren fick ljuden att höras. Min livmoder är så bakåt lutande att det inte är det lättaste. Men det gick till sist.

För övrigt ser allt bra ut. Järn borde jag väl börja äta (BLÄ!). Illamåendet är fortfarande så jobbigt och jag mår illa nästan hela tiden. Inte det lättaste då man skall ta hand om en 8 månaders bebis dygnet runt. Men det går, det måste gå. Om några veckor lämnar mannen hem för 8 veckor så det kommer att bli härligt.

Vi har köpt en ny lägnhet och skall börja renovera den snart, då den blir ledig i slutet av sommaren. Och så hoppas vi på att någon vill köpa vår. Den är i fint skick men bostadsmarknaden har avstannat helt här var vi bor nu och speciellt på sommaren så är alla ute vid sina stugor och inte intresserade av att göra bostadsaffär. 

Jag måste säga att jag har fortfarande svårt att förstå att jag är gravid. Det kom nog så nära inpå. Och överhuvudtaget det faktum att jag INTE behövde genomgå en massa behandlingar och sånt. Det är svårt att ta in på något sätt. 

Jag skall träffa tjejerna imorgon (ett gäng som träffas en gång i månaden ungefär) och skall då berätta. Min bästa kompis vet om det, men inte de andra. Eftersom vi hörde hjärtljuden idag så känns det ok. Och OM något nu skulle gå fel ännu så vill jag ändå att de skall veta eftersom de ändå är de som kommer att få veta om någonting går snett. 

6 veckor till (ungefär) räknar jag med att jag kommer att må dåligt. Så var det senast och BM sa idag att det är sannolikt att det blir så den här gången också.

Får väl ta fram lådan med mammakläder snart igen då, fatta det?!

7+5 idag

Vi var till gynekologen på VUL igår och mycket riktigt fanns där en liten prick. =)

Enligt vul var jag i vecka 7+4 igår och efter noga genomgång i min kalender så stämmer detta med då jag tror mig ha haft ägglossning. Så jag är faktiskt gravid på riktigt. Det känns fortfarande overkligt fast jag själv sett att det finns någon där med egna ögon.

Gynekologen sa att det var den vänsta äggstocken jag fick tacka för detta och hon trodde att det nog var min första ägglossning jag fått sen förlossningen. Hon sa även att eftersom vi aldrig hittade ett fel varför jag inte blev gravid tidigare så är detta inte ovanligt. 

Hon hade blivit förvånad när hon fått höra att det var just jag som ville ha tid till ett tidigt VUL. Hon hade tänkt att har inte hon just fött barn. No shit liksom ;) Det var ju nästan igår =)

Så status: Gravid, igen!

En vecka till VUL

En vecka kvar till VUL. Skall till samma läkare som gjorde vårt ivf. Ville ha henne och hon har möjlighet att ta emot oss. 

Fattar fortfarande inte att jag är gravid. Hjärnan har inte förstått men kroppen, den vet. Illamåendet är värre än förra gången. Då mådde jag ju illa kvällstid nu mår jag mest hela tiden. Jag spyr inte, denna gång heller, men det känns som om jag skall spy när som helst HELA tiden. SKITJOBBIGT!

Att vi sen skall åka utomlands om två veckor gör inte saken alls bättre. Att vi skall spendera 75% av tiden på havet… Jag som svor på att ALDRIG någonsin åka utomlands i början av en graviditet. Vad gör man? 

Tycker så synd om lilltjejen då jag bara går omkring och tycker synd om mig själv och mår dåligt. Tur är hon så liten så hon inte kommer att minnas att hennes mamma mådde crap! 

Återkommer sen då jag varit på vul:et.

Ja just det. Fick idag veta att min kusin gjort IVF. Jag hade en aning om att de kanske hade svårt att få barn men träffar dem så sällan och så är det ju inget man frågar liksom: kul att ses…jahaa gör ni ivf eller? Hursomhelst så är de nu gravida och skall få en egen liten baby i mitten av november. OM allt går bra. Det är alltid det där OM. 

Det där med OM fick en ny betydelse ungefär en månad efter att dottern föddes. En annan av mina kusiner födde då sin lilla tjej på tok för tidigt och hon klarade inte sig. Så allt är nog OM i vår familj för tillfället.

Gravid, IGEN?!!

Jag kan knappt tro att detta är sant!

Jag KAN ju INTE bli gravid på naturlig väg!!! Jag har haft bruna flytningar i över en vecka! 

Testet visar två streck och uträcknaren säger att jag är i vecka 7 (6+1) och att jag skall bli tvåbarns mamma i december 2012. 

Jag fattar ingenting!

Skall boka tid till ett VUL i morgon.

Fattar ingenting….

Jag lever nog fortfarnde =)

Är inne och läser era bloggar, men känner att jag inte har så mycket att komma med på denna blogg längre. Detta är en barnlöshetsblogg och jag är ju inte längre barnlös.

Min underbara lilla dotter är nu 3,5 månader. Hon mår bra trots omständigheterna får man väl säga. Då vi var på 2 månaders kontrollen på rådgivningen upptäcktes det att hon har höftledsluxation. Så hon blev satt i en sk. Rosenskena. Därefter följde 2 dygn som nog var de jobbigaste i mitt liv. Hon bara gallskrek och sov. Sen vakna hon åt och skrek samtidigt. Så där höll vi på i två dygn. Hon vägrade ligga på rygg, sov ovanpå oss och ville bara vara nära hela tiden.

Nu har hon äntligen vant sig vid skenan och är sitt gamla jag igen. Skenan får hon troligtvis bort om ca en månad men före det skall hon sövas ner och vi skall göra en magnetröntgen, så nervös inför detta är jag ju verkligen. Hur som helst så hoppas jag att det blir bra med denna skena och vi slipper operationer och gipsningar. 

Jag skulle gärna amma fortfarande men pga skenan så är det så svårt så nu ammar jag endast på natten, pumpar på dagen och blandar med ersättning. Alla är nöjda =) Då vi började ge ersättning så ökade hon 700g i vikt på bara några veckor. Så hon har nog varit hungrig stackarn. Längden tog de då vi var på sjukhuset senast. Så nu är hon 62,5cm och väger 5,3 kg, så hon är lång och smal precis som jag!

Själv har jag kommit i mina gamla jeans för länge sedan och väger nu mindre än då jag började vänta henne. 

Hennes utveckling går framåt trots skenan. Hon kan ju inte vända på sig eller sparka med benen så vi koncentrerar oss på att gripa tag i leksaker och sånt. Sjunga, prata och skratta. Då vi får bort skenan får vi börja öva oss på att röra på oss =)

Så sådant här. Vi mår bra och växer!

Fröken tränar nacken

Jag lever nog =)

Måste ju skriva något här också emellanåt. Har en annan blogg som jag skriver i oftare, en icke anonym.

Vi har det rätt så bra. Lite kolik har vi dock så vissa dagar hinner man inte göra annat än trösta den lilla. Har börjat på zonterapi och det tycks hjälpa så det skall vi fortsätta med.

(lilla tjejen då hon ser i kors ;)

Förövrigt ammas det ofta, dop planeras och vi försöker kommas oss ut lite varje dag. Ibland känns det dock som om att vi är någonstans hela tiden, vet inte riktigt när man skall ta det lugnt.

Jag som trodde att alla bara satt hemma och gnällde över att de inte har något att göra, här är det nästan tvärtom.

Sen hörni, det här med julkort!! Jag kommer ihåg då jag som barnlös hat-älskade julen på många sätt. Julen är en underbar högtid men de där förbaskade julkorten. Måste alla skicka bilder på sina ungar? Och här sitter jag nu och funderar hurudant julkort vi skall skicka och jag hade tänkt att lilltösen skulle vara med på helst en bild.

Nästan så att man skäms, har säkert skrivit att jag ALDRIG skall skicka något sånt och nu funderar jag på det. Har jag blivit en sån där?

Å andra sidan så är alla nästan med barn eller har barn som jag skall skicka åt. Det är bara ett par som jag vet att lider av barnlöshet och dem skall jag nog inte skicka ett sånt kort åt. De får något annat kort.

Typ...svåra saker.

Väntar på julen, skall bli roligt att lägga fram alla julsaker och mysa med glögg och pepparkakor i handen här hemma.

Läser era bloggar, kommenterar sällan! Så ni vet!

Fem meningar...

Fick en sån här av Puma =)


1. När ingen ser och hör så...pratar för mig själv ;)

2. Jag går aldrig hemifrån utan...telefon, nycklar och min marimekko börs med pengar och alla kort.

3. Min blogg heter som den gör för att...när jag startade den så fanns det verkligen inte ett plus i sikte och det tog ju länge innan det blev ett plus också. Och då undrade ju man VAR finns MIN bebis? Nu är hon ju här så namnet borde ju ändras...

4. Om jag vågade skulle jag...oj, klippa mig i någon häftig frisyr, Åka utomlands ensam, kasta det mesta i min garderob och köpa nytt (är fånigt fäst vid alla mina kläder)...

5. Om 10 år kommer jag att...förhoppningsvis ha två barn, bo i ett egnahemshus eller i en större radhuslägenhet. Frisk vill man ju vara och så vill jag jobba med det jag jobbar med, men få bättre lön och ha bättre arbetstider!


Och vet ni vad? Jag kommer in i mina gamla jeans redan och har bara 1,5kg kvar till startvikten. Ganska bra på lite över två veckor. (Måste ju skryta!!) =)

Förlossningen

Här kommer nu min förlossningshistoria. Den är aningen flummig eftersom jag inte var riktigt "med" under hela förlossningen, en del tider är tagna från A´s anteckningar och en del från pappren jag fick från sjukhuset efteråt. Det jag borde ha gjort: skrivit den tidigare, eftersom jag nu inte kan skriva så mycket om smärtan eftersom jag har "glömt" den redan. Ont gjorde det ju och jobbigt var det, men jag kan inte liksom lägga ord på det längre.

På fredagen var vi till sjukhuset för att göra ett ultraljud och en hinnsvepning. Allt var bra och hinnsvepningen gjorde lite ont men jag bet ihop. Det kanske kunde lägga igång förlossningen och senare visade det sig att det var precis vad det gjorde.

Under dagen hade jag lite mensvärk då och då, inget värre. På kvällen klockan 21 så började vi ta tid på värkarna för de började vara smärtsamma och komma rätt så regelbundet. A satt och skrev upp på en lista som han gjort. Använde pilatesbollen, stod på alla fyra på golvet och försökte hitta olika ställningar som skulle lindra lite. Klockan 23.32 så gick slemproppen har A skrivit i min dagbok. Såg ut som en mördarsnigel!!!

2 på natten ringde A till förlossningen för att kolla när de tyckte att vi skulle komma in och fråga lite råd. Efter detta samtal tog jag en 1g Panadol fortsatte att värma vetedynan och gick och satte mig i duschen. Under hela dagen fick jag även springa på toaletten och tömma mig riktigt ordentligt (återigen ett tecken på att det verkligen är förlossningen som startat).

Efter duschen så låg jag i sängen och varje gång jag fick en värk så föll jag ihop på golvet och försökte att yoga-andas det bästa jag kunde. Och hade lite ljud för mig, det skulle ju liksom lindra smärtan. Började må lite illa emellanåt och bad A att hämta ett ämbare, ifall om det skulle bli kräkkalas av det hela.

I detta skede så tyckte A att det var dags för oss att åka in. Så jag började försöka få på mig kläder och göra mig i ordning. A hämtade bilden och värmde sätet till max. Vetedynan var maxvärmd den också och så hoppade vi i bilen med dynor, filtar och ämbaren. (varför jag hade med dynor och filtar vet jag inte, det verkade liksom logiskt just då :)

 

Då vi kom fram till sjukhuset var jag såå glad över att klockan bara var 6 på morgonen och det inte var folk någonstans. Vi ringde på och fick komma in. Fick en värk i hissen och kunde knappt komma ur hissen. Barnmorskan som tog emot oss konstaterade att vi nog nog kommit till rätt plats/ eller var det i rättan tid...hade så ont i detta skede så jag inte kommer ihåg.Jag fick ligga ner en stund, de kollade att jag var öppen redan 4 cm!!! (Jag hade alltid trott att jag kommer att komma in med värsta ont och så säger de, en cm: åk hem, så jag var både lättad och förvånad) Hade massor med sammandragningar som kom ofta. Bara att ta med picket och packet och gå till förlossningssal nummer 3. Fick byta kläder, A värmde vetedynan igen och jag försökte sitta på en pilatesboll igen men det gick inte, det gjorde alltför ont.

Snart blev jag frågad om jag är intresserad av lustgas och det må ni tro att jag var i det här skedet. Det svåra var det att mina värkar inte meddelar innan de kommer utan de steg som ett höghus direkt på skärmen så jag hann inte börja andas innan för att ta bort den värsta smärtan. Så i något skede så andeades jag lite gas då och då, ifall om värken skulle komma snart. Bara ifall om...

För övrigt så tyckte jag om lustgasen, den tog bort lite av smärtan och gav mig annat att koncentrera mig på.

Efter ett tag blev det dock klart att jag inte öppnade mig så värst mycket och jag sa att nu är det epiduraldags. De beställde anestesiläkaren och jag fortsatte med lustgasen. I något skede drog jag för mycket, började må dåligt och spydde som en liten gris. Efter detta blev jag försiktigare med lustgasen, andades bara lite då och då, sen utanför masken en stund, sen masken mot ansiktet igen.

Sen skulle de ha en kanyl i handen på mig. Något som jag avskyr så mycket. De prickade rätt andra gången. Hade skrivit i "förlossningsbrevet" att ingen studerande får lägga denna så vår underbara barnmorske studerande Annika fick snällt stå bredvid och titta på medan den äldre stack mig.

Sen dröjde det inte länge innan anestesiläkaren kom och började fixa för epiduralen. Var inte det minsta nervös i detta skede för epiduralen och nålen i ryggen kändes men jag andades lustgas samtidigt så jag uppfattade det inte som något obehagligt. Tyckte att kanylen i handen var värre. Han stack rätt genast och verkan kom ganska snabbt. Fick epidural klockan 10.03.

Efter epiduralen tog de hål på hinnorna (klockan 10.36), satt en elektod på babyns huvud och dropp (klockan 11.15) åt mig för att värkarna skulle komma tätare. Sen så ville de att jag skulle vara på alla fyra så mycket som möjligt så jag låg framåtlutad och ibland lutade jag mot sängkanten som senare lyftes upp.

Kände i detta skede att det tynger på där bak men alla bara sa att jag inte får krysta ännu. Föklarade att jag inte krystar utan jag bara tynger på lite eftersom det hjälper, om jag försökte hålla emot så gjorde det ännu mera ont. Fick en påfyllning av epiduralen (klockan 12.57) eftersom jag till sist var tvungen att ta till lustgasen igen då epiduralen verkan började sina. Hade bara öppnat mig till ca 7 cm i detta skede så påfyllning var det enda rätta.

Fortsatte med att stå på alla fyra i sängen och kände hur det tyngde på där bak heela tiden. Hade så ont nästan hela tiden att jag inte längre visste/tänkte på varför jag var där utan jag tog en värk i taget. Kommer inte ens ihåg var jag eventuellt tänkte där emellan. Tiden gick så fort. Ibland hörde jag då någon kom in och frågade: Vill pappa äta mammas mat? Så A åt min mat, jag var inte intresserad av varken mat eller dryck. Jag vet inte ens vad han ätit för nåt. Vi hann med 3 skiftesbyten av personal. Kommer inte riktigt ihåg de som var där i mitten, men Annika var det enda som var med från början till slut och det var så skönt att det fanns en person som var där med oss nästan hela tiden.

Nya barnmorskan Lisbeth kommer på jobb och nu har jag igen börjat med lustgas vilket betyder att epiduralen håller på att gå ur. Hon lägger mig på rygg för att känna efter hur mycket jag är öppen och säger glatt att här är ju huvudet. Hur vill du krysta frågar hon? Jag är helt i min egen värld och börjar fundera över att krysta, det kom så plötsligt att jag skulle gjort vad hon än skulle ha sagt åt mig. Svamlar ur mig: visst är det i det här skedet som folk inte vill vara med längre?? Får ett jakande svar och Lisbeth säger att hon tror att det skulle passa mig om jag ligger på sidan och håller i mitt högra ben med ena handen och A hjälper till med andra benet.

Sagt och gjort jag börjar krysta. Först med ljud varpå jag blir tillsagt att inte skrika. Hålla andan, tynga ut! Tre gånger per värk. Inte lätt kan jag säga. Jag håller i mitt högra ben med högra handen, vänster hand är framför munnen och liksom tynger på den, som en påminnelse om att inte skrika och på grund av att kanylen sitter där. Ögonen är stänga och jag vägrar att öppna dem. Ta bort handen från munnen säger någon, nej ropar jag. Öppna ögonen säger en annan, nej ropar jag tillbaka.

Jag tar luft då värken sätter igång och pressar så mycket jag kan, tar mera luft och pressar en gång till. Men någon tredje gång går helt enkelt inte. Två gånger per värk är helt nog för mig.

De vill att jag skall ha upp ögonen så att de skall kunna följa med att jag är vid medvetandet, men i något skede ger de upp för jag svarar på det som de frågar av mig och är väl tydligen vid medvetandet.

Lite flummigt är det ju dock emellanåt. I något skede lägger de mig i halv sittande ställning, jag känner att de klipper (de hade ju givetvis bedövat före men det har jag ingen aning om), ropar att jag är duktig, att jag skall tynga på och i något skede hör jag någon ropa att barnet måste komma ut NU!

Sen tar det inte länge innan jag vet att nu är huvudet ute. En stund till väntar vi och sen skall jag ta i ännu en gång och då känner jag hur det "slurpar till" och så vet jag att nu är bebisen äntligen ute. Frågar i detta skede, tror jag, att får jag sluta krysta nu? Ja, det får jag!!!

Börjar gråta av lycka över att det är över. A börjar gråta bredvid mig och så hör jag då någon av barnmorskorna säger att det är en flicka. Hör att A upprepar det. Gråter av lättnad och av lycka och av förvåning (vadå flicka liksom :) och av alla känslorna som väller över en. Och jag kände faktiskt att jag älskade denna lilla varelse fast jag inte ens sett henne utan bara hörde henne skrika!

Bebisen bajsade på väg ut och navelstrången var ganska så kort så A fick gå och klippa innan jag fick upp henne på bröstet. Hon skrek och var arg som ett bi. Visade sitt temperament genast ;)

Där låg vi och bekantade oss med varandra och ammade lite och förundrades över detta lilla under som vi ÄNTLIGEN fått.

Moderkakan, ja den skall ju också ut. Krysta sa de. Men det gick helt enkelt inte, jag kunde inte krysta mer. Fast hur jag försökte så fungerade inga muskler längre. Jag kämpade och kämpade, de tyngde på magen och jag försökte. Efter ca 25 minuter så kom den ut med hjälp av att någon drog i navelsträngen, jag försökte tynga och de tyngde på min mage.

Sen var det dags att sy lite, ungefär 10 stygn var det frågan om, de syddes och jag sög in lustgas för kung och fosterland. Sen då det var över så kommer den andra barnmorskan in och kollar och konstaterar att på tre ställen skall det sys om. WHAT??? Vaddå sy om? Så hon sprättar upp en del och syr om det. Litet antiklimax där på slutet måste jag säga. Det är inte roligt med att sys där nere och sen skall det ännu göras två gånger!!!

I något skede var dock även detta skede över och jag skulle gå i duschen. Satte mig upp, försökte stiga upp, kände hur det snurrade till i huvudet och sa att det aldrig kommer att gå. Fick lägga mig ner igen, de beställde någon från labben som skulle komma och ta blodprov på mig och jag fick dropp. Var helt enkelt slutkörd. Jag hade varit vaken i nästan 40h och just fött barn utan att varken äta eller dricka! Så de tvättade mig i sängen. Men det var inte så farligt, jag hade inte svettats så mycket och kände att jag klarar mig utan att duscha just då.

Blodprovet togs och visade 103 vilket ju är lite lågt. Så hela första natten så bad jag om hjälp med att gå till toaletten, kunde inte byta blöjor eller nåt så jag fick mycket hjälp. Sen på morgonen så mådde jag redan bättre och bara jag åt ordentligt så var det ingen fara. Och på BB fanns det verkligen mat och dryck så det räckte. Som att vara på hotell!

Och personalen var underbar på både förlossningen och BB. Har svårt att förstå att någon inte kommer överrens med någon under t.ex. förlossningen. Jag var så i min egen värld att jag inte ens skulle ha fattat om någon skulle varit spydig eller otrevlig.

Född en liten prinsessa

Nu är vi hemma med vår lilla prinsessa,

Hon föddes 8.10

3535g

51cm

Alldeles underbar!



BF +12 dagar

Idag var jag på kontroll till sjukhuset. Urinen var ren, blodtrycket lågt och bebisen väger ca 3,8kg men kan vara lite mindre sa läkaren. Hon lossade på hinnorna, det var inte så kul, men efter ivf och äggplock så kändes det ju bara en kort stund. Och jag trodde att de använde några redskap så jag var förvånad att hon bara använde fingrarna.
Det har kommit en del lite blodiga flytningar nu under dagen och en del sammandragningar som känns som hårdare mensvärk. Inget som jag inte klarar och inte regelbundna. Så vi bara väntar fortfarande...men nu känns det ändå som om det händer något.

Vi har tid till förlossningen på måndagen 10.10 klockan 8.00 men hoppas ju givetvis att det skulle starta av sig själv nu före.
Så snart så!

BF + 10 dagar

Jahapp, 10 dagar över då!

Min man har börjat göra lite jobb under dagarna, trots att han är på semester. Det händer ju liksom inget här inte. Bebisen bökar runt som en galning på kvällarna.

Tänkte jag skulle göra lite kokosbollar.

Bara väntar på fredagen då vi skall till sjukhuset. Hoppas att de gör en hinnsvepning eller något som skulle göra att det lägger igång. 

Har förresten försökt att kommentera på t.ex. Puma din blogg, men det går av någon anledning inte. Läste att blogger haft lite problem på senaste tiden med detta. Har försökt även på andra bloggar men nej, fungerar inte. Konstigt!!!

Vet ni vad jag hoppas!? Att SEN när allt detta lägger igång, då jag kommer till sjukhuset så kommer de att säga typ: jamen vad bra du är öppen 7cm redan, bara att tuta och köra.

Men vet ni vad jag är orolig för, att komma in och de säger: sorry 1 cm åk hem tillbaka. Det är liksom det värsta som kan hända just nu...

Skulle bli så glad om något gick min väg nu!

Sista MVC besöket

Idag var vi på det sista mvc besöket. Blodtrycket var ok, babyns hjärtljud 120 (den sover alltid mellan 8-11 på morgonen), hade en del svullnad och hade gått upp 1,5kg på en vecka. Så nu börjar jag samla vätska också.

Näste besök på fredag kommer att gå till sjukhuset och deras mödraavdelning. BM sa att jag skall förbereda mig på att de kommer att undersöka mig ordentligt och troligtvis att lossa på hinnorna och "gräva lite extra" där nere. Om det ser ut att vara något konstigt så sätter de igång mig. Men om allt är ok så kan det hända att de väntar ändå till måndagen.
Har en kompis som också har tid till sjukhuset samma dag som mig och hon blir kanske också igångsatt så i bästa fall är vi där samtidigt och föder. Jag bara hoppas att det skulle starta av sig själv före fredagen eller då sen under helgen, men inte så att jag måste vänta ända till måndagen.

Så nu bara väntar vi...

Nej, inget ännu!

Ingenting har hänt ännu. Har sammandragningar hela tiden precis som förr, men ingen nytta gör de och inte ont heller. Börjar kännas lite tråkigt det här att gå och vänta. Min mamma gick 8 dagar över med mig och min syster gick 14 dagar över med sin son. Frågade om eventuell igångsättning av läkaren (då vi gjort ivf) men de lägger inte igång så länge moderkakan fungerar som den skall.

Så vi bara väntar och nu har det ju bara gått 4 dagar över, imorgon är det den 30 och den dagen jag själv gissat att jag skall föda på, så vi får se. Snart blir det ju en oktoberbebis, men jag är ju själv oktoberbarn så det är väl ok =)

Vilken natt!!

Igår kväll var vi hos några kompisar på middag och kom hem typ 1 tiden på natten. Dagen till ära så är det ju beräknad förlossning...

Vaknade på natten av att jag hade ont i magen, tänkte att kanske det snart kickar igång, men det jag förundrades över var ju det att det gjorde ont hela tiden. Ryggen, magen och en grym halsbränna. Steg upp, kissade, tog en rennie mot halsbrännan och la mig på nytt. Hann inte ligga länge innan jag började fundera om jag ändå kanske hade ont i magen och inte nu-skall-jag-föda-ont.

Gick på toaletten två gånger med grym diarre´och jätteont i magen. min man vaknade och försökte lindra på olika sätt. Hittade ingen bra ställning fast jag hur rörde på mig. Sen kände jag att jag måste gå på toaletten igen. Hann bara öppna toalettlocket och började spy upp allt jag ätit under hela dagen, typ.

Medan jag spydde (vilket jag är livrädd för) så tänkte jag bara: om detta är förlossningen som kommit igång och det kommer att vara sånt här så klarar jag inte många timmar. Min man kokade vatten som jag försökte dricka och jag låg på golvet med min stora boll framför mig och försökte hitta en bekväm ställning.

Efter en timme så sa jag åt min man att hämta vetedynan värma den, lägga den på min rygg, massera min rygg ovanför och att jag vill försöka sova en stund. I detta skede började jag få smärtsamma sammandragningar också. På något sätt lyckades jag somna och då jag vaknade imorse så var jag bara ovanligt svag, men annars är det ok nu.

Men fy fan alltså vilken natt!!! Vill inte vara med om detta igen!! Vet inte om det var den ryska soppan vi åt hos våra bekanta som var för kryddig eller nåt. Idag kommer jag att vara väldigt försiktig med vad jag äter och dricker.

Men nej, ingen bebis ännu!!!

Sjukhusbesök nummer 2

Var på ultraljud nummer två idag och fick höra att bebisen väger ca 3,4 kg vilket är lite under det normala men växer fint enligt sin egen kurva. Läkaren (som pratade dålig svenska) gjorde en inre undersökning och konstaterade att ingenting hade hänt. Snacka om ANTIKLIMAX!!!! Eftersom ingenting hänt så kunde hon inte göra någon hinnsvepning eller något annat heller.

Så både min man och jag har missuppfattat vad läkaren på fredagen sa åt oss. Vi trodde att hon menade att det bara är en tidsfråga innan något händer. Den här menade att allt är som det brukar där inne. Så hon sa allt är ok, välkomna och föda. Hej då, du behöver inte komma hit fler gånger!

Och när det blir, det vete gudarna! Jag som hade trott att alla mina sammandragningar gjort en massa nytta och gjort att jag börjat mjukna upp där nere, men nej! Så nu är det bara att ta det lugnt och vänta. BF är ju den 25.9 så det är en vecka kvar till det, sen så går jag ungefär en vecka över tiden så jag börjat tro att bebisen kommer först i oktober.

Puuust också! Ikväll har jag förlossningsförbredelsekurs, sista gången. Har absolut ingen lust att gå. Och eftersom vi går på både finska och svenska så att min man också skall få info så skall vi imorgon också.

Just nu vill jag bara att tiden skall gå snabbt framåt!

En sväng på förlossningen!

Var till MVC idag och allt var ok tills vi skulle höra på bebisen. Den hade varit lite lugnare än vanligt och flyttat på sig från sitt "vanliga ställe". Hjärtljuden var väldigt låga och fast vi försökte tynga på magen och så så gick de inte upp tillräckligt mycket.
Så BM sa att vi kan åka in till förlossningen för att kolla att allt är ok. Så vi for dit och fick ligga med CTG i 30 minuter. Då vaknade bebisen till och kurvan blev riktigt bra. Hade även sammandragningar med 10 minuters mellanrum, vissa kändes mer vissa mindre, men inget som räknas som värkar (enligt mig).

Sen kom även en läkare och gjorde ett ultraljud, kolla flödet i navelsträngen och fostervattnet. Allt ok. Hon frågade om jag vill att hon gör en inre undersökning och jag sa att jag ville dt då jag nu en gång var där. Hon stack in fingrarna och det kändes riktigt ordentligt och hon bara tyngde dem längre och längre in. Men hon sa att hon inte kände nåt. Hon kom inte tillräckligt in så hon sa, om jag uppfattade rätt, att det nog börjat hända saker därinne.

Bebisen har rört på sig under dagen, inte lika mycket som den brukar men det brukar bli så mot slutet sa de. Hicka har den haft, så jag har nog känt den under dagen. Emellanåt känns det tungt och gör ont i ryggen. Vissa sammandrganingar känns lite men ännu inget som tyder på att förlossningen har startat.

Så en sådan dag har jag haft!! Puh!

11 dagar kvar

Ungefär 11 dagar kvar eller fyra veckor, om jag har otur. Har en lite sämre dag idag. Har sovit dåligt, har ont i ryggen och känner mig allmänt osocial. Var en sväng på stan igår och var helt slut då jag kom hem. Dagen före var jag på en mamma-barnträff med några gamla kompisar och efter det var jag också trött och där så satt jag ju bara och pratade.

Dessutom så har jag svängt uppochner på min dygnsrytm. Går och lägger mig 01.00 tiden och vaknar vid 10.30. Och så sover jag dåligt därtill, vaknar av att det trycker lite här och där. Jag börjar vara riktigt trött på att vara gravid just nu. Och det värsta är ju att jag inte har någon aning om hur länge jag har kvar att gå och vänta. Jag har ju räknat med att gå över tiden som tycks vara vanligt i min familj men hoppas ju ändå på ett något tidigare ankomstdatum.

På fredag skall jag till mvc och på måndag på nytt TUL till sjukhuset. Jag hoppas ju i hemlighet på att de skall göra in inre undersökning på sjukhuset för att kanske lägga igång det lite ;) Men är rätt så säker på att de inte kommer att göra det. Huvudsaken är att bebisen mår bra. Och vet ni, efter att ha sett på min mage nu en längre tid och följt med bebisens hjärtljud så börjar jag bli säkrare och säkrare på att det är en kille jag väntar. De flesta sa i början att det nog är en tjej men fler och fler har sagt åt mig nu att det nog är en kille. Så vid födseln kommer jag att bli väldigt förvånad om det är en tjej som kommer ut.

Tillväxtultraljud idag

Idag var vi på tillväxtultraljud till sjukhuset. Läkaren var en "gammal" bekant från ivf-tiden så det kändes trevligt att se ett känt ansikte.

Först fick jag lämna urinprov och återigen så fanns det protein. Vikten ligger nu på exakt + 10kg. Blodtrycket var bra, men mycket högre än vad det brukar vara. Sen fick jag ligga med såndär dosor på magen och lyssna på Pingvinen i ungefär 10 minuter.

Efter det var det dags för ultraljudet och ja, man såg ju inte så mycket av bebisen. Lite näsa, lite mun och ryggrad. Resten så var lite suddigt och det fanns bara en skärm så jag var tvungen att ligga lite på sidan för att se något överhuvudtaget. Läkaren mätte bebisen till 3 kg och fostervatten, blodflöde osv såg allt bra ut. Skall tillbaka den 19.9 för att kolla samma saker och då kan läkaren avgöra om bebisen växt som den skall. Hon tyckte att babyn rörde på sig fint och att magens storlek var helt ok.

Så nu är det bara att vänta till den nittonde på nästa ultraljud. Har idag packat bb-väskan och bäddat i spjälsängen. Vikt ihop babykläder och satt dom i skåpet.

Vissa stunder blir jag helt nervös, hur skall jag klara av att föda? Andra är helt ok och jag tänker att det är så länge kvar. Vet inte om jag skall läsa mer förlossningshistorier eller låta bli. Tror att jag skall läsa Att möta förlossningssmärtan en gång till och skriva upp lite nyttiga meningar som jag kan stirra på under förlossningen sen  ;)

Nu skall jag äta lite bullar och dricka kall mjölk, det får man väl om man bara gått upp 10 kg =)